Efter en weekend i London

08 måndag Dec 2014

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,

… är jag på sjätte våningen igen med fler tankar i Languedoc än här hemma. Så mycket tränger bort murvelhuset från min radar just nu och det tycker jag inte riktigt om. Bilen därnere är fortfarande bara delvis importerad, för några nya checkar har vi inte kunnat hämta – de ligger och väntar på oss på banken i byn – och en sådan behöver skrivas för att betala för den sista stämpeln uppe på maireriet. Sedan kan vi susa iväg till verkstan för tillverkning av sprillans nya franska plåtar till voituren. Men om vi inte skyndar oss, måste vi kanske göra om hela proceduren och det vore ju lite tjatigt. Vådan av att prokrastinera, möjligen. Det kanske ändå är så att vi måste ta en aldrig så liten tur kring nyåret…?

Men hur var London då? Jo tack, soligt, kyligt, regnigt, roligt, befolkat med en hel hoper fina älsklingar och lika brittiskt som alltid. Det var tre år sedan sist jag var där och det är något av ett rekord för en gammal anglofil som jag. Att komma dit som turist är en på det hela taget mycket trevligare upplevelse än att försöka bosätta sig i den stora, myllrande och för den oinvigde ganska hårda miljö som kan möta den som kastar sig ut i ett londonskt arbetsliv. Jag har försökt några gånger genom åren men kommit tillbaka lättad över min svenska trygga lunk. Fast det kanske säger mer om mig än om den stora huvudstaden på ön.

Nu drar det ändå i den där nerven igen. Den som vill dra mig ut på utländska äventyr. Fast nu är det Frankrike som lockar. Många är de som vågar språnget utan att egentligen ha mer på fötterna än vad jag har. I London var aldrig språket ett hinder. I Frankrike skulle det krävas hårda studier och idel tungvrickningar innan jag skulle känna mig någorlunda språktrygg. Lite halvhjärtat ägnar jag mig åt Paul Noble’s Learn French på Storytel så länge. Skärmavbild 2014-12-08 kl. 23.00.55

Den passar mig bra. Lyssnar på den i bilen men då måste det vara lugn trafik, annars kan det hända att jag blir trafikfarlig när jag funderar på hur jag skall få till negationerna och placera både n’ och pas på rätt plats om hjälpverben!

Ja, kära nån.

Här hemma finns Bertil. Nu är han tre månader och han är min ögonsten. Skärmavbild 2014-12-08 kl. 23.07.24 Långt från honom vill jag inte vara. Jag blir kvar på sjätte våningen ett tag till, tror jag. Till Murviel tänker jag ändå fortsätta fara närhelst andan faller på.

En dementi och Work in Progress

27 torsdag Nov 2014

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Hantverkare, Inredning, Murvelhuset

≈ 3 kommentarer

Nu var det för bra för att vara sant med en restaurang på den gamla borggården vid slottet i Murviel men en säsongsrestaurang på en annan spektakulär plats i byn skall det bli. Var någonstans kan jag inte avslöja men stämmer skvallret fullt ut denna gång, blir det minst lika bra som på slottet! Det kommer att bli ett evigt sjå att äta sig igenom alla formidabla restauranger i environgerna framöver.

Under tiden händer det saker i murvelhuset också och det känns förstås bra. Pålitliga hantverkare  och många ögon som håller koll på de franska ägorna i vår frånvaro är guld värt när jobbet här hemma sätter käppar i hjulet för efterlängtade resor ner.

Köksfläkten, kan ni tänka er, är ordentligt installerad, efter nästan tre år i huset:

Lite industrikänsla, kanske...?

Lite industrikänsla, kanske…?

Jag tycker att det blev bra – skåpen till höger skall bytas ut mot ett par öppna hyllplan men det har kanske inte riktigt nått fram. Eller så har det inte hunnits med ännu. Under spisen har översta lådan kommit på plats men jag misstänker att det är en blindlåda – gashällen sitter i vägen för  lådinsatsen, nämligen.

