Här kommer sista inlägget i ”trilogin” om en lunchdate. Läsning av de två tidigare inläggen rekommenderas innan läsning av detta.

-Helluuu, L! I’m here! It’s lovely! Where can I find you?

– I’ll send PA down

Det är trångt på vägen, så medan jag väntar på att de skall komma och möta mig, kör jag runt och vänder. Vi har telefonkontakt och jag dirigeras till den lilla småbåtshamnen, där en springare enligt uppgift väntar på mig. Jag kör dit. Där står ingen. Jag får platsen beskriven för mig. Jo, det verkar stämma. Jag vänder igen. Till höger havet, till vänster hus, fransk flagga i hamnen och en parkering. Stämmer bra. Men av springaren syns inte ett spår. Jag vänder igen. Frågar ett engelskt par som kommer gående men blir inte klokare. Springaren konsulteras och jag får en adress. Åker mot den men hamnar då utanför byn med utsikt över något träskliknande.

Det är nu vi med en sengångares hastighet gradvis börjar inse att vi inte är på samma plats. Jag konsulterar den analoga kartan igen. GPS:en ”räknar om rutten”. Springaren säger klentroget att jag måste vara på fel sida om Toulon. Min hjärna lyssnar fortfarande på GPS:en men jag har åtminstone insett att jag måste hitta ett nytt utgångsläge för mitt navigerande, så jag lämnar La Madrague.

I en rondell dyker en skylt mot Porquerolles upp och då hinner hjärnan till slut ikapp. Där skall jag inte vara. In på en parkeringsficka. Jag, som nu så här i mognare ålder är en ganska sansad person, blir skitarg (ibland måste invektiv få vara ok, också i text), kastar ut GPS:en genom fönstret och tar ut rutten analogt istället. På min excellenta, nyinförskaffade Michelinkarta.

Hunden rastas, får vatten och själv klämmer jag en hel flaska Badoit på nolltid. GPS:en plockas upp igen, borstas av och trycks in i handskfacket på bilen. Vi är inte kontanta med varandra just nu. Jag skyller allt på den. Är inte mogen att se att jag kanske har en aldrig så liten del i fadäsen själv.

Ut mot motorvägen igen. Jag följer skyltar, åker tunnel under Toulon och litar fortsättningsvis på mitt lokalsinne som, tro’t om ni vill, för det mesta är ganska pålitligt. Svänger av mot Bandol, trots att där inte finns någon skylt mot St Cyr men enligt kartan såg det bäst ut. Åker D559 genom St Cyr, hittar skylten till La Madrague och kommer fram till hamnen med den franska flaggan. Rätt hamn den här gången. Och rätt La Madrague.

– Hellu, I’m here…

– I CAN SEE YOU!!!

Första träffen i Michelinregistret är det La Madrague som visas på kartbilden i början på inlägget:

GPS:en lotsade mig istället hit:

Dessutom hittade jag två La Madrague till på andra sidan Marseilles:

Och det finns många fler. Det visar sig nämligen vara en term, som inte så förvånande har något med fiske att göra. Tonfisk, närmare bestämt. Ett gammalt sätt att fiska tonfisk som inte längre är tillåtet. Enligt Wikipedia, kanske skall tilläggas. Har inte undersökt det närmare.

Så vad lär jag mig av detta? Självgod som jag är, drar jag slutsatsen att jag är smartare än en GPS, att sambo L hade rätt – man måste ha en karta och läsa den noga. En GPS är ett komplement som inte kan och vet allt men att den rätt använd är suverän. Fredagen den tjugoåttonde juni var dagen då Den Heliga GPS:en placerades långt över den nivå den förtjänar och med genanta röda kinder hukar jag mig inför den läxa jag lärt mig.

Var det värt det då?

Jo, det vill jag lova! Sist vi skulle träffas i Frankrike var under nyårshelgen, då vännerna kom ner till Murviel. Fast jag hade hunnit åka hem till min då mycket sjuka mamma. Det kändes därför extra viktigt att faktiskt få till det den här gången – a need to break some strange spell…

Lunchen blev en middag på terrassen med utsikt över bukten och flera timmars tjatter medan solen gick ned.

Resan hem till Murviel gick på knappa tre timmar med sjuttiotalsdisko i bilradion och sammetssvart natt runt omkring. Strax efter midnatt var vi på plats i ett fejat hus och välbehaget visste inga gränser. Nu är det stilla liv som gäller i några dagar.