… strax före klockan 6 och temperaturen föll snabbt denna vår andra kväll i Murviel. Stina hann med att inspektera ägorna, och samtidigt höll hon koll på mig när jag samlade grönt till juldekorationerna inomhus. Cypresserna fick lämna ifrån sig några kvistar med kottar på, medan olivträdet och örterna i terrasseringen också fick offra sig i sann juleanda.
Murgröna finns det gott om i trädgården och de spädaste slingorna funkar fint att vira runt ljuskronan över matbordet.
Åsså granen då…
Vi bryr oss inte ens om att leta efter äkta vara, för det här är trots allt inte granland. Vi kör fejk men pyntet består ändå av en del gamla godingar från förr.
Resten av julefriden får stearinljus, adventsstjärna och en och annan ljusslinga stå för.
Jag är en julegris av rang och älskar tindret och myset i advent. I min yngre tillvaro krävde det perfekta juletindret även snö och jag hade svårt att tänka mig att julstämning skulle kunna infinna sig någon annanstans än uppe i norr, där åtminstone några jular ändå är vita.
Nu vet jag bättre! Julstämning har ganska lite med snö att göra men mer med mörker ute och värme och ljus inomhus som kontraster. Och det åstadkoms precis lika lätt i ett sydfranskt stenhus, jag lovar! På kvällarna är det brasa och fårskinnstofflor som gäller,
medan det bjuds på intensivt blåa himlar och solvarma stenmurar på dagarna.
Lunch utomhus är absolut möjligt och om Météo France inte ljuger, har vi ett helt gäng fina dagar framför oss.
Det blir en ganska kort vända den här gången, så det gäller att krama ur så mycket det går medan vi är här. Imorgon blir det därför en heldagsutflykt medan sofföverdrag, filtar och kuddar torkar. Vi har haft diverse objudna gäster under hösten, så allt som går har fått snurra en vända i tvättmaskinen.
På fredag fortsätter sedan julförberedelserna med finlir och så skall jag sätta mig en stund i solen och sticka medan bullar jäser och julskinkan får färg i ugnen.
… ger vi oss iväg till Murviel igen. Det har även denna gång varit flera turer och när resan för några veckor sedan hade bokats, insåg vi att hemresan skulle behöva byta datum. En baggis tänkte jag, utan att förstå att covid fortfarande ställer till det. Möjligheterna är färre och nu är inte heller flygbolagen lika tillmötesgående som de var när pandemin gjorde resande näst intill omöjligt. Så vi får hålla oss till ursprungsplanen och hoppas på att vi överhuvudtaget kommer iväg. Covid kopplar greppet och flera i vår närhet har smittats, trots såväl vaccinationer som tidigare genomgången sjukdom. Jag är inte orolig för att bli allvarligt sjuk men ett positivt covidtest nu skulle kännas drygt. Vi skall ju till slut träffa inspektören från försäkringsbolaget för att sedan kunna trycka på startknappen för att sätta igång arbetena, dels med badrummen,
dels med återställandet av det nymålade men fuktskadade stora rummet,
och dels för att fixa den av fukt buktande parketten i det ena gästrummet.
Vad av allt detta som försäkringen kommer att täcka, får vi se. Jag gör mig inga illusioner, så blir jag heller inte besviken. Måste vi ställa in det mötet, kommer jag att dock att ha mycket svårt att hålla frustrationen stången …
Medan vi varit upptagna med att fundera över kommande renoveringar och återställande av allt det en gång nyfixade, kommer rapporter från murvelhuset. Inga tecken på ytterligare musinvasioner syns, men en full brevlåda med reklam har det hunnit bli. Bland alla reklamblad dolde sig också en del mer både viktigt och intressant. Handskrivet på ett skrynkligt kuvert, till exempel, upplyser oss grannen ”Eric” om att grannfastigheten är till salu.
Vilken av grannarna det handlar om, är vi inte helt säkra på (ingen bor ju i grannhusen) och än så länge har vi inte lyckats få fatt i ”Eric”.
ÄR vi intresserade av att köpa?
Kanske…
Om priset är det rätta, möjligen.
I annat fall vore det ju fint med nya, trevliga och i bästa fall närvarande grannar! Kan vi kanske till och med påverka detta? Vi har ju halvt på allvar, halvt på skoj pratat om möjligheten att köpa antingen huset som sitter ihop med vårt,
Det vackra grannhuset …
eller huset och tomten som gränsar till poolområdet.
