… skall jag inte skriva om men den firas varje år den 8 maj. Den har gått tämligen obemärkt förbi för oss idag, precis som alla andra firationer och högtidsdagar detta eländiga coronaår. Vi hade planerat att åka till tippen men den var stängd och vi trodde förstås att även affärerna skulle vara stängda men så var det inte riktigt. Fast vi höll oss hemma i allafall, åt en skön frukost på terrassen,

• 

• 

spolade hjälpligt av den värsta vintersmutsen uppe vid poolen med den vanliga vattenslangen, eftersom vår Kärcher så gott som gett upp. En ny skall införskaffas och det hade vi alltså kunnat ordna idag men det gör inte så mycket att vänta ett par dagar till med det. Istället knep vi åt oss en stund i solen med våra vinterbleka kroppar – jorå, faktor 50 på! – badade i det ljumma, mjuka vattnet i den renskrubbade och nyfogade poolen och så infann sig till slut euforin över att vara här!

Den har låtit vänta på sig några dagar, euforin, för mitt huvud har inte riktigt fått ro. Den där fördröjningen känner jag visserligen igen sedan tidigare och den här gången handlar det säkert om att jag väntat så länge på att få komma hit, att jag varit orolig för i vilket skick vi skulle hitta hus och trädgård efter så lång tid och insikten väl på plats, att jodå, det ÄR mycket att fixa med och ta hand om nu.
Ytorna runt poolen är faktiskt dessutom riktigt risiga, med gistna möbler som stått oskyddade ute, riktigt smutsiga klinkers, dammigt i uteköket och inte iordningställt och bortplockat efter ordning i poolhuset som det brukar vara. Allt sådant plockar vi vanligtvis bort och ställer iordning under senhöst och sedan plockar vi fram det igen lagom till påsk, enligt en årscykel som vi hållit oss till under alla år. Nu ser vi hur viktigt det är och hur mycket merjobb det blir att få igång säsongen när årscykeln inte kunnat följas.
Imorgon hoppas vi på att dra till stranden för att visa Stina Medelhavet. Hon har haft fullt sjå att bekanta sig med omgivningarna runt huset, att förstå sig på trafiken utanför, att vänja sig vid de mystiska grodorna som fyller kvällar och nätter med sin skrämmande kväkningar, liksom ensamma ugglan, näktergalen och den där stora baljan som vi envisas med att hoppa i hela tiden.

Men jycken är lycklig över att då springa fritt på sina ägor och nu är det ändå dags för henne att vidga vyerna lite till.
Havet ändå.
Det blir fina grejer det!
Skall be att få återkomma med rapport.