”Det räckte att gå upp för en trappa”

01 lördag Sep 2012

Posted by in Reminiscenser

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

Jag har snott rubriken från Karin Thunbergs krönika i Svd idag. Om hus som sörjer. Tomma, ensamma hus. Jag drar mig till minnes hur det kändes att kliva in i Murvelhuset första gången för egentligen inte alls så länge sen, trots att det känns som vi haft det hur länge som helst. Det var utkylt och luktade starkt av instängt rengöringsmedel. Lite ledset verkade huset och vi gick runt och öppnade alla fönsterluckor och ställde alla fönster på vid gavel, trots att marsluften var i svalaste laget. Ett klistermärke  i duschen, kvarlämnade ritningar på huset och trädgården och märken efter tavlor på väggarna skvallrade om ett liv som pågått här innan huset blev vårt.

Lite vet jag om familjen som bodde här förut. Svenska, som vi, med en dröm om sydfranskt liv förverkligat. Så blev det inte som de tänkt, mannen stannade ensam kvar, sjuk och trött och när också han var borta, växte trädgården igen och huset stängdes för livet utanför. Just detta skriver Karin om så fantastiskt fint:

Murvelhusets väggar pratar med oss och inger respekt. Nu är det våra stoppade möbler som tagit plats framför öppna spisen och varje gång vi är där mutas mer och mer utrymme in som vårt, våra lukter fyller rummen och minnen av det ljuvare slaget finns det redan gott om.

– Far varsamt fram med mig, verkar det ändå säga, samtidigt som det uppenbart trivs med att vara en stor och viktig del av människors liv igen. Lite malligt är huset rentav, nu när det förstått hur stor plats det fått i vår tillvaro och hur ogärna vi lämnar det för att åka tillbaka till vardagen i Stockholm igen.

L’étudiante du la langue française

30 torsdag Aug 2012

Posted by in Franskt traggel, Murvelhuset

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

Andra lektionen i franska är avklarad och nu kan jag räkna mig in i oändligheten men vad är det för ett språk som tycker att det är vettigt att säga fyra-gånger-tjugo-tretton istället för nittiotre?!? Ja, ja, det är väl bara att tugga i sig.

Roligt är det iallafall att upptäcka att veckorna jag tillbringat i mitt franska paradis redan nu gett mig en förståelse för språket som jag inte haft förut. Att nu vara eleven som upptäcker glädjen i att förstå, att den där rynkan mellan ögonbrynen, som min sambo noterade alla de gånger jag ansträngde mig för att hänga med i konversationen på restaurangen eller med hantverkarna i huset, faktiskt inneburit att jag lärt mig mer än vad jag förstod då; det är alldeles speciellt. Motivationen går att ta på och det är något jag sett från andra hållet, när jag undervisat i engelska, att om inte motivationen finns, blir effekten av undervisningen, hur ambitiös den än är, mycket liten.

Motiverad är jag, alltså.

Och det är så roligt. Jag snor talapparaten runt skorrande ”r” och nasala läten och tycker om hur det låter och det påminner inte så lite om den lilla flickan jag en gång var när jag började lära mig engelska. Då stod en nioårig jag framför spegeln och lyssnade på hur det lät när jag tog det nya språket i besittning. Jag övade och övade. Lyssnade på skådespelarna i Upstairs, Downstairs och filade idogt på den brittiska engelska som fortfarande är mitt signum. Nu, sent omsider, är det alltså dags för franskan och även om jag skippar spegeln, så är det samma sorts glädje och beslutsamhet. Tiden får utvisa om det får samma effekt på en drygt fyrtio år äldre étudiante som på den lilla nioåringen! Knappast, om jag får gissa, men hälften räcker bra.

Väl hemma från denna min andra fransklektion, hittade jag en tavla på mitt soffbord:

Jag såg den med det samma jag kom in i lägenheten och kände genast igen motivet.