Oälskat och övergivet men med en potentiellt fin tomt
Nu verkar till slut möjligheten kanske finnas, så vi skall åtminstone undersöka saken.
Det händer samtidigt saker på hemmaplan också.
Vi skall flytta. Lämna huset på ön. Flytta in i ett nybyggt radhus; ett ”lock-up-and-leave”.
För ett par veckor sedan skrev vi på köpekontraktet och betalade anmälningsavgiften. Vi köper på ritning och nu, när det är bestämt, får jag lite lätt ångest. Men texten på det skrynkliga lilla kuvertet i Murviel får hjärtat att förväntansbulta en aning och med sådana plötsliga möjligheter kan man ju börja undra om stjärnorna plötsligt ställer sig på rad? Att försäljningen av tjörnhuset isåfall hamnar mer rätt i tid än vad som ingått i ursprungsplanen? Jag skall be att få återkomma till hur det går med den eventuella annekteringen av grannfastigheten när vi fått kontakt med ”Eric” och vet vilket av husen det rör sig om.
Men flytten här hemma, undrar du kanske? Hur fick vi för oss det?
Jo, när två krävande hus med många mil emellan dem börjar kännas betungande, då spinner det loss i huvudet och alla sinnen står vidöppna för eventuella nya möjligheter, som skulle kunna dyka upp. Jag har måhända i mitt raljerande över sakernas tillstånd med vattenläckor, möss, loppor och nedfallna träd låtit som om det inte bekommer mig nämnvärt. Det gör det, kan jag berätta.
Jag gräver inte ner mig, misströstar bara relativt korta stunder men lösningsfokuset kan ibland leda till ganska drastiska beslut. Som att bestämma sig för att flytta. Till något så potentiellt ocharmigt som ett nybyggt radhus med en minimal plätt på husets ena sida.
Men beslutet är inte hastigt påkommet; vi har egentligen pratat om det sedan vi flyttade till vårt hus på Tjörn hösten 2015, men det har varit så skönt att bara få landa här i vinden och det ständigt växlande, vilda vädret. Vi har dock nästan hela tiden hållit flyttdörren öppen och diskuterat lägenheter, tomter, radhus, stadsliv eller ett eget nybyggt hus med ett attefall invid, ända tills vi under vår covidisolering i våras satte oss i bilen och for runt och rekade mer seriöst. Lite lätt planlöst och ändå inte. Hemnet har besökts med jämna mellanrum men vi har fram tills nu alltid kommit fram till att det är svårt att hitta något som är bättre än där vi redan bor. Eller som åtminstone har andra fördelar som vi längtar efter.
Fram tills i våras, då.
Friska vårvindar vid Tjuvkil, våren 2021
Alldeles vid havet i Tjuvkil hittade vi ett nybyggt område, som vi missat men som vi faktiskt blev en smula imponerade av. En liten marina ett par minuters traskande från huset och därtill en badbrygga för morgondoppet fällde avgörandet!
Eftersom allt i den då aktuella etappen var sålt redan, anmälde vi intresse på nästa och tänkte inte mer på det.
Vi sitter trots allt inte i sjön. Inte i havet heller, bara nära. Det senare vill vi fortsätta att göra. Det har hela tiden varit ett av de viktigaste – och kostsammaste! – kriterierna för en eventuell flytt.
Andra anledningar till att en eventuell flytt varit på tapeten, handlar om bekvämlighet snarare än charm. Vi vill komma närmare E6: an och Göteborg. Skärhamn ligger längst ut på Tjörn och resorna blir ibland kanske onödigt långa.
En annan anledning är att det blåser ordentligt på vårt hus, som därmed blir mer underhållskrävande än ett hus i ett mindre utsatt läge. Planlösningen är heller inte optimal när vi har flera gästande småbarnsfamiljer på besök samtidigt och det händer att det ibland inte är så lätt att hitta lä för vinden när vi vill njuta terrassliv i för- och eftersäsong.
Allt det blir bättre i det nya radhuset. Ett annat krav vi haft är att vi inte vill flytta till något dyrare. Samtidigt vill vi inte ge avkall på uteplats, havet på gångavstånd och närhet till service. Och viktigast av allt; renoveringar vill vi inte hålla på med här hemma. Den energin behöver vi lägga i Murviel, där renoveringar nu tvingats på oss igen. Vi kommer att ha fullt upp med det. Plötsligt föll de bitarna på plats när en mäklare kontaktade oss och berättade att vi som VIP-kunder (blir man tydligen när man krafsar ner en intresseanmälan) får förtur innan husen släpps till allmän försäljning. Då befann vi oss i Murviel och kunde inte gå på visning men vi hade ju sett området tidigare och bestämde oss spontant för att slå till.
