Ännu en murvielsk långhelg är avslutad och jag är både påfylld med ny energi men också lite trött. Jag åkte dit för att titta till det nya golvet och för att träffa alla hantverkare som antingen varit igång de senaste veckorna eller som står i startgroparna. Att byggleda på flera hundra mils avstånd har sina sidor men hittills har det gått över förväntan. Det är snarare min egen ombytlighet som gör att jag måste åka ner och inspektera vårt work in progress. Varje nytt möte med huset innebär att planer revideras en smula, eftersom det är med delvis ny blick jag ser det varje gång. Åtminstone ännu så länge. Kanske är det bra att inte bo permanent i ett hus som det fixas med, för att det då är lättare att hålla otåligheten stången?

Innan vi ens hade fått nycklarna till huset hade jag bestämt att i matsalsdelen skall ett gammalt garde manger stå. Jag har inte hittat något ännu, för kravspecifikationen är mycket detaljerad. Lagom avskavd färg skall det ha – ljust grått eller kanske något pastelligt – minst två skåpspar nedtill och upptill luckor med hönsnät, gärna med bänkplats däremellan. Gamla fina beslag och handtag måste det också ha. Det ska stå där i en hangarliknande brocantelokal och bara ropa till mig att här är jag! Ta med mig hem till dig! Jag är åtminstone hundra år gammal!

Nytillverkade kopior göre sig icke besvär, även om det är gott om dem.

Jag berättade om skåpet i ett av bloggens tidigare inlägg men ännu har jag alltså inte hittat det. Det faktum att det där fantastiska skåpet ännu inte hittats, gör att de befintliga väggskåpen i köket får stanna ett tag till, trots att de sitter för högt upp och ser ganska inklämda ut, annars blir porslinet hemlöst.

Fast nu var det inte hemlöst porslin jag hade tänkt skriva om egentligen men tankarna for iväg. Jag skulle berätta om hur det var att kliva över tröskeln i lördags och sätta ner fötterna på travertinen som numer gömmer det fula betonggolvet (och för er som gillar betonggolv – nä, det var inte ett sånt där snyggt; det var gult och fläckigt!). Fönstren mot gatan stod öppna för att torka impregneringen som Francois lagt på tidigare samma morgon och solljuset dansade över golvet.

Snabbt av med strumporna – en väsentlig del av lördagens outfit en aptidig svensk septembermorgon – och så möter naken fotsula den svala, lena stenen. Det finns inget konstgjort material som slår den känslan!

Nedervåningen bestod en gång av fyra rum och travertinen måste följa den ursprungliga rumsindelningen för att inte spricka när  huset rör på sig. Skarvarna syns tydligt om man vet om det men det är riktigt snyggt gjort och de syns nästan inte alls med möbler på plats.

Gamla köksdelen är så småningom tänkt att fungera som en liten läshörna, fast med en dagbädd för när gästerna är fler än antalet sovrum. Det där vita fönstret har en egen liten historia att berätta, fast det tar jag en annan gång:

Kan kanske vara på sin plats med en liten påminnelse om hur det såg ut innan carrelaget kom på plats (skarvarna runt cementplattorna syns tydligt):