En stunds filmisk fransk flykt

09 söndag Sep 2012

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , , ,

Så har ännu en helg blivit sen söndagskväll och det är dags att krypa ner i bingen. S är på nattåg ner till Skåne och jag har tillbringat de senaste par timmarna med diverse fransoser. Ja, inte IRL men via TV-skärmen.

Film on demand är inte dumt och det förvånar säkert ingen att jag letar mig fram till de franska varianterna. Jag, som verkligen aldrig tidigare varit intresserad av fransk film! Nu däremot inser jag att det finns hur mycket frankofilt godis som helst att okulärbesiktiga!

Kvällens film blev en söt liten bagatell med softad lins, andra-världskrigs-backdrop, en fransk patriark med hjärtat där det skall sitta, vackra döttrar och en rik slyngel, en sydfransk by, stenhus med blekta fönsterluckor och tvätt på tork. Promenad genom vallmofälten kändes liksom obligatoriskt. Liksom en drullig men snäll brunnsgrävare som får nöja sig med den fulare dottern när han inte får den vackra.

Den hade varit olidlig utan sin franska charm och knasiga dialog men jag har garden nere och tycker att det var väl spenderade två timmar. Brunnsgrävarens dotter hette den. Eller i original La Fille du puisatier.

Daniel Auteuil heter regissören, som inte lyckades imponera på recensenterna med sin film. Den bygger på en historia författad av Marcel Pagnol, mannen bakom historien om Jean de Florette. Jag får nog se om den senare, för som jag minns den, var den alldeles ljuvlig med en rustik, lunsig och godtrogen Gerard Depardieu i huvudrollen. Det vackra landskapet har filmerna gemensamt men brunnsgrävaren har en bra bit kvar till Jean de Florettes nivå.

Blåne bak blåne

08 lördag Sep 2012

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Reminiscenser

≈ 5 kommentarer

Etiketter

, , ,

Rubriken tarvar nog en förklaring och det skall ni få! Jag har precis lagt upp ett nytt sidhuvud på bloggen – V’s vy över Murviel – och jag slås igen av hur fantastiskt vackert det är att komma åkande från Béziers med Murviel och bergen i fonden. De intensivt blåa skiftningarna mellan berg och himmel och de vidsträckta vinfälten framför.

Det blir så tydligt hur Murviel ligger alldeles i kanten av de begynnande dramatiska bergen, snirklande upp för en egen liten kulle och med det platta landskapet som breder ut sig mot havet på andra sidan. Så har mina fantasier om den perfekta boplatsen alltid sett ut; det trygga, till synes ointagliga berget i bakgrunden och vidderna framför. Här behöver inte blicken fara åt alla håll för att hålla koll på mindre vänligt sinnade besökare! Grottmänniskomentalitet hos mig, alltså, och inte något som handlar om en faktisk rädsla.

Inte behöver jag gå så långt tillbaka som till förfäders grottor heller för att hitta förklaringen till varför jag tycker att just ett sådant landskap är så intagande. Svaret finns betydligt mer närliggande i tid än så och handlar om en trygg barndom, som om somrarna tillbringades på en av världens vackraste platser.

Tinn i Telemark. I Norge

Gamle huset på den branta bergssluttningen med åsen i ryggen och den djupblå Tinnsjön och ännu mera fjäll på andra sidan. Ointagliga, branta fjällväggar och uppe på vidderna blåne bak blåne – blå berg i olika nivåer och olika blåa skiftningar vid horisonten. Jag har ingen aning om det stavas så, blåne, men jag kan höra mamma prata om det och bestefar på sin karakteristiska tinndôlska. Bestefar kunde sitta i timmar och njuta av sin utsikt och förstod vad varje krusning på Tinnsjön, varje molntuss på himlen skulle innebära för vädret de kommande timmarna och nästa dag och nästa.

Att bergen får mig att tänka på min barndoms norgesomrar är kanske inte så konstigt men ytligt sett är det förstås mycket som är annorlunda och ändå…

Minnen djupt inne i mig tränger sig yrvaket fram utan att jag fullt ut ser kopplingen ännu men kanske är inte skillnaden så stor mellan franskt lantliv och dess  motsvarighet i den oländiga norska terrängen?

Status bekräftad

05 onsdag Sep 2012

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Den satt långt inne, bokningen till Murviel, eftersom det är så förtvivlat svårt att under terminstid vara borta från jobbet. Även jobbrelaterad frånvaro har en förmåga att ställa till det enligt principen om dansande råttor på för ändamålet olämplig möbel… Nu handlar inte detta om en bångstyrig personalgrupp – det är snarare så att de arbetar hårt och att jag anser att de har rätt att ställa stora krav på min tillgänglighet. Istället kan jag inte låta bli att fundera över om det finns något slags naturlag om alltings j-vlighet som gör att elever skadar sig eller annat händer just då, som kräver en rektors närvaro?

