12 timmars arbetsdag…

Etiketter

,

…förra onsdagen. Visst var jag trött men på ett bra sätt. Jag stod inför styrelsen och presenterade läget, ivrigt påhejad av chefen. Han utmanar mig. Får mig att tänka till, att ta mig ur dödlägen.

– Berätta vad du gjort, vad du åstadkommit, säger han, och jag inser hur viktigt det är att ha någon som ser klart åt dig när du inte riktigt klarar det själv. Det kändes som något av ett reningsbad och jag kunde bocka av ännu en att-göra-sak från min lista. En avbockning som förde mig ett steg närmare mot avfärd. Mot påsksemester. Mot Murviel.

Nu återstår dokumentation  och månadsrapport, sedan blir det lugnare igen en liten stund.

Och så blir det Murviel. I tio härliga dagar. Med vänner. Med L. Och med ljuvliga E – hur fint är inte det?

Påsk. Tolv och en halv grad i poolvattnet under förra årets marspåsk:

Öppnande av poolsäsong 2013

Öppnande av poolsäsong 2013

Hur blir det i år, tro? Kommer jag att bada? Tveksamt…

Men påsklunch blir det. Hos bästa bygrannarna. Med bästa expatriot-semester-deltidsboende-vännerna.

image

Så härligt och så långt från vardagen det är. Skall vila i och njuta av det. Snart.

 

Languedoc på Lundbergs konditori

Etiketter

,

Hela klanen var samlad i helgen och vi festade. Firade bonusfrun som fyllde 40 och glömde världen för några ljuvliga lördagstimmar. Det är vår i Stockholm och på alla sätt precis så där ljuvligt som jag vill att det ska vara. Knoppar, späd grönska och sol. Ljuset över Stockholm och alla älsklingar samlade på ett och samma ställe för en liten stund. Fast nu är det tyst på sjätte våningen. Bara hunden och jag.

S tillbaka i Skåne, L på Västkusten för några dagar, E i Heidelberg. Men E och jag hann dock med en kombinerad lunch/fika på Lundbergs konditori i Gröndal innan han satte sig på planet söderut i eftermiddags. Vardagslyx på hög nivå, liksom det var i fredags när J besökte skolan och hjärtan lyssnades på med rosa stetoskop.

E tog med sig gratistidningen Metro till konditoriet. Resejournalisten på tidningen visade sig ha hittat rätt, eftersom dagens resereportage tog sin utgångspunkt i Béziers, som omväxling.

image

 

Inte Rivieran. Inte Paris.

Béziers.

Fattiga staden som inte lyckas locka områdets besökare in till staden för en aldrig så liten glass.

Inte så informativt, kanske, men roligt att ”vårt” område får lite utrymme i svensk press. Languedoc är värt det.

Om du frågar mig.

Så tycker jag det.

Blir det turistinvasion nu, tro?

Stränderna är långa och breda, bergen många. De skall nog få plats, turisterna. Men invasion? Äsch, det krävs nog mer än en försiktig artikel i Metro för att så skall ske.

Putting ”a Dying Town Back on Its Feet”

Etiketter

, , , , , ,

Det har varit borgmästarval i Frankrike. Med ansenliga framgångar för Marine Le Pen. Vår del av Frankrike är inte förskonad och vi har mer än en gång blivit varse hur det förhåller sig. Alltifrån vinfarfar på gården Ravanès alldeles nästgårds, där jag och mitt sällskap hamnade i en diskussion om invandring mitt i vinprovandet en vacker oktoberdag för ett och ett halvt år sedan

IMG_2994

till gubbarna från Front Nationale, som delade ut flyers i Montpellier häromsistens.

IMG_7228

På Domaine de Ravanès styrde vi diplomatiskt tillbaka samtalet till de goda vinerna, när monsieurs främlingsfientlighet stack fram sitt fula tryne. Det var ett intressant besök ändå eller kanske just därför, för det visade sig att familjen var en av de många franskättlingar som flydde från Algeriet på sextiotalet och att motvilligheten, eller hatet, för den delen, hade sin upprinnelse där, i familjetragedien. Det är inte helt enkelt men det går naturligtvis inte att ursäkta rasism ändå, oavsett hur den en gång tog sin början. I synnerhet inte med tanke på hur länge sedan det börjar bli. Men precis så fungerar det väl oftast – ett osande hat som övergår i en nedärvd bitterhet genom flera generationer, ordentligt rotat och inte längre ifrågasatt.