Bokningskontraktet är nu påskrivet, anmälningsavgiften betald och om ett drygt år går flyttlasset igen.
En smula ångestladdat är det, för jag älskar huset på ön; havsglittret i gattet mellan grannhusen året om,
spontant prat med grannar när vädret tillåter uteliv, det drömmiga badrummet på övervåningen,
och balkongen utanför i tidig morgonsol.
Eller tvättstugan, som blivit superpraktisk och som i det nya radhuset ersätts av en vägg i ett badrum. Just det kommer jag inte att tycka om men det är en kompromiss som absolut fungerar. Vi är trots allt bara två personer som inte alstrar alltför mycket tvätt.
Så jo. Det här blir bra. För hur länge jag kommer att tycka det, återstår att se. Ombytlig är jag nog, eller mildare uttryckt redo till förändring när sådan krävs. Förhoppningsvis skall det efter denna flytt ändå dröja ett tag.
Jag vet inte om det har framgått att jag är en jul- och adventsjunkie av rang? Så förhåller det sig nämligen, men under ganska lång tid har jag fått lägga band på mig för att inte låta denna min juleufori övergå i något som av min omgivning upplevs som kravfyllt och smått norénskt; ett tomten-är-far-till-alla-barnen-, Fanny-och-Alexander- och bullerbyfeeling i någon märklig, oskön förening.
Nu är alla mina tre barn själva föräldrar och därmed är det åter dags att fila på barndomsminnen för kommande generationer. Det känns som en nystart och jag har inga som helst problem med att väcka liv i mitt barnsligare juletinder igen. I helgen kom mina två yngsta med sina ljuvliga små familjer till huset på ön för att fira advent med oss. Det blir heller inte advent utan Åsa och hennes medhavda, gigantiska pepparkaksdeg, så självklart kom även hon. Tre vovvar, två bebisar,
Älskade lilla Maj ……. och en sovande, lika älskad Iben i pappas famn
och sju vuxna rullade katter, kavlade pepparkaksdeg, lyssnade på julmusik och käkade risgrynsgröt.
En brasa i spisen behövdes förstås, inte för värmens skull men för ambiencen. Och en mormor, tillika farmor var lyckligare än på mycket länge. En fånig julfilm på det och årets advent får därmed anses” högtidligen invigd.
När alla krupit till kojs, fick juletallen från Ikea sin glitterstass på sig,
alltmedan snöandet utanför tilltog.
Ingen Norén i sikte, men när adventsmorgonen kom, var visst den lyckliga mormor/farmorn lite trött och kanske en aning splittrad innan första kaffeklunken hunnit attackera strupen…
Raskt befriades tanten från uppgiften att få till den ädla drycken. Hon, dvs jag, har sedan gammalt ett rykte om sig att inte ha alla hästar hemma när det gäller hantering av kaffebryggare. Orsak till kaffeöversvämningen? Jag glömde sätta dit kaffekannan…
Nästa helg blir det julbak och adventsmys med prinsarna i Solna, så årets advent börjar bra. Fjolårets coronaisolering känns därmed oändligt avlägset, trots täta rapporter om skenande smitta och en ny, ilsken sydafrikavariant. Jag orkar inte riktigt ta in det mentalt, men förhåller mig naturligtvis till det ändå.
Bredvid mig i soffan sover nu en trött men lycklig hund. Jag tror hon håller med mig om att livet är som bäst när det delas med dem som man gillar allra mest.
Har det hänt något sedan sist? Har vi kommit närmare diverse lösningar på våra bekymmer med fuktskador, skadedjur och annat som skall åtgärdas? Har vi bokat in nästa resa till Murveln för att säkerställa just att saker händer?
Joråvars och nej.
Både och inte.
Lopporna ställde onekligen till det och vi har inte kunnat ta med Stina någonstans, så länge lopporna varit aktiva. Nu har dock Stina äntligen fått Bravecto, som till slut verkar ha tagit död på åtminstone de redan kläckta gynnarna. Äggen som eventuellt fortfarande gömmer sig i möbler och mattor skall Anticimex exterminera.
