Efter en långhelg med intensivt umgänge med allra finaste Bertil, hans mamma och med den lille prinsens moster som formidabelt resesällskap fram och tillbaka mellan Tjörn och Stockholm, är jag nu tillbaka på ön. Fast jag borde förstås befinna mig i Alingsås, om det inte hade varit för höstens första omgång virusangrepp på talapparat och andningsorgan. Jag har svårt att komma ifrån känslan av att jag nog ändå borde vara på jobbet, att jag nog ändå är att betrakta som en riktig smitare. Så jag blir rastlös. Hittar på än det ena än det andra och blir trött. Ser till att vara tillgänglig och svarar när telefonen ringer och någon på jobbet behöver assistans. Luther tynger ner axlarna men i kontakten med skolan blir jag varse att här råder ingen ifrågasättande kultur. Är de irriterade över att jag inte är på plats, så är de fenomenala på att dölja det och jag slappnar av. Åtminstone litegrand.

Utanför huset råder febril aktivitet.

Det en gång ljusblå huset är omgärdat av byggnadsställningar och har snart fått sin nya vita kulör på alla sidor.

work in progress

Lunchpaus

Med ställningarna på plats upptäcker jag att det är lättare att visualisera hur det skulle kunna se ut med ett trädäck som löper runt hela huset.

Bort med räcket på kortsidan…

… förlänga verandan ut mot gatan…

…och runt huset,

med en balkong på framsidan och en trappa (ungefär där stegen står) med en avsats som sedan svänger ut mot gatan

Egentligen behövs inte mer yta utomhus men den nya dörren in till tvättstugan i källarplanet behöver ett skyddande tak för att inte gå samma tragiska öde till mötes som den gamla…

Vädret här är inte nådigt när höstvindarna piskar rakt på från havet. Då duger det inte med ett futtigt litet skärmtak. Och när vi ändå måste få till rejälare takdoningar, kan vi lika gärna se till att kunna utnyttja taket till en sittyta för ett och annat glas rosé invid söderväggen.

Den nya entrétrappan skall förstås få samma sköna flyt som den nya i Murviel,

med bekväm steghöjd, bra djup och med en avsats som tar bort känslan av att trappan är lång och brant. Fast den blir förstås i trä och inte lika fransk. Mer västkustsk.

Vi börjar ana slutet på de stora renoveringarna på Tjörn och det skall bli så skönt. När huset är målat och den nya trappan och taket/verandan är på plats skall vi pusta ut tills nästa vår, då den lilla gräsplätten framför huset skall få stenläggning istället.

Vi har inte gjort ett smack själva. Hantverkare har fått ta hand om hela klabbet. Vi har istället långpendlat till våra respektive jobb och rest fram och tillbaka till Murviel, till Stockholm, till mammorna och på en och annan jobbresa. Nu skall jag försöka ta ner tempot lite. Så småningom.

Fast nästa vecka bär det iväg igen. Till Murviel. Och till havet. För jag skall nu skamset erkänna en sak; trots åtskillig tid tillbringad i Languedoc, har jag inte en enda gång kastat paltorna och hoppat i havet. Bad har företagits i poolen, i Orben och i Gorge d’Heric men aldrig i havet.

Varför, kan man fråga sig?

Kombinationen sand, vind, hetta, brist på skugga och mycket folk är svaret. Inte min grej. Liksom att höstturerna, då stränderna är lugnare, inte varit lika många som sommarturerna för vår del. Planen är att ändra på valet av badplats nu.

Jag skall prioritera havet. Och bad i detsamma.