Vi är trötta idag, hunden, jag och L. Det blev sent igår och inte fanns där någon som helst anledning att fira. Vi bjöd in till valvaka på vår terrass,

och trots de allt dystrare prognoserna ju senare kvällen led, var det fint att vara omgiven av både klokskap och humor.

Men av sinnesrörelse av gårdagskvällens slag blir iallafall jag trött. Jag ger efter för det och slänger mig ner på sofflocket tillsammans med hunden. Där försöker jag fokusera på de små ljus­glimtar som ändå verkar finnas. Som att det av allt att döma blir regimskifte i Region Stockholm, där Svenonius ändå måste hållas ansvarig för sjukvårdens haveri just där. Och förlåt för att jag blir så politisk nu, men frågorna som styrt mitt röstande denna gång är så grundläggande, handlar så mycket om både människosyn och värderingar.

Nu skall det sägas att jag inte varit trogen det ena eller det andra partiet genom åren. Jag kan bara inte tänka mig att sympatisera med något parti som släpper fram Sverigedemokraterna, oavsett vad de i övrigt står för och som jag kan sympatisera med. Att SD blev näst största parti ger mig ”SD-tourettes”, för att citera General Jomshof. Jag har svårt att vara optimist idag men långt bak i mitt medvetande gryr ändå hoppet att de där tomtarna, som gläfser så duktigt i opposition, inte kommer att klara av att navigera rätt om de placeras vid rodret. Och att de mer demokratiskt sinnade med mandat då står redo att fixa biffen.

Nog om detta. Jag har stängt av Tv4:s dagen-efter-snack, sovit en stund (jag som aldrig sover middag!) försökt jobba, men bara stirrat dumt mot skärmen utan att få något vettigt nedknattrat.

Gills det ändå som arbetad tid, funderar jag, varefter jag filosoferar en stund kring distansarbetets för- & nackdelar. En kollega nu hade suttit fint. En sådan som inspirerar och som man kan växla kreativitet med. De finns, men har annat de måste prioritera och de är långt borta.

Men jag befinner mig i mitt murvellus och har både jobbet och inkomsten med mig och det är minsann ingen liten sak. Hade någon sagt till mig för tio år sedan att detta skulle bli min verklighet, hade jag studsat av glädje. Om jag hade sett mig själv packa marknadskorgen med kaffe och croissanter för en söndagsutflykt i september, när skolorna dragit igång och min fysiska närvaro hade varit odiskutabelt nödvändig, hade jag garanterat fått något religiöst i blicken.

Septemberhavet är ljummet men friskt.

På stranden är stämningen loj och badvakterna har gått hem. Hunden blir gullad med istället för ombedd att lämna stranden och hon jagar lyckligt både vågor och måsar.

Det senare är dock något av en överdrift; måsarna är nästan lika stora som hunden själv. Dessutom är de både närgångna och väldigt sugna på croissanter.

Stina placerar sig då tryggt i mitt knä, men hjälper sedan till att sjasa bort dem när de redan jagats en bit på flykten av mig.

Fint team­work, alltså.

När det börjar närma sig lunchtid, töms stranden. Parasoller plockas ihop, campingstolar fälls ihop och blöta badkläder krängs diskret av under saronger och bad­lakan. Vi gör samma sak, medan vi sliter med att borsta av oss snäcksanden som letar sig in överallt. Läpparna är salta, håret är rufsigt och våra stranduppenbarelser fungerar ok där, men så särskilt presentabla är vi kanske inte när vi alldeles runt hörnet hittar restauranger med ljuvliga uteserveringar vid strand­kanten.

Det blir en spontanlunch med från början låga förväntningar, då huvudservitören bryskt jagat bort oss från hörnbordet med bäst utsikt. Jag tänker genast att det nog måste bero på mitt saltrufsiga och solblekta hår och min korg med blöta badkläder och handdukar.

Men restaurangupplevelsen tar sig snabbt när varsin gigantisk salladstallrik dyker upp och brisen svalkar i skuggan under parasollerna.

Det är i Cap d’Agde vi varit. Kust­sträckan där blir alltmer av en favorit hos mig. Falaiserna, som jag gärna badar ifrån,

bukterna i den gamla vulkan­kratern, där du kan inmuta din egna lilla strandremsa, och en kort promenad bort från det skrikigt turistiga hitta något helt annat – lugnare, vackrare, betydligt mysigare.

Att det är september och eftersäsong spelar förstås också roll.

Badliv på en sydfransk havsplage avnjuts bäst i eftersäsong. Det har jag lärt mig under våra år här. Det stillnar runt mig för ett tag nu och jorå, havet är inte bara ljummet. Det är blått också.