Det är lördag. Läsa-dagstidningar-i-en-halv-evighet-och-långt-efter-avslutad-frukost-dag.

Jag läser.

En text fångar mitt intresse och jag måste googla.

Så en bild, ett klokt citat, en rolig anektdot och jag plockar fram mobilen och knäpper ett kort, som jag skickar via Messenger till mig själv och sedan sparar ner på datorn.

Det är tidsödande. Tankarna sticker iväg på många spretiga utflykter och ibland hinner jag inte ens läsa färdigt artikeln som just fångat mitt intresse innan jag blir tvungen att dela med mig av vad jag läst. Som nu. En text av franska författaren Marie Darrieussecq i DN:s boklördag får mig att öppna locket till datorn och börja knattra. Jag vill att ni ska läsa den också, förstår ni. Men först skall jag läsa den själv, så jag skall be att få återkomma…

Sådärja. Är ni kvar?

Det är högintressant, högaktuell läsning. Marie D berättar med sig själv som utgångspunkt om den splittrade traditionella högern, en skröplig vänster och en president som är till synes oförmögen att komma åt arbetslösheten i landet. Hon nämner, som så många andra, Algerietkriget, Vichyregimen, störtandet av Pariskommunen och Frankrikes förhållande till de forna kolonierna som alla är hemsökande spöken från en historia som förklarar Front Nationals framgångar. Och om pappa Le Pen och dotter Marine som båda har hittat och hittar sätt att spela framgångsrikt på de historiska strängarna; den förre med ett grovt rasistiskt, och den senare med hjälp av ett på samma gång motsägelsefullt, irrationellt och polerat språkbruk. Mycket farligare, menar Marie, än vad Chirac ens kunnat drömma om när han 1985 sa: ”För ögonblicket är det inte så farligt” om Jean-Maries och FN:s framfart.

Marie själv, som ser sig som en samhällsmedveten medlem av Les bobos – de borgerliga bohemerna – berättar vidare om hur i övrigt kloka, stillsamma släktingar varit med och röstat fram Front National, medan hon själv och hennes intellektuella vänner gjort allt för att utgöra en motvikt.

1999 fick hon vittna i en rättegång mot sitt förlag och författaren Mathieu Lindon. Åtal hade väckts av Jean-Marie Le Pen angående huruvida Lindon hade rätt att låta en av sina romanfigurer kalla Le Pen för rasist.

Le Pen vann.

Till och med i Europadomstolen.

Nu fruktar Marie D att Marine Le Pen kan bli Frankrikes första kvinnliga president.

Måtte förnuftet segra över de mörkrets krafter som fört FN till maktens högborg i Bryssel. Måtte en folklig motrörelse likt den i Kärrtorp och de franska studenternas motdemonstrationer i efterdyningarna av EU-valet mota Jean-Marie, Marine och deras anhängare tillbaka under den sten där de hör hemma.

Önskar jag mig.
Imorgon fyller jag år.

Då önskar jag mig snälla barn. I alla åldrar och av alla nationaliteter.

Och Marie Darrieussecqs bok Suggestioner, där den kvinnliga huvudpersonen förvandlas till en sugga som en metafor för den svinaktiga förvandlingen av det franska samhället. Någon ”råkade” snappa upp denna min litterära önskan och störtade iväg in till stan. Kanske kan han hitta åtminstone den engelska översättningen…?

Klicka på bilden för att komma till Bokhoras recension.