DSCF0269

Nästan all lådhålen är tilltäppta, micron har fått en brädlapp över sig och köket ser inte längre ut som ett sorgligt lappverk. Så småningom skall vi göra om köket helt och hållet men nu får det duga i några år. Det finns liksom en del annat högre upp på priolistan…

Och L har fått sin stalldörr! De gistna voleterna vid köksingången… IMG_78521

… har ersatts av rejäla nya:

Grågrön äggoljetempera på det, så börjar även fasaden få sin uppfräschning. Fast måla skall jag göra åtminstone delvis själv.

Nu kan the laird of the manor stänga halva köksdörren, sova middag på soffan och ändå höra när sollaparna vid poolen pockar på hans uppmärksamhet. Win-win för alla inblandade. Det blir så fint så.

Senaste nytt från Murviel

25 tisdag Nov 2014

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont

≈ 7 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Han är hemma igen, sambon. Med favorittvättmedlet, tvål, skinka, dressing och färskt byskvaller. Det rör på sig, kan jag konstatera. Slottet i byn är enligt uppgift sålt och stolta nya ägare lär vara restaurangägarna som hittills huserat i en ganska trist, nybyggd lokal vid infarten till byn:

Garde Manger

Stämmer det, tycker jag att det är ohemult goda nyheter – en restaurang kombinerat med B&B i de vackra, medeltida rummen på slottet är en miljö som inte går av för hackor. Med ett minimum av inredningskänsla kan det bli hur bra som helst. Utgångsläget är nämligen inte det sämsta, bara lite lätt bedagat.

Vårt rum under husjakt hösten 2011…

Jag ser mig själv dinerande på borggården under stjärnorna en ljum sommarkväll…

Maten på Garde Manger har aldrig gjort mig besviken och med en miljö som matchar kvaliteten på maten, lär vår lilla bytaverna Léas få tuff konkurrens. Det är välkommet. Murviel är inte en jätteliten by och en restaurang som håller hög klass, både vad gäller inramning och mat är något vi ändå tycker har saknats.

Slottets B&B utgår jag ifrån kan få leva kvar och det är bra det med. Det behövs lite TLC och nytt blod där. Konkurrens finns vad gäller B&B också, både i byn och runtomkring men jag tror att det finns utrymme för ett till, även om de kanske behöver nischa sig. Enligt säker källa finns svenska planer på att öppna ytterligare ett B&B eller gite i byn – ett av de större husen på huvudgatan har sålts till ett svenskt par som har för avsikt att driva sådan verksamhet i huset.

Jag gnuggar händerna, tycker att det är spännade och tänker att alltsammans kan ge byn nytt liv. Den är värd det, byn. Den ligger där fantastiskt vackert på en kulle med utsikt över de omgivande vinfälten.

IMG_3020

Spännande utflykter finns på behändigt avstånd och varenda sten andas fascinerande historia.

Liv och rörelse.

De kan vara stolta, murvielborna, över den lockelse deras by utgör för tillresande frusna skandinaver. Tänk om en skulle göra slag i saken och strunta i kommande svenska novembrar helt och hållet?

Skall allvarligt överväga saken.

Igen.

När sambon drar till Frankrike utan dig

18 tisdag Nov 2014

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Fransk kuriosa

≈ 8 kommentarer

Etiketter

, , ,

Jo, så får det bli. På torsdag far jag till Göteborg för lite konferensande medan L flyger söderut till murvelhuset. Det kan han vara värd. Trippen ned kom lite hastigt på, eftersom vi i vårt byte av fransk bank fått lite bryderier som behöver lösas på plats. Helst av någon som är något mer slängd i sin franska variant av trut än jag. Alltså stannar jag kvar i det novembergråa och jobbar vidare medan L far ner för lite skadereglering.

Vi är genuint bortskämda med vår svenska internetbank, i mitt fall kombinerat med både Swisch och supersnabba mobilbanken och jag kan inte för mitt liv förstå hur det kan vara så stor skillnad mellan hur bankerna i ”mina” båda länder fungerar. Här dubbelkollar jag alltid utgiftskontot innan jag genomför större betalningar. Jag har kontroll intill sista öret.

Med det franska kontot har det hittills krävts större säkerhetsmarginaler, då vi inte fått den franska internetbanken att fungera. Med den nya banken – Crédit Agricole – skall det förhoppningsvis gå bättre, även om jag inte lär slippa undan checkarna.