Béziers, vår närmaste större stad, har jag ännu inte lyckats få grepp om. Den känns ruff, bitvis rå och lite bortglömd, trots att den kunde vara hur charmig som helst.

IMG_0420

Just det vill en av borgmästarkandidaterna ändra på. En gång var Béziers en tummelplats för parisisk societet, ditlockade av ett rikt kulturliv med otaliga teatrar, Paul Riquets imponerande paradgata och många välrenommerade(!) bordeller. Vinpengarna flödade och staden var rik.

Så slog phylloxera till och Béziers övergavs. Nu är den Frankrikes fjärde fattigaste och det märks.

Området saknar inte turister, konstaterar borgmästarkandidaten men ytterst få hittar in till Béziers. De som suttit på den politiska makten de senaste 18 åren har inte lyckats vända den trenden. Kan Robert Ménard, utmanaren, ändra på det? Kan han väcka liv i den döende staden?

Han har chansen nu. Han rönte framgång i valet. Han säger sig vara opolitisk, men stöds bland annat av Front Nationale och säger sig sympatisera med många av Le Pens idéer.

Han vill göra Béziers till en stolt stad. Och vem vill inte vara stolt över sin stad?

Bra grogrund för högerextrema strömningar, alltså. Trötta husfasader och hög arbetslöshet. Allt fler som inte klarar att betala kommunalskatten. Stängda caféer och tomma affärslokaler.

Ménard, mannen som en gång grundade Reporters sans frontiers, vill ändra på det. Öppna upp staden. Släppa in ljus och bryta segregeringen för att få staden att kännas trygg igen. Det går inte att integrera alla, säger han.

Han är inte rasist men sympatiserar med Le Pens idéer.

Han är inte rasist men säger att det inte går att integrera alla.

Menar han att arbetslösheten sjunker om invandringen begränsas mer än vad som redan sker?

Blir husfasaderna vackrare med färre immigranter? Caféerna fler? Butikerna?

Ménard är kontroversiell men inte politisk. Menar han.

Jag är skeptisk.

 

I väntan på att IKEA skall öppna

… unnar jag mig en lite längre vardagsfrukost och gläds åt att inte riktigt ännu behöva möta 1,4 plusgrader utanför porten till mitt lägenhetshus. Lite vårdisig luft skvallrar ändå om, att trots att det hotas med mer snö, så är vintern chanslös. Om några dagar skall vi boka påskresan. Då är det det här som möter mig när jag slår upp ögonen på morgonen…

20140319-084324.jpg

En fin dag önskas dig, kära läsare!

Vi tog oss till havet

Etiketter

, ,

Imorgon kväll är det 2(!) veckor sedan vi satte oss på flyget söderut. Det känns inte klokt och jag kan inte riktigt förstå vart de senaste dagarna tagit vägen. Eller att det imorse såg ut så här när jag slog upp mina ljusblå:

snö i mars...

Det mesta försvann på bara några timmar men det är inget skämt; jag blir på riktigt tokfrustrerad över det där vita när jag i flera veckor varit inställd på vår.

Tur då att jag har nyliga languedocska dagar under intensivblå himmel att i smyg drömma mig tillbaka till. Andra dagen på plats härom sistens for vi igenom bergen i vackra naturreservatet La Clape med hisnande utsikt mot havet och Gruissan Plage.

Havet är vackrast så här års, innan turisthorderna får stränderna och de ännu så länge igenbommade semesterbyarna att svämma över.

Översvämningar av det mer naturliga, blöta slaget kommer inte åt de unika husen på Gruissan Plage, eftersom de står på styltor och för tankarna till en floridiansk strandremsa snarare än en fransk.

IMG_7198

De första stylthusen byggdes som enkla semesterhus så tidigt som på 1850-talet, medan de som står där nu byggdes efter att en storm av det ilsknare slaget svepte med sig allt i sin väg 1899.

Det är sömnigt. Den breda sandstranden nästan öde och det är inte svårt alls att föreställa sig hur det en gång var; när färgerna var mildare, husen utan både vatten och el men somrarna lika intensivt, dallrande heta som nu.