Vår rostiga gröna grind i Murviel, omsorgsfullt penslad i besökande vännen A:s akvarell! Den är så fin och så fransk och jag blir alldeles lycklig över hur väl den fångar essensen av murvelhuset. Bilden skulle platsa i vilken Peter Mayle-bok som helst och jag blir inte så lite imponerad. Den lilla akvarellen har nu intagit sin självklara plats på tavellisten i vardagsrummet på sjätte våningen och jag påminns ännu en gång om att det är dags att boka nästa resa…

Je suis morte et le sac à puces est très,très fatiguée

28 tisdag Aug 2012

Posted by in Franskt traggel

≈ 5 kommentarer

Se där vad jag lärt mig saker på första lektionen i franska (sac är vad jag förstår maskulint men min hund är feminin, så blir det då fatiguée eller fatigué…?)! Död är jag visserligen inte men enligt vår unge fransklärare går det alldeles utmärkt att informellt vräka ur sig sådana saker när nattsömnen inskränkt sig till ynkliga 4 timmar och dagen ångat på i stort sett utan paus i tolv timmar. Men förbaskat bra mår jag och fast besluten är jag att se till att jag tuggar i mig allt jag kan av vad som serveras på min intensivkurs i franska. Fem timmar i veckan fördelat på två tillfällen med läxor däremellan är det som gäller de närmaste veckorna och något slags resultat förväntar jag mig. Det gör de andra tre tappra själarna också, trots att vi det ringa antalet till trots lyckas vara en synnerligen brokig skara; här sitter en ambitiös femtonåring från Eritrea, som inte har utrymme i sitt skolschema för franska, eftersom hon anses vara i större behov av att slipa på svenskan, en nybakad student på väg till franskkurs i Paris och en kreativ frankofil i mediabranschen.

Och så jag då.

Tanten i gänget.

Här skall gamla språkfröken med en faiblesse för grammatik och ett berg av erfarenhet av språkinlärning samsas med de unga entusiasterna – ett upplägg som rimligen utgör en monumental utmaning för den unge fransosen som skall lära oss att räkna till sextionio och att böja être. Men glöm att jag lägger ner! Jag SKA prata franska nästa sommar!

Jag tröstar mitt gamla nylle med ny fin ”skolväska”:

Jag hänger den nonchalant över armen och bestämmer mig för att jag nog är lite trendig ändå, min höga ålder till trots!

Delad glädje

26 söndag Aug 2012

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont

≈ 1 kommentar

Etiketter

, ,

Under den gångna helgen har förtjusta rapporter nått mig från murvelhuset. Där befinner sig finaste guddöttrarna med sina päron och deras franska dagar både börjar och slutar i det 27-gradiga poolvattnet. Att bada i den upplysta baljan när kvällen faller på vet jag är alldeles särskilt härligt och kanske är det också lite spännande när man är en femåring och en sjuåring?

De vuxna husgästerna gör som jag när jag är därnere och fotar maten de äter, vinet som dricks och ljuset som silar genom trädgrenar och in genom fönster och de verkar njuta i största allmänhet.

Huset gör det det skall, alltså, och jag är alldeles väldigt nöjd med det upplägget. Att vi har många att dela glädjen med. Att vi är fler som kan åka ner och titta till det och må bra samtidigt. För det var så jag föreställde mig det. Fyllt med favoriter. Ofta. Tillsammans med oss och på egen hand.

Själv har jag tillbringat helgen hos mamma tillsammans med E. Mamma är fin och jag inser att det blivit alldeles för sällan på sista tiden. Avspänt och mysigt är det hos henne, fast på ett helt annat sätt än i den franska värmen förstås. Mamma och syster E skall följa med ner i oktober, är det tänkt. Hon vill se bergen och vinfälten, havet och vägarna hon sett Tour de France-cyklisterna susa fram på framför TV-skärmen hemma i sin soffa. Temperaturen i oktober är nog mer lagom för en 80-taggare än de dryga trettio grader som råder där nu. Jag längtar.

Cutting corners

20 måndag Aug 2012

Posted by in Franskt traggel

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

Nästa vecka börjar min franska intensivkurs, del 1. DET skall bli ohemult spännande, otålig som jag är att på riktigt få börja sno läppar och resten av talapparaten runt bångstyriga skorrande -r- och svalda ordslut.

Medan jag väntar på att få komma igång testar jag ett gratis språkprogram som E visat mig och som i all sin enkelhet fungerar riktigt bra att ägna sin tid åt korta stunder. Språkfröken blir glad när det dyker upp konjugationer att klicka på och idiotiska fraser som oändligt sakta men ganska säkert formerar språkliga strukturer att bygga vidare på.

Nu har jag ju inte hållit på i mer än en halvtimme hittills men det gäller att ha positiva förväntningar!

