Jag ligger i mörkret och lyssnar på en kvillrande näktergal(?) medan jag stryker med handen lätt över den sovande hundens päls. Stina ligger nära, nära och sticker in nosen mellan min kind och huvudkudden. Det är så hjärtknipande sött att jag blir liggande alldeles stilla för att inte störa henne, trots att ena armen somnat och axeln molar en smula. Jag är så otroligt tacksam över ynnesten att få tillhöra Stinas flock. Så självklar hon redan är!

Ensamma ugglan gör sitt bästa för att överrösta den kvillrande fågeln men lyckas inte. Inga andra ljud stör heller, eftersom couvre feu:n håller byinvånarna hemma.
Vår gata är vanligtvis livligt trafikerad, inte mitt i natten, förstås, men enstaka bilar brukar ändå bryta tystnaden med jämna mellanrum. Glada röster i natten brukar också höras när bybor passerar vårt hus på väg hem från Café Nouvel eller något annat trevligt.
Men inte nu.
Det är nästan kusligt tyst, om det inte vore för de energiska fjäderfäna därute i natten.

Jag och naturljuden utanför, hunden intill mig och L:s sömniga andetag.
Jag har haft svårt att somna sedan vi kom ner till Murviel. Tankarna flyger, det är mycket att göra i huset, jobbet skall ha sitt, och franskan. Och mamma därhemma mår inte så bra och oron för henne gnager. Jag försöker hjälpa till på distans men det går sådär. Anteckningsfunktionen i telefonen fylls med nummer till biståndshandläggare, en sköterska och med min systers redogörelser av vad doktorn sagt och vad mamma behöver.
Utökad hemtjänst eller särskilt boende? Vi får se.
Min närvaro kommer att krävas i närtid, frågan är bara när jag kan göra mest nytta.
För att vara beredd på att snabbt dra norrut igen, skyndar jag på med det som behöver fixas; köket och stora rummet är röjt och hjälpligt städat.

Tre fönster återstår att putsa, gardiner skall tvättas och komma på plats, väggarna skall få tavlor och pynt men det får verka fram lite. Tycker alltid att det är läskigt att sätta upp saker på nymålade väggar!
På tisdag kommer Will, en av hantverkarna från i somras, och sätter dit handtag och knoppar på köksskåpen och vi bockar av en hel del på vår att-göra-lista.

I helgen skall poolområdet få sig en välbehövlig genomkörare och sedan skall jag nog unna mig några timmar med en bok under ett parasoll. Jag har sparat på Emma Hambergs Je m’appelle Agneta för just sådana tillfällen.

Hon lär ha låtit sig inspireras av La Belle Vue i Neffiès när hon skrev den, så det blir en bra inramning för läsning av den, tänker jag!