Jag har ett jobb som suger musten ur mig. Dagarna är långa och ofta oförutsägbara. Omkring mig hårt prövade, inte så sällan arga föräldrar, personal som inte tar rast och barn som har svårt att sitta still. Förvaltningar som håller hårt i pengarna och en evig kamp för att få loss resurser till våra elever. De är alla barn i behov av särskilt stöd. När det börjar tryta i kommunkassorna, är det de här barnen som får stryka på foten. Bakom tankar om normalisering och integrering ligger alltför ofta en skriande brist på förståelse för vad som krävs för att en liten autist skall klara att fokusera på skolarbetet eller för att få en elev med ADHD att sitta still tillräckligt länge för att inlärning skall hinna ske.

Så jag håller mig sysselsatt. Hinner inte med så mycket annat än jobbet just nu. Bloggar inte som jag brukar, fixar inte franska bankärenden eller kollar upp arbetet som gjorts i huset. Inte har jag åtgärdat termitproblemet men framförallt har jag inte åkt ner under hösten som jag planerat. Tänk så synd det är om mig.

Fast tröttheten rinner av mig och irritationen över att vara så upptagen knuffas undan när killen med långsam inlärning knäcker läskoden plötsligt en eftermiddag och präntar ner fem ord som effektivt summerar semestern på sydligare breddgrader i somras – lök, oliv, sol, mamma och pappa. Kan ni se det framför er?

Eller när jag får en spontan kram av en annan elev. Ett leende från en pojke som sällan gör just det.

Och när min lilla hund blir vägen in till barnet med den mörka blicken och okontrollerbara ilskan och jag får syn på den underbara unge som gömmer sig där bakom. Blicken är blå och plirig och omsorgerna om Wilda visar vad han förmår när omgivningen möter honom där han är. Det kan vi inte alltid men vi lär oss nya knep varje dag.

Då älskar jag mitt jobb. Kan inte tänka mig något som skulle kännas mer meningsfullt än just det jag håller på med. Då kan till och med Murviel få vänta lite till utan att det blir plågsamt.

Men i februari, om inte förr, då SKALL jag dit! Jag vill se mimosan blomma

och jag vill gå på mimosafestival i Roquebrun.Det är fint att tänka på när grådasket lägger sin blöta, unkna filt mot mitt trötta nylle.