Det är bara drygt tre veckor sedan vi lämnade Murviel men så mycket har hänt sedan dess att det känns som mycket längre sedan. Mamma har fått plats på permanent äldreboende och är frisk, pigg och klar i knoppen igen. Ett litet mirakel är det.
Ytterligare två mirakel har jag hunnit få uppleva sedan dess; lilla Maj för snart två veckor sedan och idag ytterligare ett, men mer om det en annan gång!
I måndags fick L och jag andra vaccinationsdosen, så nu är covidpassen bärgade.
Därmed tar förstås planerna på nästa resa till Murviel fart. Byn, huset, trädgården, umgänget, omgivningarna finns ständigt med mig och alltid längtar jag. Mindre påtagligt de senaste veckorna, eftersom det har varit och är så mycket annat som pockat på min uppmärksamhet. Idag har jag jobbat, haft teamsmöten och väntat på nyheter från landet västerut. Däremellan har jag drömt mig tillbaka till julidagarna i Murviel – dagar tillbringade med de allra viktigaste och bästa i hela världen.
Årets sommar har präglats av gytter av flytetyg, och av hoppande, plaskande, skrattande och russinskrynkliga barn.
Tystnaden när de åkt, med alla leksaker undanstuvade, badlakanen tvättade, vikta och återigen i höga staplar i poolhusbadrummet, kvarglömda små badkläder på tork i solen, poolhusrummet städat och befriat från avtryck av glasskladdiga barnhänder, var öronbedövande.
När de åkt dröjde jag mig kvar, ensam i det turkosa och vid kanten av detsamma, tillsammans med Stina och ett glas immande rosé.
I elfte timmen kom också en studsmatta till barnen på plats, i skuggan under ett av trädgårdens olivträd;
Inte fick den samma attraktionskraft som poolen, men visst var den också till slut ganska skoj. Det går trots allt till slut inte att vara blötlagd precis hela tiden.
Sedan upptäcktes uppfarten, som har precis lagom lutning för att få fart på den ärvda trehjulingen, som dock hunnit bli aningens för liten innan den upptäcktes. Men den blir bra för de två små kusinerna när de vuxit till sig!
Murvelhuset och dito trädgården har fått smeknamnet Bamseklubben Murviel och vi gör vårt bästa för att försöka leva upp till det ärofyllda namnet. Det har länge funnits planer på en lekstuga och jag hoppas kunna realisera de planerna under det kommande året. En liten fin en, med riktiga, öppningsbara fönster, gröna fönsterluckor och en liten uteplats med pergola utanför.
Bakom samma olivträd som skuggar studsmattan, är det tänkt att den skall få vara. Med en trappa upp längs med muren, som liknar trappan upp till det riktiga husets terrass. Samtidigt skall vi täcka över brunnen, vars lock inte längre känns säkert.
Bamseklubbar kan inte ha farliga fällor som lurar, så dem fixar vi bort; allt för att leken skall kunna vara så fri som möjligt och för att föräldrarna skall kunna luta sig tillbaka så mycket det bara går.
Trädgården är alltså riggad för liv och rörelse. När den inte fylls av lekande barn, ser cikador, fladdermöss, tornsvaletjatter och bilarna på gatan utanför till så att tystnaden inte blir för kompakt.
Och det växer så att det knakar. Överallt. Denna sommar har dessutom bjudit på mer regn än vanligt, så trädgården har hållit sig ovanligt grön. Med hjälp av min Plant App har jag nu dessutom bättre koll på vad som växer. Avslutar därför med en bildkavalkad över växtligheten. Det har hunnit bli en del…