De är bokade till imorgon och de där loppmördarna har jag längtat efter.
Halv tre i eftermiddags ringde de dock och avbokade. Exterminatorn är sjuk och kan inte komma förrän nästa vecka. Imorgon bitti är det jag som ringer och jag tänker inte vara vänlig och försynt…
Men trädet i trädgården i Murviel är borta, precis som avtalat och Gary har täppt till hålet i rörlådan där vi tror att mössen tagit sig in.
Gary såg inga tecken på ytterligare musinvasion, så det låter förstås någorlunda tryggt. Dessutom kom han på avtalad tid, så inga arga samtal behövs heller.
2- 0 till hantverkare i Frankrike kontra i Sverige, alltså.
Låt oss därmed inte i fortsättningen Peter Mayle:a oss över opålitliga hantverkare i Frankrike; de vinner med hästlängder över Anticimex service-mindedness i Sverige iallafall.
Vi har också fått två olika tadelaktkontakter för badrumsrenoveringarna och det känns bra. Sedan kanske det inte blir tadelakt iallafall, eftersom det är lite fläckkänsligt men det finns andra liknande material som vi har fått som förslag istället. Som Claystone eller Monosoft.
Lite åt det här hållet …
Vi kan dock inte trycka på startknappen för det arbetet förrän skadorna inspekterats av försäkringsbolaget. Ni minns kanske att hon som kom på avtalad tid häromsistens inte hittade någon ringklocka vid den öppna grinden och därför åkte igen…?
Hon kan komma tidigast 20 december, säger de nu.
Jul i Murviel, till slut?
Jag önskar mig en ringklocka.
Murvielskt julfirande eller inte, besiktningskvinnan från försäkringsbolaget måste vi se till att träffa i december, iallafall.
Hur var det nu?
”When life gives you lemons…?
… make lemonade.”
Eller när livet ger dig möss; skriv en barnbok. Den är påbörjad och jag har köpt en musfamilj från danska Maileg.
Jag kan inte teckna, så musfamiljen skall fotograferas i olika situationer och sedan blir det en berättelse om hur de hemlösa mössen emigrerar till MUSVIEL.
Himmel så fyndig jag tycker att jag är. En sådan given succé.
Förlagen kommer att slåss om den. Eller dem. Det skall bli en rafflande trilogi om familjen RasMUSson från Skärhamn. En happy ending utlovas.
Och jag lovar att inte hitta på en saga om familjen Loppa. Där går min gräns.
.. och berätta att sedan vi kom hem från Murviel för en vecka sedan, har vi haft en fullskalig batalj på vår ö. Känsliga läsare varnas härmed för sömnsvårigheter, inbillad klåda och starka äckelkänslor över vad jag nu skall berätta. Vi tyckte nog att vattenläckan och gnagarinvasionen i Murvelhuset räckte bra som praktiska bekymmer att ligga sömnlös över. Att istället för bara fluffiga blogginlägg och instagrambilder på temat la vie est belle, se sig nödgad att berätta om skuggsidan av det franska deltidslivet, är liksom inte lika tillfredsställande, så jag peppade mig själv igenom min murvieloktober med hjälp av välkända floskler som; When life gives you lemons, make lemonade; What doesn’t break you… eller sådär lite lagom hurfriskt; nu är jag ännu en erfarenhet rikare! Och den här, den är bra; det är bara att bryta ihop och komma igen! Upp i sadeln meddetsamma!
Ibland kände jag mig rentav lite poetisk och väste; ”Var bara lugn och tålig, mitt hjärta, värre har du burit förr”. En knyckt rad, förvisso (Boye, som jag minns raden utan att kolla), men knycka från de litterära får man, när stunden så kräver.
Eller så drämde jag bara helt enkelt till med att möss och vattenläckor trots allt är världsliga saker och kände mig rentav både klok och en smula religiös för ett tag.
Utan någon större ansträngning går det för de flesta av oss att i perioder stapla en till synes aldrig sinande ström av oturligheter på varandra och ägna sig åt utmattande grämerier.
Men inte jag! Sa jag, spottade i näven, kammade till mig, greppade mopp och sprayflaska och skred till saneringsverket.
Så tänkte jag på hur vi i huset på ön städade och bäddade rent innan vi åkte söderut, för att när vi sedan kom hem kunna pusta ut inför en planerat ganska hektisk november. Längtade rentav lite efter det där ordnade och rena.