Överallt längs med kustremsan mellan Montpellier och Narbonne trängs igenbommade semesterbyar och det känns bara trist. Längst ut på landtungan bland stylthusen på Gruissan Plage händer dock något helt annat.

Jag älskar det.

Lite småkallt blir det i bara skjortärmarna i vinden från havet. Men sanden som snabbt fyller sandalerna uttagna på säsongspremiär är varm och jag har svårt att slita mig därifrån.

För min inre syn fladdrar Betty Blue 37,2 le matin, filmen som spelades in här, förbi, liksom sekelskiftesfamiljer med små parasoller och sedesamma badkläder. Jag tänker att trots att vi är stolta ägare av franskt byhus, så skulle jag inte ha något emot att placera mig i ett av de där stylthusen för några dagar och leka att tiden är någon annan. Vore jag konstnär, kunde jag sitta på en av de knarriga verandorna och blicka ut mot det stora blå. Målarpensel i högerhanden, paletten i vänstra och på staffliet en duk färgad i blåaste blått. Åsså jag då. I målarrock och vindrufs i barret.

???

Nej – åter till verkligheten. Den där med nollgradig natt och hektisk jobbvecka.

Hemskt?

Nä. Inte särskilt. I fantasin svävar jag lätt bort när andan faller på och så mår jag bra igen. Kryper ner under täcket nu och om jag blundar hårt, blir kanske den råa vinden från det öppna sovrumsfönstret till samma havsbris som den i Gruissan.

Jag börjar bli skicklig på de däringa drömmerierna, så kanske.

À bientôt, mes amis!

Kontrasterna i vardagslivet

Etiketter

, ,

Jag slänger mig – eller kanske slängs jag? – mellan de ytterligheter som är just min vardag. Det har redan gått nästan en vecka sedan vi tankade sinnesfrid och värme i Murviel och arbetsveckan som följde körde i expressfart. Det händer roliga saker och sådant som inte är lika roligt om vartannat och det känns som om jag tvingas hoppa på liksom i farten med saker som händer på jobbet.

Läget under kontroll ändå?

Jovars, det tror jag.

Om inte annat, så har det senaste året lärt mig att ett jobb är just bara det; ett jobb. Det definierar mig inte. Mycket annat är mycket viktigare. Men när det som nu känns både viktigt, tillfredsställande och utvecklande, så orkar jag utöva diplomati när jag måste.

Men av en kvittrande glad S, som ringer och berättar om ny lägenhet och roliga framtidsplaner, blir jag så ända in i själen glad på ett sätt som ingenting annat förmår.

Mina barn. Älskar. Hur mycket som helst.

Nu var det varken jobb eller älskade ungar jag egentligen hade tänkt berätta om; det bara kom över mig. Jag tänkte nämna att snöstormen blåste in genom det öppna sovrumsfönstret imorse och att jag snabbt stängde det och drog täcket över öronen.

I Murviel är det fortfarande vår, ja, nästan sommar. Alltså förflyttar jag mig dit med hjälp av lite lördagsshopping, den här gången på initiativ av L, som hittat passande eldhundar till vår murvielska eldstad:

Nya kompisar, eller...?

Nya kompisar, eller…?

Att det är Wilda – snart tio år gamla La Dame – som inspirerat är kanske inte så svårt att gissa?

Vi for iväg till Nacka Byggnadsvård och hittade jyckens skotska släktingar i järnsmide där,

liksom lite annat smått och gott, som dels skall ätas alldeles strax,

Nostalgigodis från Sockerbageriet

Nostalgigodis från Sockerbageriet

dels skall läggas i en resväska för vidare frakt till Murviel.

Inne i den ljuvliga butiken kan jag lufsa runt i evigheter och stryka med handen över vackra badkar, nypa tag i fantastiska beslag, knoppar och krokar, försiktigt vrida på gammaldags kranar och i tanken placera alltihop på lämpliga ställen i murvelhuset.

Och vad hittar vi också där, på Nacka Byggnadsvård, om inte en entusiastisk försäljare av platsbyggda kök? Anette Biörk designar kök i gediget värmländskt trä och vi kom fram till att hon nog behövde åka ner till Languedoc för att på plats mäta och få idéer till hur vi till slut skulle kunna få ordning på vårt ännu så länge kackiga kök.

