Det har gått några dagar nu. Manifestationer anordnas på många platser – jag deltar i tanken. Den första chocken har lagt sig och debatten har tagit fart. Inte minst på Facebook, där delningar och likes är både många och brokiga. Det är då jag stillar mig för en stund och försöker värdera det jag möts av. Jag liksom nyktrar till och frågar mig själv hur mycket av bakgrunden till dåden jag känner till.

Charlie Hebdo? Vad är det för en tidning? Hade jag hört talas om den förut?

Jag googlar.

Får veta att den startade som Hara Kiri på 60-talet.

Att det sattes en 18-årsgräns för den, eftersom den ansågs vara så grov.

Att den förbjöds att säljas öppet i butik efter att den häcklat nyss avlidne nationalikonen Charles de Gaulle i november 1970 och sedan bytte namn till Charlie Hebdo – Charlie efter seriefiguren Snobben och som en satirisk vinkning till just nämnde nationalikon. Och förstås för att komma förbi förbudet/censuren.

Genom åren har Charlie Hebdo tecknat satiriska nidbilder med grova penseldrag åt alla håll och kanter. En del av dem får mig att vrida mig i avsmak över grovt karikerade, rent rasistiska stereotyper:

Andra får mig att känna tacksamhet över att klimatet är sådant att det är fritt fram att häckla vem man vill och att det som sägs i bilderna blir en nagel i ögat på precis rätt personer:

Källkritik avkrävs i alla händelser oss alla. Inte minst av användarna på Facebook innan inlägg och länkar delas. Bakom till synes kloka rubriker gömmer sig stundtals texter som spär på uppdelningen i ett vi och ett dom. ”Jag är inte Charlie”-statusar dyker också upp och även om det är begripligt – och rätt! – att reagera på vad många av Charlie Hebdo-bilderna signalerar, så är det viktigt att komma ihåg varför en hel värld väljer att solidarisera sig med Je suis Charlie-rörelsen. De fyra tecknarna tog sig den självklara rätten att med satiriska bilder få uttrycka sin åsikt. För det fick de sätta livet till. Liksom alldeles för många andra oskyldiga som råkade vara på fel plats vid fel tillfälle.

Så igen. Je suis Charlie.

I min jakt på en nyanserad vinkling på alltihop hittar jag, som många gånger tidigare, Peter Wolodarski på dagens ledarsida i DN. Få uttrycker det så kristallklart som han:

Tonen i ett samhälle växer inte fram i ett vakuum.

Försvaret för yttrandefriheten kan lika lite tas för givet som ett anständigt debattklimat

Att stora delar av Europa stått upp för öppenheten efter massakern i Paris inger hopp. Det har inte varit ett stöd till Charlie Hebdos alla kampanjer, som också omfattat destruktiv kollektivisering, utan till idén om att varje medborgare – utan rädsla för hot – ska kunna uttrycka sin mening.

DN, 12 januari 2015