Dagsfärsk bild på ett trots allt ordnat hörn
Föga anade vi då att vi skulle lämna ett städprojekt för ännu ett …
Simskolan Blåvalens VIP-gäster kom på besök första helgen på ön och oktobers sista dagar blev riktigt fina. Lekpark, middag på Salt&Sill, halloweengodis och spelkväll blev det. Kändes som en normal helgaktivitet och det var till och med lite skönt att vara hemma på ön, trots typiskt svenskt höstväder.
Tills det blev söndag och vi blev varse att vi också fått fler gäster och det inte kändes så fint längre.
Objudna gäster handlar det om här, alltså.
I Stinas päls.
Loppor. I plural. Jätteplural. Vad gör man åt sådant?
Man tar sats, köper en ångtvätt,
Bästa kompisen …
duschar hunden – länge och varje kväll – handplockar loppor ur pälsen, dammsuger flera gånger om dagen och stönar, frustar och svär.
Man ringer First vet och får veta det man redan googlevisste och sedan samlar man loppor som läggs i ett fuktigt hushållspapper i en plastpåse. De skall in för analys, lopporna, för att ta reda på om sanering av hund och hus måste pågå i veckor – eller i månader. Under tiden ångar vi mattor och möbler. Vi duschar oss själva morgon och kväll. Tvättar kläder varje dag och byter sängkläder, vädrar täcken, dammsuger sängen och ångar den.
Det är fullskaligt krig i huset på ön. Loppkrig.
Stina, det lilla hjärtat, älskar sin kvällsdusch; hon ställer sig till och med under strålen medan vi försöker reglera temperaturen.
Hon, som så tydligt tidigare visat att hon inte gillar vatten, bara tolererar det (bad i diskhon i Murvelhuset för några veckor sedan).
Hon ligger blickstilla när vi flera gånger om dagen går igenom hennes päls, som att hon förstår att vi hjälper henne och att hon därför måste stå ut.
Hennes närhetsbehov är stort nu. Hon sover intill mitt huvud om natten. Tillsammans med de loppor vi inte lyckats eliminera.
Kärlek är … att kanske sova med loppor …
De blir dock färre och färre, lopporna. Och dödare.
Imorse såg vi ingen.
Men att jaga loppor är inget för veklingar. Det är tålamodsprövande bortom allt förstånd och det är lätt att tappa geisten.
Men obehaget som deras närvaro skapar är oändligt mycket starkare än impulsen att ge upp.
Det händer inte.
Not on my watch.
I shall never surrender.
Skall fira med cigarr och champagne likt Churchill när sista loppan är krossad.
Och annars flyter allt på, eller? Jorå, det mesta som på djupet är viktigt tuffar på. De galet gulliga bebisarna växer och frodas, prinsarna fortsätter att vara de mest älskade av prinsar och mamma mår bra medan jag håller vikten. Tackar som frågar.
Fast i Murviel har ett träd i trädgården knäckts och ramlat ner över grinden och muren mot gatan.
Innan trädet föll …
Ingen kommer här fram, här fram …
Men hjälp skall dit i dag.
Om tillvaron alltså är tämligen fullsketen för tillfället? Kan man säga.
Längtar efter att få vakna en morgon, blinka mot morgonsol bakom fladdrande gardin, sträcka på mig och kanske gäspa. Morgonkramas med loppfri hund medan jag funderar över vad jag skall göra med min helt rena, ostörda dag.
Mental bild, det.
För imorgon är alltid en annan dag och då är jag en lopp-, fallna träd-, musinvasions-, och vattenläckaerfarenhet rikare.
Önskar dig, kära läsare, en bekymmersfri, stillsam och gardinfladdrande lördag!
För en dryg vecka sedan hämtade jag Åsa på flygplatsen i Montpellier. Nu har hon redan hunnit åka hem igen och vi är inne på vår sista vecka här för den här gången.
Oliverna har hunnit mogna under vår månad här …
En månad går fort. Den fick heller inte innehålla det vi hade planerat, eftersom vi istället har hållits tämligen sysselsatta med sådant som pockar på uppmärksamhet i kölvattnet av vattenläckan. Däremellan har luften med jämna mellanrum liksom gått ur oss. Balansen för min del mellan franskstudier, jobb och semester blev också rubbad när vi gång på gång varit tvungna att anpassa oss till när hantverkare och försäkringsinspektörer haft tid med oss. Det har stressat mig en aning men någon större fara är det trots allt inte. Alla har varit otroligt tillmötesgående hittills.
