Taggar

, , , ,

Jag lämnade er på rastplatsen igår, den där Wilda blev dragen i örat. Solen sken som sagt på oss och jag var idel leenden. Det gick så bra att köra. Och fort. Rastplatsen var en byggarbetsplats, så vi gick snabbt tillbaka till bilen och där konsulterade jag min rykande färska Atlas Routier – ja, alltså vi stod fortfarande still då. Snabbt lokaliserades La Madrague invid St Cyr på kartan, platsen där jag skulle träffa L och PA för en lunch vid vattenkanten.

La Madrague / St-Cyr sur Mer

La Madrague / St-Cyr sur Mer

Jag beräknade att det skulle innebära ungefär en timmes omväg, bortsett då från eventuella köer. La Madrague knappades sedan in på GPS:en och rutten kunde påbörjas. Vi gungade fram i 130km/h, passerade den plats där motorvägen gafflar sig mot Côte d’Azur åt vänster och Montpellier åt höger och efter en mikrosekunds tvekan svängde jag vänster. Lite knasigt kändes det allt att inte välja kortaste vägen hem efter en redan lång resa men jag var så nöjd över min egen planering, framförhållning och ordentlighet – karta OCH GPS, L skulle varit stolt, myste jag – att jag sturskt slog bort alla tankar på att det kanske inte var den bästa av idéer jag fått.

Så delar de rullande kullarna och bergskammarna på sig för att bjuda på hisnande vackra vyer över klättrande byar och azurblått Medelhav. Kuststräckan är svårslagen, det måste erkännas. Radion trummar ut information om mistralvindar, olyckor och köer men trafiken är ändå relativt lugn. Att det blåser har jag hunnit erfara ett antal gånger då vinden rivit tag i bilen och stadiga händer på ratten känts som en klok investering i säkerhet.

GPS:en trummar på, lotsar oss vidare. Skylten mot St Cyr dyker upp. Så fort det går, hinner jag tänka men tant GPS är tyst. Sväng inte av, säger den blå ruttmarkeringen. Och det är här det går gruvligt fel. Min hjärna stänger av. Den låter kartbilden från rastplatsen falla i glömska, struntar i de vägnummer den registrerat och följer istället blint en löjlig manick med en irriterande röst som säger åt mig att köra fel.

Alltså kör vi förbi avfarten mot St Cyr. Manicken har nog tänkt ut en kortare och smartare väg, tänker jag. Någon större tilltro till min egen intellektuella förmåga har jag i detta läge alltså inte.

Vi närmar oss Toulon. Jag dirigeras in i Toulon. Fastnar i köer. Kör fel, för det är trassligt därinne för mig som aldrig kört i staden förut.

”Rutten räknas om” säger manicken, falsk som vatten. Jag lyder. Tråcklar mig ut ur Toulon på andra sidan.

Hyères dyker upp. Fint här, registrerar jag. Ut på en liten landtunga. Fortfarande ingen skymt av något La Madrague men jag har ju en GPS, så det skall nog ordna sig. Och mycket riktigt! En skylt bekräftar GPS:ens förträfflighet! Visste väl att jag kunde lita på den.

En aningens liten irritation genomfar mig över att det blivit en längre omväg än jag tänkt mig. Klockan är nästan halvtre men jag hittade ju fram till slut.

Eller…?

Spännande fotsättning följer i nästa inlägg…