Middag på Reals

Etiketter

, , ,

Vi lagade inte middag hemma alls under vår fyra dagar långa vistelse i Murviel, utan såg till att gynna de lokala restauratörerna istället. Torsdagskvällen tillbringades därför på Reals invid Orb-floden på väg mot Cessenon. Det regnade när vi kom dit men när det var dags att åka tillbaka till Murvelhuset var det stjärnklart igen och kvällen var om inte ljum, så iallafall behagligt sensommarlik.

Maten där är lika rustik som inredningen och portionerna gigantiska. Kossor inomhus hade de inte men bilden ovanför vårt bord skvallrade om att det kanske inte var en alldeles ovanlig syn i lantliga miljöer back in the days!

Syster E fick sin efterlängtade Confit de canard och jag kunde inte låta bli chèvre chaude-salladen den här gången heller – den är nämligen himmelsk!

Vi dröjde oss kvar länge innan vi vände hemåt igen och kunde sjunka ner i soffan hemma för att prata inredningsplaner. Nya ögon, nya idéer!

Den vackra gamla dörren, del 2

Etiketter

,

Så här såg det ut i förmiddags, 11.00:

Med andra ord är dörren åter på plats, med de fuktskadade delarna utbytta och fixade. Nu saknas bara lite lasyr, sedan är dörren fin igen men utan att patinan för den skull gått förlorad. Imponerad, ja det blev jag igen, för fort går det och bra blir det!

Arla hantverkarmöten

Etiketter

, , , ,

Jag fick gå upp tidigt igår imorse för att ta emot Monsieur Campo, som skulle inspektera hängrännorna och taket. Monsieur själv var uppe och sprang på vårt höga tak utan säkerhetslinor och med bara en enkel stege vaktad av hans unge assistent. Campo visade mig sedan bilder på spruckna takpannor och förklarade att keramikrännorna är gamla och inte så charmiga som de ser ut. Lägga om hela taket är vad han föreslår att vi gör. DET kostar säkert nästan ingenting alls! Vi får kolla med en takläggare till, för säkerhets skull.

Lite senare dök snickare Loubet upp med sina medhjälpare och vi bestämde med hjälp av sambo L på telefon hemifrån Sverige ( mina ynkliga nyfunna franskkunskaper räcker inte långt när det skall pratas byggdetaljer) att vi inte skall kapa dörren för att få plats med carrelaget ända fram till tröskeln, eftersom den gamla fina porten riskerar att se för rumphuggen ut då. Loubet måttade och funderade och for sedan iväg för att instruera sina snickare, som sedan kom tillbaka för att plocka ned dörren för renovering. Gångjärnen fick sågas bort och vi betraktade alltihop från första parkett medan vi mumsade frukost:

Den massiva dörren är inget du tar under armen och går iväg med utan vidare och husets trappor är ganska branta och visst undslapp sig killarna ett och annat stön när de bar ned den till den väntande bilen.

På dörrens plats sitter nu en spånskiva, vars mått är så exakta att den bara var att skjuta på plats. Sådant blir jag imponerad av; den där blicken, exaktheten, effektiviteten.

Meningen är att dörren skall vara på plats i eftermiddag igen, eftersom Monsieur Loubet inte tycker att det är så lämpligt med en spånskiva i dörrens ställe när ingen är här. Vi får väl se.

Cap d’Agde

Etiketter

, ,

Igår gjorde vi en utflykt till havet som blev något mer tidskrävande än vad vi hade tänkt, eftersom jag naturligtvis körde fel när jag nu hade bilen full av gäster som snabbt ville ut till sol, hav och strand. Resan till Cap d’Agde tog en och en halv timme på åsnestigar mellan vinfält och campingplatser istället för normala trettio minuter. Då hade dessutom allra käraste syster uttalat sin beundran för hur bra jag hittade i environgerna och jag hade stolt hunnit svara att jag ju trots allt hunnit köra här väldigt mycket och så att säga numer befinner mig på ”mammas gata”…

Nåväl, högmod går ju som bekant alltid före fall och fram kom vi ju till slut och då hade vi hunnit bli både rejält hungriga och törstiga. De är duktiga på havsmat i Agde, så vi svängde raskt in på en gata med restauranger på rad, bara för att bli bryskt bortviftade, eftersom vi kom försent för lunch. Det där har jag ju egentligen lärt mig; att fransoserna härnere äter sin déjeuner mellan tolv och två och sedan stänger restaurangerna för att hinna förbereda sig för kvällens middag.

Så vi flanerade längs med stranden istället, badade tårna i havet och kryssade mellan de solbadande turister som dröjt sig kvar. Varmt, skönt, lojt och soligt var det.

Till sist blev ändå hungern för svår och vi styrde hemåt igen och hamnade hos en av bagarna i byn, där vi smörjde kråset med spröd quiche och finpizza nersköljt med lite lokalt vin. Civiliserat tycker vi att det var och ställde oss frågan varför lilla byn klarar att förse oss med en lättare måltid när det var så stört omöjligt i eftersäsongens turiststråk. Kanske är det så att vi trots allt är tillräckligt rara fåglar i Murviel för att de inte ska hinna tröttna på oss?