Solen skiner om dagarna, umgänget är ymnigt, himlarna, såväl dagtid som nattetid är galet vackra,
och jag är så tacksam över att kunna vara här under en så lång sammanhängande tid, trots att det är mitt i terminen och alla andra är strängt upptagna. Så vad har jag – vi! – gjort medan vi varit här?
Förmiddagarna har vikts antingen åt franskan eller jobb med mina gymnasier och med Kennari;
Hemmakontoret – åtminstone ibland.
… när jag inte tvingats lägga det åt sidan för att Murvelhuset kallat. Första dagarna på plats kröp jag på golvet och skurade travertinen ren och därefter har samtal, mejlkorrespondens, möten med hantverkare och googlande efter sakkunniga och möjliga lösningar, upptagit en stor del av mina förmiddagar. Eftermiddagarna – som idag! – har jag försökt hålla fria för mer socialt betonade aktiviteter eller bloggande, läsning bara för nöjes skull och stickning. Två små tröjor har jag hunnit med. Eller nästan iallafall.
De skall monteras och det är alltid den tristaste delen. Åtminstone fram tills att alstret ligger där färdigt framför mina ögon.
I köket har äntligen den sista skåpsinredningen kommit på plats:
Ikeamonteringsmästare G-rot – dvs jag – har varit i farten…
Både när vi var här i maj och i somras var just den skåpsdetaljen slut på Ikea i Montpellier men förra veckan lyckades jag få med mig den därifrån. Nu saknas bara det sista, restnoterade handtaget…
Med hem följde också en rejäl laddning stearinljus, tillsammans med boxar och burkar med lock. De senare har tagit plats på skafferihyllorna och i köksskåpen, där traktens möss varit på besök.
Att de plötsligt letat sig in i huset förbryllade oss först. Vi har aldrig sett spår av möss inomhus tidigare men tänkte att det nog var genom springor i den kackiga terrassdörren som de tagit sig in. Häromkvällen blev vi dock varse, när L såg en mus blixtsnabbt komma pilande från den öppnade rörboxen vid väggen där vattnet läckt.
Fri lejd från garaget och in i huset där!
Dock förhoppningsvis inte längre. Vi har tätat tillfälligt med stålull, som inte är skönt för små musfötter att gå på. Ingenting ätbart förvaras annat än i behållare med tättslutande lock, så nu har de heller inte mycket att hämta om de ändå tar sig in. Jag har ju brottats med möss förr och vet att de är minst lika envisa som jag, så jag gör mig inga illusioner.
Förra veckan kom snickare Loubet och mätte för ny terrassdörr och nytt köksfönster. Dörren blir i en liknande design som den gamla dörren men med dubbelglas, ordentligt lås, dörrkarm och tröskel, så att den håller tätt för såväl tjyvar som för kyla och möss.
Loubet skrattade gott åt köksfönstret och kranen,
men hade naturligtvis idéer om en elegant lösning på det.
När han ändå var här, pratade vi om dörrarna till badrum och klädkammare i vårt sovrum och om behovet av nya voleter till fönstren på bottenvåningen. Det blir dock en senare fråga. Vattenläckan och badrummen har förstås första prioritet. Allt annat får vänta ett tag. Eller terrassdörr och köksfönstret tas förstås omhand i februari, för det måste faktiskt också ordnas till slut. Skisser och devis är på ingång, så dem får jag återkomma till.
Återkomma skall jag om flera saker men det är sådär som det ofta blir när vi är härnere, att blogginläggen bildar kö. För vi är förstås inte bara hemma i huset och i trädgården. Vi ger oss iväg också, till fots i byn och i bil längre bort. En annan dag skall jag berätta om ytterligare en tripp till Pezenas och om lunchen i Sète i helgen. Eller om när jag ändå inte var skitkass på petanque.
Det har blivit dags att berätta lite om hunden och hennes franska tillvaro. Ganska precis tio månader gammal, har hon hunnit klara av sitt första löp och har återgått till sitt vanliga sociala och glada jag.
Och Stina njuter. Av trädgården,
Av promenaderna med husse till bagaren varje morgon, där hon både beundras och känns igen. Och så njuter hon av allt sällskap. Absoluta favoriten är Åsa.