Luther skriker i mitt öra innan pekfingret letar sig till boka-knappen på Ryan Airs hemsida men den här gången är det förgäves.

Det handlar om två dagar, skriker jag tillbaka och sekunderna senare är det försent och krank blekhet far över mitt nylle. Jag skall stänga in mig och skriva färdigt en rapport, motiverar jag detta med och bestämmer mig för att det faktiskt inte är så krystat som Luther på axeln tror. Det måste ändå finnas en bortre gräns för plikttrogenheten och kanske detta får mig att känna mig mindre invaderad av det arbete som trots allt innehåller en hel del tillfredsställelse också. I lagoma doser.

Det vi inte är med om

04 tisdag Sep 2012

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Murvelhuset

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Det är full aktivitet nu i Murvelhuset, fast vi är på hemmaplan och kan inte följa processen. Lite trist är det, mest för att jag är så nyfiken och för att det är kul att se hur det växer fram. Nu kommer jag inte att se golvet förrän det är klart och det är såklart en lyx att få det fixat utan att ens vara närvarande!
Jag skall försöka åka ner en kort sväng om en dryg vecka för att inspektera.
Idag fick jag bilder på mejlen från V & C, som var där förra helgen och de hittade vyer vi inte sett förut. De tog en sväng förbi grannbyn Thezan och hittade därifrån en riktigt bra fotovinkel mot Murviel.

20120904-230942.jpg

Det stora huset med svarta taket är ett bra landmärke; mittemot det ligger vårt hus och trädgård – det många stora träden syns tydligt.

Fina stentrappan har fått belysningen fixad och inte heller det har jag sett IRL men det ser lovande ut på bild iallafall!

20120904-231047.jpg

Carrelage-dags!

03 måndag Sep 2012

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Murvelhuset

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

L har haft en långhelg med arbetskamraterna i murvelhuset medan jag ägnat mig åt att försöka få något slags ordning i lägenheten. Det har gått sådär. Inspirationen vill inte riktigt infinna sig för inredarlusten har numer en annan geografisk hemvist. Att jag nås av bilder på anlänt carrelage gör inte saken bättre.

Jag vill dit, se hur det framskrider och framförallt se det färdiga resultatet. Vi bestämde oss för vilket golv vi skulle lägga redan i april men eftersom det är ett stort arbete, fick det det invänta hantverkarnas färdigställande av andra jobb och lite semestrar innan det kunde komma igång.

Vi fascinerades av de stora travertinskivorna utanför fabriken i våras:

Åtskilliga kilo tillskuren sten på plats i Murviel:

Mönsterläggning på prov på betonggolvet i vardagsrummet:

Jag tror att det kommer att bli hur fint som helst! Lite skoj tycker jag också att det skall bli att få sätta fötterna på samma stensort i vårt franska hus som romarna använde sig av när det begav sig.

Travertin med naturliga skiftningar och med plattor i olika storlekar har jag sett åtskilliga exempel på i rustika hus i framförallt engelska inredningstidningar – ofta i engelsmäns places in the sun – och tänkt att det där vore inte så dumt, om man hade rätt sorts hus. Och som av en händelse tror jag bestämt att vi har just det; rätt sorts hus för ett travertingolv. Jag får återkomma i ämnet när jag vet om det stämde!

”Det räckte att gå upp för en trappa”

01 lördag Sep 2012

Posted by in Reminiscenser

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

Jag har snott rubriken från Karin Thunbergs krönika i Svd idag. Om hus som sörjer. Tomma, ensamma hus. Jag drar mig till minnes hur det kändes att kliva in i Murvelhuset första gången för egentligen inte alls så länge sen, trots att det känns som vi haft det hur länge som helst. Det var utkylt och luktade starkt av instängt rengöringsmedel. Lite ledset verkade huset och vi gick runt och öppnade alla fönsterluckor och ställde alla fönster på vid gavel, trots att marsluften var i svalaste laget. Ett klistermärke  i duschen, kvarlämnade ritningar på huset och trädgården och märken efter tavlor på väggarna skvallrade om ett liv som pågått här innan huset blev vårt.

Lite vet jag om familjen som bodde här förut. Svenska, som vi, med en dröm om sydfranskt liv förverkligat. Så blev det inte som de tänkt, mannen stannade ensam kvar, sjuk och trött och när också han var borta, växte trädgården igen och huset stängdes för livet utanför. Just detta skriver Karin om så fantastiskt fint:

Murvelhusets väggar pratar med oss och inger respekt. Nu är det våra stoppade möbler som tagit plats framför öppna spisen och varje gång vi är där mutas mer och mer utrymme in som vårt, våra lukter fyller rummen och minnen av det ljuvare slaget finns det redan gott om.