IMG_4673

Älska dem kommer jag aldrig att göra. Hålla ordning på dem får jag göra dock, har jag lärt mig. Monsieur Banque skickar annars stränga brev om rättelse i leden. Rättar in oss i leden gör vi naturligtvis snabbt som ögat men visst hann en lätt darrning av obehag förnimmas innan kontakt var tagen, möten bokade och flygstolar reserverade. För L, alltså.

Jag stannar som sagt hemma.

Tålmodigt bär jag denna min gråa lott.

Helt utan bitterhet.

 

Lök, oliv, sol, mamma och pappa

13 torsdag Nov 2014

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont

≈ 6 kommentarer

Etiketter

Jag har ett jobb som suger musten ur mig. Dagarna är långa och ofta oförutsägbara. Omkring mig hårt prövade, inte så sällan arga föräldrar, personal som inte tar rast och barn som har svårt att sitta still. Förvaltningar som håller hårt i pengarna och en evig kamp för att få loss resurser till våra elever. De är alla barn i behov av särskilt stöd. När det börjar tryta i kommunkassorna, är det de här barnen som får stryka på foten. Bakom tankar om normalisering och integrering ligger alltför ofta en skriande brist på förståelse för vad som krävs för att en liten autist skall klara att fokusera på skolarbetet eller för att få en elev med ADHD att sitta still tillräckligt länge för att inlärning skall hinna ske.

Så jag håller mig sysselsatt. Hinner inte med så mycket annat än jobbet just nu. Bloggar inte som jag brukar, fixar inte franska bankärenden eller kollar upp arbetet som gjorts i huset. Inte har jag åtgärdat termitproblemet men framförallt har jag inte åkt ner under hösten som jag planerat. Tänk så synd det är om mig.

Fast tröttheten rinner av mig och irritationen över att vara så upptagen knuffas undan när killen med långsam inlärning knäcker läskoden plötsligt en eftermiddag och präntar ner fem ord som effektivt summerar semestern på sydligare breddgrader i somras – lök, oliv, sol, mamma och pappa. Kan ni se det framför er?

Eller när jag får en spontan kram av en annan elev. Ett leende från en pojke som sällan gör just det.

Och när min lilla hund blir vägen in till barnet med den mörka blicken och okontrollerbara ilskan och jag får syn på den underbara unge som gömmer sig där bakom. Blicken är blå och plirig och omsorgerna om Wilda visar vad han förmår när omgivningen möter honom där han är. Det kan vi inte alltid men vi lär oss nya knep varje dag.

Då älskar jag mitt jobb. Kan inte tänka mig något som skulle kännas mer meningsfullt än just det jag håller på med. Då kan till och med Murviel få vänta lite till utan att det blir plågsamt.

Men i februari, om inte förr, då SKALL jag dit! Jag vill se mimosan blomma

IMG_7226

och jag vill gå på mimosafestival i Roquebrun.Det är fint att tänka på när grådasket lägger sin blöta, unkna filt mot mitt trötta nylle.

Vad som faktiskt hände när kärran drog till Frankrike utan mig

31 fredag Okt 2014

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, grand-mère

≈ Lämna en kommentar

Jag jobbade. På jobbet. Hemma. Hos Bertil. Hos mamma. På promenaderna med hunden. Hade jag åkt till Murviel hade jag jobbat där med.

När jag inte jobbade, tänkte jag på jobbet och hade svårt att fullt ut fokusera på något annat. Det där låter galet trist och det hade det kunnat vara om inte tankarna på jobbet till slut trängdes bort av allt det som är här och nu. Av sådant som jag behöver mer än någonting annat.

Bertil – vackraste, finaste, ljuvligaste bebis! – tillsammans med sin fina mamma i ett trångt baksäte på väg västerut medan en blek höstsol badar landskapet i ett mjukt ljus utanför bilfönstret. Musik med texter om kärlek till ett barn i högtalarna – somt högtravande men det mesta bara vackert och bara lite sentimentalt.