När Åsa dyker upp, vet Stina inte riktigt var hon skall göra av sig själv. Hon snor runt, piper, låter och visar på alla sätt att här är någon som hon fullkomligt älskar. Igår fick Stina därför följa med Åsa och mig till havet. Solen sken igen, efter ett par dagars molnigt väder och det var varmt och skönt. Åsa till och med badade, men det tyckte inte Stina var en toppenidé. Kan vara livsfarligt, ju! Som tur var kom hon snabbt upp igen – 16-17 grader inbjuder inte till några längre simturer.
Oktoberpromenader på stranden kan vara något av det bästa som finns. Det är eftersäsong. Inga grälla parasoller eller badleksaker tävlar om utrymmet med badlakan och insmorda kroppar i olika stadier av solbränna.
Istället flanerar vi stilla i sällskap av andra flanörer med – eller utan! -hundar.
Vi mötte två månader gamla Snickers och hans matte;
och de tre musketörerna, Dukie, Hugo och Alfie, tre Lhasa Apso-grabbar som lekte en stund med Stina.
Bara två av tre musketörer fastnade på bild …
Stina sniffade, smakade på vågorna och njöt av vinden, sanden och sällskapet.
Så där mycket frisk havsluft gjorde Stina trött, men inte för trött för att vakta på de där badgalna mänskorna när de hoppade i poolen. Jag, som har ett rykte som badglad badkruka att upprätthålla, gjorde inte Åsa sällskap i det svala havsvattnet, utan sparade baddetaljen tills jag kom hem till den 29-gradiga poolen.
Styvt jobb för badvakten igår …
Vi har poolen öppen och uppvärmd i några dagar till men sedan blir det vinter även här. Åtminstone vad gäller poolbadandet.
Kvällen avslutades hos mopsarna Kjell och Isak.
Himla skoj, det också.
Gott var det också, iallafall för Stinas mänschor. Stina, Kjell och Isak for runt en stund i purt glädjefnatt – allra mest Isak, som såg till att samtliga gäster kände sig alldeles väldigt välkomna.
Vyn över Murviels takåsar och slottet högst upp är som allra vackrast från deras hus. Alldeles särskilt i sen oktober, när skymningsljuset är mjukt, varmt och extra förlåtande.
På promenaden hem genom vår tysta höstby fick vi sällskap av fullmånen.
Väl hemma somnade Stina tungt meddetsamma. Dagen hade varit full av intryck och hon var tröttare än vad hon har varit på länge. Stina håller alltid mig sällskap en stund efter att kvällströtta husse gått och lagt sig. Då borrar hon ner sig i kuddarna bredvid mig i soffan och vet när mitt rörelsemönster betyder sängdags och inte bara en tur för att hämta ett glas vatten eller, för all del, för att fylla på vinglaset. Rutinerna sitter som en smäck och efter soffhänget om kvällarna, tar Stina sista kvällsdrillen i trädgården och tar sedan sats upp för trappan till övervåningen tillsammans med mig. Där väntar kramar och kvällsgos innan Stina somnar på sin kudde mellan mig och L. Stina gillar att kramas.
Hon är en alldeles bedårande liten jycke. Hur klarade vi oss utan henne, undrar jag, medan jag i spegeln om morgnarna allvarligt tvivlar på att barret någonsin kommer att låta sig kammas på plats igen. Morgonkramarna är intensiva, nämligen,
Stina bryr sig inte om frisyrer; hon vill bara försäkra sig om varje morgon att hon är lika älskad idag som hon var igår.
– Du är min lilla älskade jycke, bedyrar jag då. Söt som socker och så älskad som en liten rävröd dogg kan vara
… är det ännu en gång med de andlöst och intensivt blå languedochimlarna eller skall jag gå igång om hur vattenblänket i poolen når nya höjder när den lägre oktobersolen kastar sina sena eftermiddagsstrålar över vattenytan? När klockan hunnit bli fem och det fortfarande är varmt och jag simmar i vattenblänket och njuter av varje sekund i det mjuka, ljumma vattnet?
Eller skall jag prata om stjärnhimlarna när jag sent omsider tassar in i sovrummet, öppnar fönstret mot den svala natten och blir stående med den gamla dängan av Don McLean om Vincent van Goghs stjärnhimmel ringande i öronen?
Klicka på bilden om du vill lyssna på Don McLeans ballad!
Det är vackert, harmoniskt, trolskt och lite vemodigt på samma gång. Sommarsäsongen 2021 är definitivt bakom oss här också, trots den kvardröjande, ljuvliga värmen. Vi åker dessutom norrut igen om knappt två veckor och där väntar redan ett helt annat klimat. Vintersulorna på bilen åker på direkt när vi kommer hem och oktober lämnar nästan omedelbart över till november, efter att vi låst upp dörren till huset på ön igen.
