Orage

29 måndag Sep 2014

Posted by in Murvelhuset, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

, ,

Jag sover med öppet fönster. Alltid. Det får vara många minusgrader innan det eventuellt stängs helt. Här nere är just många minusgrader inget problem, men i morse vaknade jag tidigt av att det kändes aningens fuktigt och kallt längs med ryggen, som jag vänt mot det nattöppna fönstret. Utanför var morgonen svart. Fönstret hade blåst upp på vid gavel och regnet piskade in i rummet. På mig, intet ont anande, under ett ombonat täcke.

En smula sömndrucken var jag och förstod inte vad som pågick förrän jag satte ner fötterna i en ansenlig regnpöl på golvet bredvid sängen. Då vaknade jag.

V-a-k-n-a-d-e.

Stängde fönstret.

Moppade golvet.

Fick på mig kläder i en hast.

Rasslade ner för trappan för att upptäcka att vi glömt ett fönster öppet i vardagsrummet men där hade vinden inte legat på, så ingenting hade hänt.

Kaffe, tända ljus och morgonmys vidtog

frukost

… men då vände vinden, regnet tog ny fart och började sippra in genom de stängda fönstren. De skall ju renoveras, fönstren, det finns på att-göra-listan men inte högst upp. Problemet löstes i alla händelser med hjälp av fönsterluckorna, som raskt stängdes och därmed fick ta smällen istället för de otäta fönstren.

Det blir inget trädgårdshäng idag.

Istället blir det bankärenden, inköp av ny skrivare och lite annat pyssel. Det gör ingenting att det regnar. Det är till och med lite mysigt. En stund.

Bonne nuit, Bertil!

27 lördag Sep 2014

Posted by in Familjen, grand-mère

≈ Lämna en kommentar

Det är tidig morgon – du var kanske vaken?

Runt din mormor sitter någon annans små barnbarn i ett plan på väg till Murviel.

flygplan

De är lite större än du, där de tumlar runt tillsammans och ser förväntansfulla ut; kanske är de till och med lite pirriga…?

Fast världsvana, förstås!

Det är nog inte deras första resa ner till mormors hus, farfars trädgård eller till en farmors takterrass i en liten lätt bedagad by någonstans i Languedoc. Jag iakttar dem med en antydan till mormorspillimariskt leende på läpparna – jag vill ju inte verka fånig, så jag håller mungiporna i schack fastän de vill grina från öra till öra. Jag tänker på dig igen, Bertil. Jag gör det jätteofta och då blir det liksom varmt därinne bakom tröjan som jag snart skall ta av mig. Det är ganska varmt där flygplanet skall landa, förstår du.

Jag kommer att fara runt i det välkända landskapet med helt andra glasögon på näsan den här gången. När blicken sveper över trädgården, kommer jag fortfarande att se hur trollvacker och småvild den är men kanske ändå mest hur många faror som lurar där för en liten pojke med spring i benen. Det är inte svårt alls att i fantasin se dig där. Nyfiken, påpassad, i en soldräkt med en haj på, solhatt, förstås, det måste du ha, och kanske ett par balla solglasögon?

Inför landning gråter ett av barnen väldigt mycket. Här måste jag varna dig lite, faktiskt; det kan göra lite ont i öronen precis då, när planet plöjer ner genom molnen och du ser små leksaksbilar hasta fram på vägarna under dig. De ser faktiskt lite skojiga ut, de pyttesmå bilarna!

Fast när jag skriver det här har det hunnit bli natt. Jag är i Frankrike, har träffat byvänner, varit en sväng till grannbyn och har slängt fram en hand med en illgrön iPhone i flera gånger idag. I ajfånen finns du, lilla barnbarn. I en ljusblå, ganska stor kofta.

Bertil i koftan

Faire de beaux rêves, mon petit!

Taxe foncière

23 tisdag Sep 2014

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont

≈ 1 kommentar

Etiketter

, ,

Så var det dags för den årliga fastighetsskatten igen. Nästan 800€ får vi punga ut med och jag har ångat upp lite lagom ilska över beskedet från Centre D’Encaissement i Lille. Inte för att jag tycker att det är hutlöst dyrt; mindre än en svensk tusing i månaden i fransk skatt för privilegiet att få äga ett stycke mark under sydfransk sol är inte mycket att orda om. Men det var just det där med ägarskapet. Vi äger huset tillsammans, L och jag.

Brevet är inte adresserat till mig. Bara till L. Det borde kanske inte vara en stor sak men symboliken stör mig lika mycket nu som när vi skrev under alla papper när huset köptes.