Nu är det natten i Murviel

Etiketter

, , , ,

Vi lämnade Stockholm halvfyra imorse och mötte upp resten av resesällskapet på Skavsta två timmar senare. Regnet hällde ner, det var becksvart och ett rådjur fick sånär sätta livet till under färden till flygplatsen. Höst är det på allvar hemma nu.

Molnen följde med oss nästan hela vägen ner men när vi klev av planet småfrusna och trötta, möttes vi av sol och ljumma vindar. Lunch blev det förstås på Tavèrne de Léa och sedan säckade vi ihop i den varma eftermiddagssolen vid murvelhuset.

Nu blir det kudden – mer om murveldagar imorgon!

Flygande doggar

Etiketter

, , , , ,

Det är väl hos de bättre bemedlade det brukar börja när i-landsproblem får sin lösning. Att det var bökigt att få med den pälsförsedda familjemedlemmen på flyget i somras har jag berättat om i tidigare inlägg och därför blev jag en smula intresserad när jag läste följande (klicka på bilden för att komma till artikeln):

Här får ”Fido” flyga lyxigt i första klass

Lite undrar ändå vän av ordning om detta är rätt sätt att bränna kosing på men samtidigt kan jag inte låta bli att hoppas att fler flygbolag hakar på med konkurrens som resultat så att det till slut blir lika självklart att få ta med fyrfotingen i kabinen på flyget som det är att släpa med sig älsklingen på tåg och bussar.

För dyrt och krångligt för flygbolagen, säger en kunnig på området som jag känner men vem vet? En vacker dag, kanske?

Det blir väder

Etiketter

, , ,

Det här blir ett sådant där tjatigt, in-your-face-inlägg så jag skall fatta mig kort:

Oktober i Languedoc

Idag är det en strålande höstdag med hög klar luft men med en termometer som obönhörligen trycker kvicksilvret neråt mer och mer för varje dag (nu är ju termometern ocharmigt och miljövänligt digital men det blev liksom lite språkligt mustigare att prata om kvicksilver) .

6 grader 10.00 6 oktober

Jag har plockat fram handskar och halsdukar och förbereder mig för hibernation. Med en dos murvielsk värme i kroppen skall nog mitt vinterjag kunna klara av att må bra även när luften inte är lika klar som idag!

Rot på distans

Etiketter

, , ,

Hur var det nu med det nedhuggna trädet? Samma träd som ställt till med så mycket oreda och slagit sönder de fina hängrännorna av keramik?

”It’s not a good tree” sa Bertrand med en sådan pondus att det inte återstod något annat än att ge klartecken för radikal amputation. När han sedan svepte med armen över älskade trädgården och konstaterade att ”you have many trees”, så var trädets öde till sist beseglat. Trädet – ett i mina ögon ljuvligt acaciaträd – som hade den dåliga smaken att stå för nära huset, har nu enligt uppgift förvandlats till en stubbe.

Alltså har vi ved så det räcker till halva byn, så jag antar att det börjar bli dags att kontakta en sotare för att säkerställa att inga döda kråkor täppt till rökgångarna innan vi börjar elda i öppna spisen!

Arbetet betalas med checkar och det känns lite ovant och rentav en smula nostalgiskt; jag minns när jag fick mitt första lönekonto i Östgötabanken och kände mig så väldigt vuxen när jag fick plocka fram mitt checkhäfte i lilla ICA-affären nära studentlägenheten där jag bodde. När slutade man egentligen använda checkar i Sverige? Minns iallafall att jag kasserade det sista kvarvarande.

I Frankrike, däremot, är checkarna det vanligaste sättet att till exempel betala hantverkarna för utfört arbete och eftersom vi fortfarande inte fått uppgifter om internetinloggning från vår franska bank, är checkbetalning hittills det enda sättet, förutom kontant dito, som smidigt gör oss skuldfria.

Så kom häromdagen också sluträkningen på travertingolvet, utan obehagliga överaskningar och med förfrågan om vem av oss som skall göra rotavdraget på arbetet. Allt hanteras av vår köpemäklare Ewa, som fortsätter att hjälpa och stötta oss med alla möjliga praktiska bestyr. Eftersom möjligheten att dra av arbetskostnaderna med hjälp av ROT gynnar oss, måste jag rimligtvis tycka att det är en trevlig tingens ordning. Fast jag får inte riktigt ihop det; på vilket sätt gynnar det svensk ekonomi eller svensk sysselsättning att jag får dra av kostnaden för ett arbete utfört långt utanför Sveriges gränser och av en hantverkare på plats? Lite märkligt är det väl ändå?

Men, okej då, kära Skatteverket, jag lovar att sätta sprätt på pengarna här hemmavid för att på så sätt återbörda en del av slantarna till den svenska skattkistan!