Bra saker väntar oss därhemma förstås, så det skall nog fungera att tvingas ikläda sig varmare kläder trots allt. Om vi firar jul i Murviel har vi inte bestämt ännu, men alldeles säkert åker vi tillbaka för att åtminstone fira nyår i Murviel. Då är det varmare kläder som gäller här också, men vi har hunnit uppleva tillräckligt många decemberveckor i Languedoc för att också veta att luncher i bara tröjärmarna utomhus absolut är en realitet. Ljuvligt bortom allt förstånd, det också.
Juldagsnjutning 2012
Ljuvlig blev också fredagens utflykt, till slut, trots att vi inte planerat den så som man bör för att det skall bli riktigt bra. Vi for först till Lodève, blev besvikna på första intrycket av staden och insåg dessutom att det inte var en strålande idé att ta med sig hunden om ett museibesök var syftet med visiten (vi skall ge Lodève en ny chans en annan gång och då vara bättre förberedda). Men en härlig fransk lunch med extra allt, då? Det klassiska turistmisstaget hotade; dvs, klockan började närma sig 12 och att leta efter en mysig restaurang i en okänd stad under tidspress kräver en rejäl portion tur för att bli lyckad, så vi gav upp, åkte därifrån och drog till Millau, där vi hittade ett ofranskt lunchhak mitt i stan, åt något halvbra, blev mätta och njöt sedan en stund i solen.
Vaccinationsintygen fick vi förstås visa – hade hunnit glömma att man måste det fortfarande – och ansiktsmasken fick vaskas fram ur väskan för att vi skulle vara välkomna in och igenom restaurangen. Där i solen fick vi för oss att det var dags att se Gorges du Tarn.
Genom Millau rinner floden Tarn, som gett den långa ravinen sitt namn och den följde vi ut ur stan,
och vidare genom Gorges du Tarn fram till lilla byn Les Vignes, där vi tog av upp via en slingrande serpentinväg till platån, ca 900 möh. Skyltar som anger hur högt upp du är dyker regelbundet upp men Madame P talar också om det för oss. Hon är ett förbaskat bra resesällskap, den blå madamen!
Gorges du Tarn, alltså.
Vackert är bara förnamnet.
Hisnande branta fjäll väggar och märkliga klippformationer bildar fond mot den smaragdgröna Tarn längst ner i dalen. Det är dramatiskt, nästan skrämmande och, som sagt, andlöst vackert. Höstfärgerna bryter milt oktobersolen och allt badar i ett mjukt ljus. Av alla skyltar om campingplatser, kajakuthyrning och restauranger längs med vägen, förstår vi att här råder febril aktivitet under högsäsong. Men nu är det helt lugnt. Vi möter enstaka bilar, men i övrigt är det tyst. Tarn brusar, fåglarna låter och torra löv prasslar i den lätta vinden.
Upptäcker hus som klamrar sig fast i branterna och som ibland byggts in i klipporna;
Det ser besvärligt ut. Oländigt.Varför bosatte man sig så, en gång i tiden? Knappast för utsiktens skull, trots att den måste vara något alldeles i hästväg. Jag inser att jag är väldigt nöjd med vårt hus på en liten kulle bland vinfälten, trots den ibland väl så trafikerade bygatan utanför. Till Tarn kan vi åka på utflykt och sedan åka hem igen, efter att ha fått en rejäl dos utsiktsporr (pardon my French!). Branta backar och oländig terräng må vara otroligt tjusigt, men särskilt praktiskt är det ju inte.
Lördagen tillbringades hemma. Jag fick äntligen ramverk på den kenyanska tavlan och senare i idag skall den upp på väggen ovanför soffan vid matplatsen.
Idag hade jag planerat en tur till marknaden i St Chinian men kom inte upp ur bingen i tid. Tror att jag fick min nattsömn störd av drömmar om störtande branter, läckande badrum och tankar på tadelakt, kopparbadkar och annart vackert som jag drömmer om för de förestående badrumsrenoveringarna. Till veckan skall jag ägna mig åt att försöka hitta någon härnere, som både kan det här med tadelakt och som har tid att hjälpa oss inom en inte alltför avlägsen framtid. Wish me luck.
Murvielklotter 