Jag får dock vara med som débiteur. Jag finns med i dokumentet, så det var ju snällt. Men det är tydligen alldeles omöjligt att vara frånskild och att i franska dokument få omnämnas med det efternamn jag av flera skäl valt att behålla, istället för mitt flicknamn. Det var länge sedan jag identifierade mig med mitt ursprungliga efternamn. Så här i efterhand kan jag ha synpunkter på att jag valde att ta min fd mans namn vid giftermålet, av samma skäl som jag blir irriterad över att i franska dokument få min identitet genom kopplingen till en man – nuvarande, för detta eller min pappa.

De skulle bara veta där i Lille, hur surt det blev på sjätte våningen när brevet damp ner. Skulle vilja rycka på axlarna åt det men kan inte. Det står för så mycket strukturell ojämlikhet att jag inte förmår ignorera det.

Snart skall jag checka in mig för resan på lördag. Då måste jag välja om jag är en fru eller en fröken. Gift eller ogift. Undrar vad som händer om jag kryssar i ”Herr”?

Eller skulle jag kunna få be, liksom allra som ödmjukast, att bara få vara jag? I förhållande till mig själv, inte i förhållande till någon annan?

Over and out.

Meddelanden du inte vill få

21 söndag Sep 2014

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Min franska trädgård, Murvelhuset

≈ 6 kommentarer

Etiketter

,

Våra fina vänner i i Languedoc håller koll på vårt hus och dröjer inte med att berätta när något pockar på uppmärksamhet. Den här gången berättar ett sms från trädgårdsmästare B att det i stubben efter akaciaträdet som togs ned nyligen har flyttat in synnerligen ovälkomna gäster…

Termitangrepp...

Termitangrepp…

De där träätande gynnarna lyckas trots sin enskilda ringa storlek stressa upp mig ordentligt och för min inre syn smulas takbjälkar, fönster, möbler och övervåningens trägolv ner tills bara sorgliga högar av sågspån återstår. Fort går det också när fantasin skenar i soffan på sjätte våningen, långt ifrån termiter och franskt störtregn.

termiter

Nu går det ju inte riktigt så fort i verkligheten, dessbättre, men visst krävs en grundlig husesyn för att säkerställa att de små odjuren inte tagit sig från trädstubben och in i huset för att mumsa i sig alla godsaker som finns där.

Det är för väl att det bara är 6 dagar kvar tills jag åker ner för en vecka. B skall kontakta en termitjägare i Béziers och boka en tid för att få murvelhuset kontrollerat. Förhoppningsvis är det en storm i ett vattenglas men det är bäst att ta det säkra före det osäkra. Murviel ligger ändå i ett högriskområde vad gäller termiter, så frågan har nog alltid varit när, snarare än om, vi skulle drabbas.

Så hoppas jag förstås att vistelsen inte bara skall handla om ohyra, utan mest om sol, vila och fina utflykter. Och husletning tillsammans med Å, som funderar på att göra slag i saken. Karin på Hus i Languedoc skall hjälpa till med den lilla detaljen. Kanhända blir det en liten rapport på det, vad det lider. Mycket roligare än termiter.

Säsongens sista balkongrosé?

14 söndag Sep 2014

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont

≈ 4 kommentarer

Etiketter

,

Svensk september blir inte ljuvligare än så här! Frukosten har intagits på balkongen både igår och idag och nu, efter att ha uträttat min medborgerliga plikt och därefter belönat mig och röstsällskapet med äppelkaka och vågskvalp i Svindersviks Brygghus, har jag fått ett glas rosa Puiceric i handen.

IMG_8367.JPG

Solen värmer, luften är hög och höstklar och jag har en resa till Murviel bokad! Det blir ingen lång vistelse men den blir av!
Har jag tur, blir det kanske ett par eftermiddagar till som denna på balkongen innan hösten tar över. Om inte, finns Murviel. Några vändor till får det bli hitom årsskiftet.
Men idag räcker det gott med languedocska droppar i glaset och fötter utan strumpor uppslängda på utesoffan.

Santé!

Bertil – guldklimp och underverk

13 lördag Sep 2014

Posted by in Familjen

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

Jag tumlar runt i en känslostorm just nu. Jag kastas mellan ytterligheter och känner mig stundtals alldeles matt. Lycklig och matt. Bekymrad och matt. Full av förtröstan och matt. Uppgiven och matt. Gråtmild och matt.

Fast mest lycklig.

Lycklig över att allt som räknas har gått bra, trots viss dramatik och orolig väntan.

Lycklig över att kunna andas ut en stund.

Lycklig över familjen

Lycklig över Bertil.

