Idag tar vi det lugnt i Cancale och njuter av vågskvalp och stilla flanerande längs med kajen, ibland med hund, ibland utan. Hotellet är en dröm

och igår somnade jag till kluckande vågor mot flatbottnade ostronbåtar

och vaknade utan att behöva tråckla ut armar och ben ledbrutna av en inte alltför bekväm säng.

Efter Honfleur känns Cancale föredömligt sömnigt och trafiken är gles, de många bilarna utanför vårt hotellrumsfönster till trots. Och det är omåttligt skönt med en hel, obruten dag utan att behöva nöta asfalt. Det gjorde vi nämligen igår också, fastän på småvägar och i mycket moderat tempo.

Inte långt ifrån Honfleur ligger lilla Pont-l’Évêque, där det var marknadssöndag. Det fick bli gårdagens första anhalt. Här är vi i riktiga turisstråk och marknaden med krämarna utstyrda i medeltida kläder imponerade inte särskilt. Men jag hittade en liten antik barngungstol i böjträ med flätad sits och hade vi färdats i en större bil, hade den fått följa med hem. Försäljaren berättade hur han plockat fram den ur ett hörn på en brocante och renoverat den. Sitsen och ryggstödet hade han flätat om själv. Det sved lite att lämna den där men jag lyckades vara stoisk och tröstade mig med en korg smultron istället. Inte dumt alls!

Funderade länge…

Smultron till mellis

Marché ancienne

Så for vi vidare ut mot invasionskusten och intog en lunch alldeles invid vattenbrynet på Omaha Beach innan besöket på den amerikanska soldatkyrkogården. Där fick inte hunden följa med in, så L och jag fick gå in varsin gång. Det är stillsamt och serent. Det går inte att inte bli tagen av hur smärtsamt vackert det är och samtidigt för sin inre syn se soldaterna storma fram över sanddyner som är brantare och mer oländiga än vad jag tidigare förstått. Namnen på korsen i vit marmor, davidsstjärnorna insprängda i de snöräta raderna av oklanderligt skötta soldatgravar, inte ett ogräs, inte en fläck, respektfullt och så långt från de scener som utspelade sig här sommaren 1944 som man kan komma.

Det är inte längre veteranerna själva som kommer hit och minns, utan deras barn och barnbarn och så vi, vars äldre släktingar förskonats från detta, men som ändå hört vittnesmålen från dem som upplevde kriget på avstånd. De som satt med öron tätt intill radioapparater och nervöst följde händelseförloppet någorlunda trygga i sina hem långt norrut.

De där skyltarna vi far omkring med på vår roadtrip med vännerna, de som berättar att livet är rättvist, de plockades diskret in i bilen medan den stod på parkeringen utanför. Där kändes de som ett hån. Det finns ingenting rättvist med det som en gång utspelade sig här. Ingenting alls.

Vi kände oss allvarstyngda på vägen vidare mot Cancale. Vi hade planerat ett stopp för att avnjuta utsikten mot Mont St Michel men där ringlade sig köerna långa och för att ta sig vidare ut mot den spektakulära kullen ute i vattnet hade vi varit tvungna att köa till skyttelbussarna som fraktar turister ditut. Så vi valde bort det till förmån för Cancale. Kustvägen med får betande på saltängarna fick räcka som sightseeing istället.

Efter en lugn förmiddag börjar det nu bli dags för lunch och lite senare kanske en tur till St Malo. À bientôt!