– Far varsamt fram med mig, verkar det ändå säga, samtidigt som det uppenbart trivs med att vara en stor och viktig del av människors liv igen. Lite malligt är huset rentav, nu när det förstått hur stor plats det fått i vår tillvaro och hur ogärna vi lämnar det för att åka tillbaka till vardagen i Stockholm igen.

L’étudiante du la langue française

30 torsdag Aug 2012

Posted by in Franskt traggel, Murvelhuset

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

Andra lektionen i franska är avklarad och nu kan jag räkna mig in i oändligheten men vad är det för ett språk som tycker att det är vettigt att säga fyra-gånger-tjugo-tretton istället för nittiotre?!? Ja, ja, det är väl bara att tugga i sig.

Roligt är det iallafall att upptäcka att veckorna jag tillbringat i mitt franska paradis redan nu gett mig en förståelse för språket som jag inte haft förut. Att nu vara eleven som upptäcker glädjen i att förstå, att den där rynkan mellan ögonbrynen, som min sambo noterade alla de gånger jag ansträngde mig för att hänga med i konversationen på restaurangen eller med hantverkarna i huset, faktiskt inneburit att jag lärt mig mer än vad jag förstod då; det är alldeles speciellt. Motivationen går att ta på och det är något jag sett från andra hållet, när jag undervisat i engelska, att om inte motivationen finns, blir effekten av undervisningen, hur ambitiös den än är, mycket liten.

Motiverad är jag, alltså.

Och det är så roligt. Jag snor talapparaten runt skorrande ”r” och nasala läten och tycker om hur det låter och det påminner inte så lite om den lilla flickan jag en gång var när jag började lära mig engelska. Då stod en nioårig jag framför spegeln och lyssnade på hur det lät när jag tog det nya språket i besittning. Jag övade och övade. Lyssnade på skådespelarna i Upstairs, Downstairs och filade idogt på den brittiska engelska som fortfarande är mitt signum. Nu, sent omsider, är det alltså dags för franskan och även om jag skippar spegeln, så är det samma sorts glädje och beslutsamhet. Tiden får utvisa om det får samma effekt på en drygt fyrtio år äldre étudiante som på den lilla nioåringen! Knappast, om jag får gissa, men hälften räcker bra.

Väl hemma från denna min andra fransklektion, hittade jag en tavla på mitt soffbord:

Jag såg den med det samma jag kom in i lägenheten och kände genast igen motivet.

Vår rostiga gröna grind i Murviel, omsorgsfullt penslad i besökande vännen A:s akvarell! Den är så fin och så fransk och jag blir alldeles lycklig över hur väl den fångar essensen av murvelhuset. Bilden skulle platsa i vilken Peter Mayle-bok som helst och jag blir inte så lite imponerad. Den lilla akvarellen har nu intagit sin självklara plats på tavellisten i vardagsrummet på sjätte våningen och jag påminns ännu en gång om att det är dags att boka nästa resa…

Je suis morte et le sac à puces est très,très fatiguée

28 tisdag Aug 2012

Posted by in Franskt traggel

≈ 5 kommentarer

Se där vad jag lärt mig saker på första lektionen i franska (sac är vad jag förstår maskulint men min hund är feminin, så blir det då fatiguée eller fatigué…?)! Död är jag visserligen inte men enligt vår unge fransklärare går det alldeles utmärkt att informellt vräka ur sig sådana saker när nattsömnen inskränkt sig till ynkliga 4 timmar och dagen ångat på i stort sett utan paus i tolv timmar. Men förbaskat bra mår jag och fast besluten är jag att se till att jag tuggar i mig allt jag kan av vad som serveras på min intensivkurs i franska. Fem timmar i veckan fördelat på två tillfällen med läxor däremellan är det som gäller de närmaste veckorna och något slags resultat förväntar jag mig. Det gör de andra tre tappra själarna också, trots att vi det ringa antalet till trots lyckas vara en synnerligen brokig skara; här sitter en ambitiös femtonåring från Eritrea, som inte har utrymme i sitt skolschema för franska, eftersom hon anses vara i större behov av att slipa på svenskan, en nybakad student på väg till franskkurs i Paris och en kreativ frankofil i mediabranschen.

Och så jag då.

Tanten i gänget.

Här skall gamla språkfröken med en faiblesse för grammatik och ett berg av erfarenhet av språkinlärning samsas med de unga entusiasterna – ett upplägg som rimligen utgör en monumental utmaning för den unge fransosen som skall lära oss att räkna till sextionio och att böja être. Men glöm att jag lägger ner! Jag SKA prata franska nästa sommar!

Jag tröstar mitt gamla nylle med ny fin ”skolväska”:

Jag hänger den nonchalant över armen och bestämmer mig för att jag nog är lite trendig ändå, min höga ålder till trots!