Om en ljusblå liten kofta

07 söndag Sep 2014

Posted by in Familjen

≈ 7 kommentarer

Etiketter

, , ,

Detta bildspel kräver JavaScript.

Älskade, älskade lilla alldeles nya barnbarn! Tänk att du är här nu. Som vi har väntat – med hjärtat i halsgropen tills beskedet äntligen kom! I tanken har du följt med mig överallt i flera månader redan. Jag har fantiserat om dig, längtat och stickat många maskor på en ljusblå kofta till dig. Det blev en berest kofta. Den har vuxit fram i mina händer tvärs över Sverige, genom Danmark,  i många mil på tyska vägar med jättesnabba bilar och genom Frankrike.

På autobahn på väg till morbror i Heidelberg

På autobahn på väg till morbror i Heidelberg

Tröjan övernattade i Hanstedt och Heidelberg och rullade vidare till Nimes och påvarnas Avignon. När du blir lite större kan du be din morfar berätta allt om lustiga farbröder med tehuvor på huvudet och som bodde i ett jättestort palats invid en berömd bro i just Avignon. Han vet allt om de där farbröderna. Om bron invid palatset finns en sång – den kan du lära dig sedan!

Koftan blev klar under ett svenskt parasoll vid en fransk pool och jag kan lova dig att det blev varmt! Solen gassade och din gamla mormor fick bada flera gånger och däremellan sitta med tårna i vattnet för att svalka sig. Men så tänkte jag på dig och då gick det undan med koftprojektet, må du tro!

Det var ett sjå att se till att din kofta inte hamnade i vattnet den med, så den fick ligga i en väska medan den växte fram. Lite bökigt var det att sticka med händerna i en väska men vad gör man inte? Väskan, den köptes en gång för länge sedan på den sista semestern som din mamma och hennes syskon följde med på tillsammans innan de blev så stora att de ville åka på egna semestrar. Tänk, älskade nya lilla barnbarn, när du blir så stor att du åker iväg på egna semestrar!

Alla delar klara…
åsså huvan
… nästan klar
På soffan i Murviel!

 

Egentligen skriver jag ju inte om en kofta. Jag berättar om min bubblande glädje över dig, förstås! Du är så väldigt efterlängtad, förstår du. Älskad långt innan vi visste vem du var där du guppade tryggt under din mammas hjärta. Att du fanns där och snart skulle komma till din mamma och pappa och till alla oss andra, fick vi veta när livet var så tungt, tungt. Vi blev så glada att vi grät, ropade högt och skrattade om vartannat.

Tankarna på dig gjorde oss starka. Glada. Fulla av förväntan.

Nu är du här.

Allra finaste lilla hjärtat!

Välkommen!

Dig ska jag älska, längta efter, alltid vilja vara nära. Du kommer att ge dig ut på äventyr, växa och bli stor. Mormor – DET ÄR JU JAG, TÄNKA SIG! – sitter nog under sitt parasoll och väntar på dig. Kanske stickar jag en och annan tröja till och tänker på dig vid varenda liten maska. Och jag lovar; jag kommer bara att sticka jättemjuka tröjor, för det har jag lovat din mamma!

Jag vill gå ut genom dörren och äga min dag

31 söndag Aug 2014

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont

≈ 5 kommentarer

Jag är trött. Jo, jag behöver erkänna det. Att jag är trött fastän terminen bara börjat och jag har många veckors arbete framför mig med små möjligheter att klämma in några dagar i Murviel. Fast jag skall försöka. Jag vill det och jag måste det. Det mesta blir lätt när nästa resa ner är inbokad och dagar är blockade i arbetskalendern.
Men framförhållning är svårt nu och det är egentligen bara just det som gnager och skaver lite, för jobba vill jag. Mår för det mesta bra av det också. Men balans är bra. Jag vill ha mina kvällar. Jag vill ha mina helger. Jag vill ha kontroll över vad jag måste göra. Förutsägbarhet. Åtminstone i vardagen.
Morgondagen är ett nålsöga att tråckla sig igenom för mig och mina närmaste. Andra, spännande händelser väntar runt hörnet. Runtomkring mig finns så mycket kärlek, så mycket som är fint och jag vill ta vara på det.

Jag vill äga min tid. Jag måste ordna så att jag kan det.

En vecka till har passerat. Det är snart måndag igen och jag tror bestämt att jag är lite dysterkvist. Skall dra ett täcke över mig i ett snällt göteborgskt gästrum och imorgon kamma till mig igen. Skall snart göra plats för några murvielska må-bra-dagar igen. Det blir bra.