Jag sitter vid matbordet på sjätte våningen. Utanför är snön redan borta men det är svinkallt och blåser. Min inre blick och det jag faktiskt ser har ingenting med varandra att göra. Jag är i Murviel, förstår ni, ivrigt fäktande med armarna, ivrigt diskuterande placering av bänkar och köksskåp.

Under tiden sitter L och hittar vedleverantör i Serignan. Han befinner sig uppenbarligen inte heller helt och hållet på sjätte våningen.

Byns lilla protégé

I Saint Nazaire de Ladarez springer det omkring en och annan herrelös hund. De tas om hand av byborna och ser inte jätteledsna ut över att ha många istället för en, alldeles särskild, matte eller husse.

Men i byn bor också Beuk. Beuks matte dog för en dryg vecka sedan, så nu är också han herrelös:

La Maison de Beuk

La Maison de Beuk

Byborna turas om att ta hand om honom. Han får mat, vatten, lite kel då och då, och ett alldeles eget vintunnehus. Men Beuk ser inte glad ut. Jag tror att Beuk sörjer.

Hemma i Sverige smörjer bortskämda lilla La Dame kråset på Pensionat Paradiset…

Wilda i poolhuset sommaren 2013

Wilda i poolhuset sommaren 2013

Tror inte hon skulle nöja sig med ett aldrig så väldoftande vintunnehus om vi försvann. Värme, kuddar, filtar och en matte och husse på tå är vad vår lilla byracka förväntar sig av sitt hundliv. Och en och annan vistelse på pensionat, förstås, för att äta upp sig med hjälp av en slamsa hjortstek med jämna mellanrum…

Lördag, marknad och lunch vid havet

Etiketter

, , , ,

IMG_7250

Vi gick upp tidigt idag, eftersom vi ville hinna med lördagsmarknad i Montpellier. Det tar en knapp timme att åka dit med bil, så det fick bli en snabb morgonritual utan frukost – det tänkte jag att vi kunde släntra in på ett mysigt café och ordna med. Gärna i närheten av marknaden med utsikt mot något historiskt.

Tanken var ju god men vid just den marknad vi valde, fanns det bara ett enda, inte så överdrivet trevligt café. Kaffe gick att ordna men frukost? En seg pain au chocolat var vad som erbjöds. Jag tog en tugga, rynkade på näsan och lät den ligga.

Men läget på både marknad och café var spektakulärt, alldeles invid den fantastiska akvedukten:

IMG_7228

IMG_7230

Ett gott bröd och några grova olivoljetvålar plockade vi med oss innan vi klättrade upp till Place du Peyrou för att närmare kunna inspektera Aqueduc St-Clement

IMG_7231

Jag hade tagit för givet att akvedukten var romersk, men den byggdes på 1700-talet, insåg jag när jag undersökt saken närmare. Visst finns det gott om romerska lämningar i området men i fallet Montpellier är det snarare en bit utanför, närmare bestämt i Murviel lès Montpellier, som lämningarna återfinns. Och jo, det finns mer än ett Murviel! Får väl se till att åka dit och kontrollera om det är lika trevligt där som i vårt Murviel.

IMG_7237

Fascinerande är akvedukten ändå men Place du Peyrou, akveduktens slutstation, skulle behöva lite TLC. Det är inte alls turisanpassat och jag kan inte bestämma mig för om jag skall tycka att det är skönt eller bara tråkigt att de inte utnyttjar platsen bättre.

IMG_7238

Många roliga detaljer fångar ögat, du har utsikt över hela Montpellier men det är öde. Några små parasoller och en aldrig så liten uteservering skulle väl inte skada? Eller kanske en glasskiosk eller två?

IMG_7241

Eller så är det bara off-season. I vilket fall som helst gav vi upp och greps av längtan till havet igen. Bouzigues, föreslog L och så fick det bli:

IMG_7248

I tjugogradig värme på en uteservering vid etangen blev det både skaldjur, grillad dourade, picpoul i glaset och glass till dessert.

1624276_10152333858458420_51955305_n

Lite vårdisig himmel, en lätt krusad vattenyta, nyvakna livsandar och, som tur var, ordentligt med faktor på skinnet och säsongen får sägas ha börjat.

Hur ljuvligt är inte det?!?