Människor har packat sina väskor och lämnat sina åldrande föräldrar i hus, som älskats och pysslats om, trädgårdar som ansats och omsorgsfullt hållits efter ända fram till den oundvikliga dag då de inte längre orkar.
Jag hittar smultron på ödetomten och de smakar himmelskt; små, söta och varma av morgonsolen. Här stod tidigare en pytteliten röd stuga där det bodde ett gammalt par. Paret försvann och stugan brann ner och nu har alltså smultronen tagit över. Marken är grusigt torr, trots att det har regnat ihållande i åtskilliga dagar och jag petar med min sandaltå bland tallbarren på backen och är för ett ögonblick lika intresserad av det som finns där som hunden som frenetiskt sniffar runt så kottarna yr.

Det där med att komma ”hem” är lite speciellt, mer och mer ju äldre jag blir. Det mesta är sig likt fast ändå inte. Människorna som fanns där finns inte längre kvar men spåren efter dem syns fortfarande.

Varje morgon på väg till skolan gick jag förbi det röda lilla huset och jag minns att jag tyckte det var lite läskigt, ovårdat och halvt övergivet som det var redan då. Nu är det förskräckande många fler förfallna hus i min barndomsby, för hit flyttar ingen längre. Härifrån flyttar man. Den lilla bruksorten, som var så livaktig när jag var barn, har inte längre så mycket att erbjuda de unga som växer upp här, så de ger sig av eller stannar och i många fall fastnar i arbetslöshet.

Lilla hålan tycker jag är värd ett bättre öde än grästuvor i den gamla asfalten och hus som får stå och förfalla för att ingen flyttar in när ägarna faller ifrån. Kontrasten mellan småbyarna här hemma och deras motsvarighet i Frankrike kunde inte vara större. Murviel bröstar sig och lever, borgmästaren struttar stolt omkring närhelst det är något på gång i byn och bagarna är lika självklara inslag som slaktaren och fiskehandlaren. Husen ser måhända lite slitna ut också där men de är definitivt inte övergivna. Här finns ingen nedlagd industri, för vin, det kommer vi att fortsätta dricka och inte har jag sett gräs växa ur stenbeläggningen på gatan heller.

Byliv av sådant slag som i Frankrike finns inte här men det är säkert också så att jag idealiserar tillvaron därnere, eftersom allt är så nytt ännu och baksidan inte hunnit tränga igenom mitt tjocka filter av förväntningar.

I eftermiddag åker jag tillbaka till Stockholm för två dagars jobb och sedan packning inför avfärd till Murvelhuset. Umgås med älskade J vill jag också hinna göra innan jag far och träffa den gamle som inte mår så bra. Lite vemod har tagit mig i besittning, kanske för att jag sitter i mammas kök och litegrann går i barndom. Insuper trygghet medan vi småpratar med varandra som vi alltid gjort för mamma är nästan precis som vanligt – inte förfallen alls, bara äldre!

L är i Paris med jobbet och tar tåget ner till Murviel i helgen. Mig och hunden plockar han upp i Nice, förhoppningsvis för pälsdjurets del i samma goda skick som nu. A bientôt!