De börjar bli många nu, murvieldagarna, även om jag aldrig riktigt får nog. Välfyllda blir de nästan alltid, trots att jag inför varje resa ser mig själv under parasollet vid poolen, med högar av tidningar och den bästa av böcker vid min sida. Lojt, lugnt och stilla.

Så blir det sällan. Istället är det sociala aktiviteter i en brokig, underbart spontan röra som gäller. Det är otvunget, vi kommer varandra nära och vi hjälps åt på ett sätt jag inte upplevt tidigare. Det hämtas på flygplatsen, lånas ut hus, fixas cyklar, bjuds på apéroer, ställs sängar till förfogande och fixas så där i största allmänhet. Ikväll bangade jag byns musikfest, eller Fête St Jean, som pågått under hela helgen. Dagen har varit lång och jag valde att avsluta den med att skrota runt i Vårt Franska Vinbondehus istället. Jag har puffat till kuddar, slätat ut överkast, tvättat och tömt två immigt kalla glas rosé. Bara så där. Som en gör. I Murviel.

Det är väldigt varmt. Cikadorna bråkar och, eftersom vitala delar av parasollet flög iväg med en virvelvind i påskas, fanns ingen skugga att få över solsängen. Den under samma påskvistelse inhandlade torgmarkisen har samlat spindelväv i poolhuset sedan dess, för vi vågade inte montera upp den och sedan åka härifrån, av rädsla för fler virvelvindar av samma slag.

Men idag, under brännande middagssol, fick det bära eller brista, för upp skulle den:

Det är när arbete av sådant slag skall göras, som axlar riskerar att brännas, Den uppmärksamme sonen såg dessbättre vad som höll på att hända och jag fick raskt fram en tub sunblock, som jag sedan smetade ut på de solexponerade delarna av min hårt arbetande kropp.

Så fortsatte vi.

Solglasögonen gled av näsan, det droppade från hakan och solstinget var inte långt borta.

En till synes okomplicerad monteringshistoria  lyckades vi naturligtvis krångla till, när vi upptäckte att stolparna vänts åt fel håll

Efter mycket kliande i solsvettigt barr, lyckades vi lura ut vad vi – eller kanske L i påskas…? – gjort för fel, och så skruvade vi isär hela härligheten igen för att raskt skruva rätt och voila! vi har nu en skuggig matplats invid badbaljan!

Dyket ner i det turkosblå efter det hårda slitet var närmast magiskt men den träningsvärksömmande bakdelen från årets första simtur satte stopp för ytterligare gymnastiska vattenövningar.

Så drog det ihop sig till avfärd för E, som skulle tillbaka till Heidelberg. En middag vid kajkanten i Méze hanns ändå med:

Picpoul i glaset och paella på tallriken

Så lämnade jag honom i Montpellier, susade hem på autorouten och backade sedan elegant in genom den nya automatiska porten i garaget i murvelhuset

Kan undra varför vi inte gjort DET med en gång – en blandare utanför som varnar övriga trafikanter om vad som är i görningen och ett snabbt knapptryck för att öppna och stänga porten och det franska bylivet har med ens blivit så väldigt mycket enklare.

Nu har Timbuktu slutat sommarprata på SR Play, klockan har hunnit passera midnatt med råge och luftkonditioneringen har gjort rummet så svalt att jag nästan fryser, så jag gissar att det är dags för murvielsängen.

Bonne nuit, mes amis!