På ett tåg på väg från Göteborg sitter samtidigt den allra finaste av mostrar för att möta upp i den lilla bruksorten där oldemor bor. Tre generationer kvinnor och en pytteliten manlig representant för den fjärde generationen lyckas stjäla några timmar tillsammans. Mostern tillbringar många timmar på ett tåg fram och tillbaka över dagen bara för att få vara med oss de där timmarna.

Tillsammans!

Tillsammans!

De där onsdagstimmarna tillsammans. Mina flickor. Min mamma. Det lilla barnbarnet.

Oldemor och Bertil

Oldemor och Bertil

Höst. Vi.

Så bra det kan bli när flygplan är fulla. Så väldigt lite jag saknat Murviel och favorithuset. Faktiskt.

 

 

Hösten regnar på sjätte våningen

25 lördag Okt 2014

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont

≈ 3 kommentarer

… och i tanken är jag någon helt annanstans. Där skiner solen och ylletröjan får stanna på klädkroken, bygrannarna är på plats och jag skulle ha varit där. Det gnager en del, vilket kanske har framgått och den jämngrå filten utanför fönstret gör inte saken bättre. Jag tycker inte om att behöva tända lampor inomhus redan på morgonen. Dagsljus vill jag ha.
Jag måste dra på mig gummistövlar och regnjacka bara för att gå ut på balkongen och städa undan det sista av en alldeles osedvanlig lång och varm svensk sommar och förhöst. I en omkullvällt och bortglömd ljuslykta bakom en en rottingstol skvallrar ett turkost blockljus fastkletat på glaset om hur varmt det faktiskt varit. I det gassande solljuset har stearinet smällt och stelnat på plats på ljuslyktans ena sida:

IMG_0082.JPG

Nu skall det deformerade turkosa ljuset ersättas med en för årstiden mer passande kulör. Ute i regnet på balkongen väntar parasollfoten på att istället få tjänstgöra som förankring åt en adventsgran.

IMG_0081.JPG

Fast det dröjer förstås några veckor till. Under tiden hjälper det att tänka på hur december inte är svår att genomlida alls. Advent och tinder, det gillar jag.

När kärran drar till Frankrike utan dig

22 onsdag Okt 2014

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Resor

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , , ,

Nya erfarenheter är ofta, om inte alltid trevliga, så åtminstone lärorika. Jag har just blivit en liten erfarenhet rikare och konsekvensen av denna min nyfunna visdom är att det inte blir någon höstresa till Murviel som planerat.

Det är fullbokat.

Överallt.

Jag har väntat för länge med att beställa resan, helt enkelt. Inte var det för att jag glömde bort eller lite halvslött sköt upp bokningen, utan flera saker medverkade till att det dröjde. Allt har varit jobbrelaterat och helt omöjligt att bortse från eller snabba på, så nu sitter jag här och letar febrilt efter alternativ.

Air France skall ha över 9000:- för en enkel till Montpellier via Paris och Norwegians pariskärra på lördag morgon är lika full som den irländska konkurrentens. SAS har en plats kvar till Nice med mellanlandning i Oslo – den resan tar hela dagen och sedan skall jag ta mig de dryga 40 milen därifrån till Beziers och därmed går det alternativet bort. En enkel till Paris tömmer plånboken på 6000 pix och då måste jag hitta en vettig anslutning till ett rimligt pris vidare till Beziers. Och hela dagen går åt till att resa.

Vad göra?

Jo, jag ger upp. Stannar hemma. Blir sittande med mitt längt.

Höstlov, tätnande mörker, regn, ett stadigt sjunkande kvicksilver och alla vi klimatflyktingar flockas på flygterminalerna. Vi krigar om de de ynkliga kvarvarande flygstolarna och tömmer bankkonton för att kunna fly undan den allt gråare omgivningen för några dagar. Det är inte utan att jag känner mig en smula modstulen.

Tills det hörs ett litet pling i min telefon.

Ett MMS.

Solen! The apple of my life! Och jag flinar stort och inser att nu kan jag hänga med Bertil istället;

Detta bildspel kräver JavaScript.

Då känns det bättre och till och med helt rätt. Murviel, termiter, slutförande av bilimport och nötfestival i St Nazaire får vänta – mormorn har annat för sig!