För övrigt har jag vid den senaste i raden av utrensningar av överflödiga prylar i vår lägenhet avslöjat L och det han själv kallar sin ”brutalfranska”. Här har man fått sig till livs historier om hur en vilt armfäktande L lärt sig gatans franska av slaktare, bagare och kockar under sina år i den franska huvudstaden och de har något romantiskt över sig, de där historierna. Hur skall det då tolkas att jag hittar boken om hur du fuskar dig till kulturellt know-how bland hans litteratur?

På bokens baksida står

Så varför kämpa? Tror jag klämmer den som kvällslektyr innan jag somnar, så ska ni se att jag vaknar som en fullfjädrad frankofil som imponerar på sin omvärld med fabulös fransk allmänbildning redan imorgon bitti.

Fortfarande hemma

16 torsdag Aug 2012

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

… och fortfarande ingen resa till Murviel bokad. Det är märkligt hur snabbt det går att låta sig slukas av jobbet igen. Jag kommer hem sena eftermiddagar och inser att jag inte heller denna dag eller gårdagen eller för den delen dagen dessförinnan hunnit med att ringa bilverkstan, hundtrimmaren, frisören eller mamma och jag blir omåttligt trött på mig själv. Samtidigt är det en bra sak för det betyder att jobbet är mitt fokus nu och att jag lyckas mota bort de där envisa franska tankarna för ett tag. Ljuvliga, smekmånadstankar på lilla byn, värmen, vinet, svalorna som brottas med fladdermössen om luftutrymmet på kvällshimlen ovanför trädtopparna i vår trädgård – och osten! Osten, som osar, smälter i munnen och smakar utrikisk.

Kan jag frammana tankarna igen om kvällen när jobbhjärnan stängt ner?

Jajamänsan, se det går alldeles utmärkt! Utan ansträngning och utan att förmå mig att se något annat än bara det som är bra. Inte ens minnet av trafikbruset på gatan utanför huset, det som stundtals visat sig vara väldigt påtagligt, stör idyllen som planterat sig innanför skallbenet.

Vi har ju inte flyttat permanent, behöver inte stångas nämnvärt med myndigheter på språk jag inte behärskar och är alltså inga riktiga expatrioter. Åtminstone inte än. Ändå ler jag åt inlägget i min holländska väns blogg; inlägget som handlar om de olika faserna i en expatriots kärlekshistoria med sitt nya land och som känns som något som förmodligen kommer att stämma in även på min franska kärleksaffär så småningom. Fast som alla nyförälskade slår jag det ifrån mig och tänker att med mig blir det annorlunda, för jag är så väldigt förnuftig och inte en som låter sans och förnuft fara när något så oskyldigt insmickrande som vår lilla by försöker få mig att släppa allt och bara dra.

Bevisligen har det inte skett, fast det får snarare skyllas trygg bekvämlighet än sunt förnuft. Jag väljer att njuta av äventyret; hur det blir sen är kanske en helt annan historia men som vi säkert kan få till en bra twist på också. Jag kan luta mig mot det vännen L skriver om kallt vintermörker och knasiga svenskar och se att entusiasmen jag minns från hennes första svenska år på nittiotalet nu övergått i något nyktert moget och faktiskt ganska fint. Känns bra att vila i, om jag skulle få för mig att kallduschar väntar runt de franska hörnen!

Varde ljus…

13 måndag Aug 2012

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

… och så kom Kevin och lyste upp vår franska trädgård. Steg för steg blir nakna elsladdar anslutna till lampor,


trädgårdsdjungel förvandlas till smycke och nu är det äntligen dags för köket att komma ordentligt på plats. Diskmaskinen skall vändas rätt, ugnarna vändas och överskåpen, som sitter alldeles för högt upp för oss som inte når så många imponerande meter över havet, skall plockas ner. Bänkskivor av granit skall också på plats och när snickare Loubet är tillbaka från sin semester får kommande gäster ett eget handfat att tvätta händerna i efter toalettbesöken.

På onsdag har vi varit nöjda ägare till vårt franska viste i fem månader och hantverkarna fortsätter att imponera med både sin yrkesskicklighet och sina snabba leveranser. Kevin har fått elinstallationerna utförda på utsatt tid och inom budget och travertingolvet på entréplan skall nu få komma på plats – det senare ett jättejobb med de närmare 70 kvadratmeter som skall läggas. Inget vi fixar själva på en kaffekvart, precis. Fem månader är dessutom totalt sett inte så lång tid och vi har ändå fått ganska mycket gjort.

