Det är tidig morgon – du var kanske vaken?
Runt din mormor sitter någon annans små barnbarn i ett plan på väg till Murviel.
De är lite större än du, där de tumlar runt tillsammans och ser förväntansfulla ut; kanske är de till och med lite pirriga…?
Fast världsvana, förstås!
Det är nog inte deras första resa ner till mormors hus, farfars trädgård eller till en farmors takterrass i en liten lätt bedagad by någonstans i Languedoc. Jag iakttar dem med en antydan till mormorspillimariskt leende på läpparna – jag vill ju inte verka fånig, så jag håller mungiporna i schack fastän de vill grina från öra till öra. Jag tänker på dig igen, Bertil. Jag gör det jätteofta och då blir det liksom varmt därinne bakom tröjan som jag snart skall ta av mig. Det är ganska varmt där flygplanet skall landa, förstår du.
Jag kommer att fara runt i det välkända landskapet med helt andra glasögon på näsan den här gången. När blicken sveper över trädgården, kommer jag fortfarande att se hur trollvacker och småvild den är men kanske ändå mest hur många faror som lurar där för en liten pojke med spring i benen. Det är inte svårt alls att i fantasin se dig där. Nyfiken, påpassad, i en soldräkt med en haj på, solhatt, förstås, det måste du ha, och kanske ett par balla solglasögon?
Inför landning gråter ett av barnen väldigt mycket. Här måste jag varna dig lite, faktiskt; det kan göra lite ont i öronen precis då, när planet plöjer ner genom molnen och du ser små leksaksbilar hasta fram på vägarna under dig. De ser faktiskt lite skojiga ut, de pyttesmå bilarna!
Fast när jag skriver det här har det hunnit bli natt. Jag är i Frankrike, har träffat byvänner, varit en sväng till grannbyn och har slängt fram en hand med en illgrön iPhone i flera gånger idag. I ajfånen finns du, lilla barnbarn. I en ljusblå, ganska stor kofta.
Faire de beaux rêves, mon petit!
Murvielklotter 