Den är fysisk nu, saknaden. Den svider i ögonen, skruvar åt vid tinningarna, susar i öronen och manifesterar sig emellanåt som ett lätt tryck över bröstet. Ett snörp, liksom, när tankarna på mina fina handlar om hur tomt det är att inte ha planer på att träffa dem.

Det har aldrig hänt förut. I vanliga fall sätter L och jag oss med jämna mellanrum med våra respektive kalendrar för att uppdatera varandra om kommande resor. På prinsarnas väggkalender brukar det stå saker som L till Cph, E till Solna, Murviel, Dfs; det borde ha stått oslohelg, Gbg med S och E, jobbmöten, jobbresor, barnvakt, hundvakt, FF på Paradgatan, Murviel och en massa annat roligt som brukar trängas på kalenderbladen.

För all del brukar där också stå sådant som stressar och känns arbetssamt ibland men det har jag förträngt. Nu är den helt tom.

Jeg vil ud!

Jag har en wanderlust av sällan skådad dignitet.

Jag vill packa väskan, sätta mig bakom ratten och dra iväg.

Till de mina.

Till vänner.

Till Murviel.

Jag oroar mig för murvelhuset. Tänker på poolen som skulle fått en uppfräschning i vår och på köksfläkten som skulle ha levererats 21 mars. Den har inte ens lämnat huvudlagret, fick vi veta idag när vi äntligen fick tag på en faktisk person på Darty. Men det brådskar ändå inte för tillfället. Ingen får ändå åka till huset och ta emot den eller montera den.
Alla förberedelser inför sommarsäsongen som nu borde varit gjorda tänker jag på och på hur den av Benjamin och Bertrand omsorgsfullt ansade trädgården nu nog är alldeles vild och övervuxen igen.

Jag tänker att huset känner sig övergivet och inte alls förstår var vi håller hus. Att vi har gett upp om det. Det är förstås fånigt. Hus känner ingenting men de drabbas väldigt kvickt av ödehuskänsla när ingen befolkar dem. Ibland, när jag tillåter dysterheten att ta tag i mig, fantiserar jag om hur någon okänd kliver över tröskeln till huset, forcerar spindelväven och blir stående mitt i rester av det liv som inte levs där längre. Så som jag hört talas om att franska hus ibland överges när sista familjemedlemmen dör och inga arvingar finns som bryr sig om det.

Hjärnspöken överdriver för det mesta, jag vet.

Det är kanske ändå dags att be bygrannar gå och titta till huset igen, liksom att kamma till mig, skärpa mig och inse att det faktiskt bara är knappt en och en halv månad sedan jag var där.

Det känns längre sedan.

Den där overkliga, underliga känslan att det var bråttom att komma därifrån gör sig påmind, liksom insikten några dagar efter hemkomst att påskresan till Murviel inte skulle bli av. Jag tänker ofta på hur det kändes att åka därifrån då. Hur ledsen jag blir av påskbilder från tidigare år som nu dyker upp i mitt facebookflöde i en strid ström.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Att det är ett slags sorgeprocess jag går igenom trots att ingen dött och ingen familjemedlem hittills drabbats. Trots att jag mitt i det kaos som omger oss känner viss trygghet. Ett lugn och ett vemod som fått mig att motvilligt stillna.

Men Skärhamn vaknar. De små säsongsbutikerna har öppnat och förbereder sig för sommarsäsong som om ingenting har hänt. Båtarna blir allt fler i småbåtshamnen och på vackra Athene rådde i helgen febril aktivitet.

Nylackade trädetaljer låg och glänste på kajen bredvid henne, ungdomar  klättrade vigt i hennes master, måsar gastade och det luktade tjära.

Filmiskt, idylliskt och välgörande framåtblickande. Förberedelser för en annan verklighet; en verklighet från förr som tränger sig på och kräver plats också i ett normalnu till synes inom räckhåll.

Så åts årets första mjukglass med lakritsströssel vid den turkosblå hamnbassängen,

vi for och köpte röd slamfärg till vår nya lilla bod och jag kröp runt och målade den i en för de här breddgraderna slösande varm sol.

En sjöbods-wannabe för utedynorna, redskap och möbler som inte gillar regn och som också den bär hopp om sommar och normalitet.

Det blir kanske en sommar på ön för första gången sedan 2011.  Den mentala förberedelsen för ett sådant scenario börjar så smått ta form i mitt huvud.

Fast samtidigt pratas det om möjlig flockimmunitet i Stockholm i maj och en återgång  till något  som kan börja likna normalitet i slutet av samma månad och hoppet väcks. Från Frankrike hörs  hur det planeras får en återgång till större frihet igen. Långsamt och försiktigt men dock.

Jag pratade med E i Oslo i eftermiddags och han frågade hur min priolista såg ut.

– Den är lätt, svarade jag. Först att träffa alla oavsett var. Kramas, prata, sitta uppe halva nätterna och bara titta på er. Beundra utsikten. Sen platsen; helst Murviel, såklart men annars Tjörn, Solna, Oslo, Göteborg, utan inbördes ordning.

Men jag skall faktiskt också se till att påminna mig om hur välgörande stillheten varit, vemodet till trots. Jag skall släppa på bromsen varligt och försiktigt. Vara tacksam för allt jag har och anstränga mig att stanna i det.
Skall jag ha rusat färdigt nu?
Om jag lyckas med det lär framgå av framtida blogginlägg.
Stay tuned!