Jag glömmer lätt det i min iver att få allt gjort med en gång. Att en del saker tar lite längre tid får därför ersätta den eftertänksamhet jag har så svårt att få till, trots att jag vid tidigare renoveringar av det hus vi lämnade i våras blivit varse att beslut som hetsas fram sällan innebär att resultatet blir så där fantastiskt bra som jag i mitt huvud föreställt mig. Kompromisser blir sällan något annat än just kompromisser.

På åtminstone en punkt skiljer sig ett köp av fransk bostad med behov av lite småfix inte från motsvarande åtagande på hemmaplan; det blir dyrare än vad man tänkt sig! De pengar som avsattes för renoveringarna försvinner i rask takt, eftersom vi förstås inte räknat med vare sig trasiga hängrännor i keramik eller fönster som blir väldigt tuffa att få ordning på, eftersom de är gamla och har  fantastiskt vackert, handblåst men ack så tunt glas, som enligt Loubet kommer att spricka om vi ger oss på att skrapa bort det gamla kittet kring spröjsen.

Alla på gatan har bytt sina fönster, påpekar Loubet och snabb titt ut mot andra sidan gatan bekräftar vad han säger: moderna fönster med dubbelglas bråkar med de gamla 1800-talsfasaderna och inte ser det så särskilt respektfullt ut. Vi får fundera ett tag till. Förhoppningsvis håller de under tiden som vi funderar och på övervåningen är ju bytet ändå redan ett faktum.

Impulsstyrd epikuré

11 lördag Aug 2012

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Saker och ting får liksom inte ta för lång tid, då tappar jag tålamodet. Snabba knapptryck är min melodi när jag får för mig att jag vill göra något. Tittar jag tillbaka på hela köpa-och-sälja-hus-och-flytta-till-lägenhet-processen, kan jag konstatera att det gick i ett rasande tempo och utan att förnuftet fick särskilt många chanser att tränga igenom bruset. Ivern fick styra istället och det blev fantastiskt bra! En stor portion tur spelade in, liksom en duktig och kunnig köpemäklare i Frankrike.

Här hemma handlade de synbarligen lyckade fastighetsaffärerna förmodligen mer om att alla timmar jag tillbringat med inredningstidningar och bostadsbilagor i dagspress till slut gett mig kunskap om både vad som säljer och vad som är en rimlig summa pengar för en bostad. Villan hade inte sålts om vi inte hade fått det vi ville och då hade det heller inte blivit något franskt hus.

En kombination av tur, inredningsknarkande och ett visst mått av lokalkännedom, alltså och den franska drömmen kunde bli verklighet.

Andra gånger ställer dock impulserna till det för mig och chanser missas. Nu när jag blivit med franskt hus måste jag ju lära mig franska och jag berättade i ett tidigare inlägg att jag anmält mig till en nybörjarkurs på universitetet, att jag beställt en herrans massa kurslitteratur, som jag släpat fram och tillbaka mellan Sverige och Frankrike utan att egentligen läsa i dem överdrivet mycket. Sturskt har jag dessutom förkunnat att om ett år skall jag kunna uttrycka mig hjälpligt på franska…

Häromdagen kom antagningsbeskedet. Reservplats 39.

Reservplats?!? Jag? Jag har ju för bövelen utbildat mig till språkfröken och är behörig i kubik!

Sedan inser jag, att om du struntar i att skicka in dina gymnasiebetyg, eftersom de försvunnit i flytten, så blir det så – antagning görs utifrån gymnasiebetyg, oavsett om de är purfärska eller mer än trettio år gamla. Det visste jag och ändå inbillade jag mig att jag stod över sånt. Ha! Högmod går före fall, eftertankens kranka blekhet och alla andra retliga ordspråk som skulle passa in på sådan dumhet!

Så, på ren impuls har jag istället anmält mig till inte bara en, utan tre intensivkurser på raken i franska i höst. Två och en halv timme två gånger i veckan på Medborgarskolan. Inte mycket att fundera på, iväg med anmälan bara! Tiden för detta kommer alldeles säkert att bara helt magiskt materialisera sig.