Etiketter
Nej, det är ingen vanlig dag, för det är trippel födelsedag – hurra, hurra, hurra!
I lördags sken solen in på rosenbuketten i mitt knä. Bildörren stod öppen, eftersom det blev varmt bakom vindrutan. Blommorna och vi var på väg till nittioårskalas hos Anna-Stina, L:s tappra mamma och min fina svärmor.
Hemma hos jubilaren, som tjuvstartade firationerna med några dagar, stod terrassdörren öppen ut mot indiansommaren och bästa väninnorna pratade minnen med varandra medan vi andra lyssnade och lät oss förundras över en vänskap som varat så länge, som upplevt så mycket och som lyser med både sällsam kraft och innerlighet. Det är så fint att se. Det känns rentav högtidligt och alldeles speciellt.
Wilda, Nellie och vovven med det nobelskt klingande namnet Dylan – jo, jag har bestämt för mig att jycken är döpt efter årets nobelpristagare i litteratur – njöt av indiansommaren utanför tillsammans med en av hussarna, som för övrigt delar födelsedag med mamma nittioårsjubilaren.
I skrivande stund är det midnatt den andra november tjugohundrasexton. Utanför fönstret faller kallt regn blandat med årets första snö. Helgens värmande sol känns oändligt långt borta men jag minns med värme en annan, lika ruggig och dimmig andra november för tjugotre år sedan. Då satt jag på en avdelning på Södersjukhuset med en ynklig, kruppande liten son och kände hur hans lilla syster började rumla runt och antyda snar ankomst, dryga två veckor över tiden. Jag fick lämna gossebarnet där på avdelningen tillsammans med pappan och helt sonika knata genom korridorerna ner till förlossningen. Bara sådär.
Några timmar senare låg det lilla knytet i min famn med rufsigt mörk kalufs och jag var omtumlad och lyckligast i hela världen.
För tjugoen tårtljus sedan…
På lördag åker det lilla knytet på en lång resa till Sydamerika och jag åker till Murviel. Vi kommer att vara långt ifrån varandra ett tag men i tanken är hon alltid nära, min tjugotreåriga allra vackraste S!
Hurra för er, födelsedagsbarnen<3
Murvielklotter 