Dalarna – ett slags kärleksförklaring, ändå

06 lördag Jul 2024

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, grand-mère, Jobbinvasion, Murvelhuset

Etiketter

bröllopsfest, farmorsliv, Jobb i Dalarna, mormorsliv, Rättvik, student, Tällberg

Mitt klottrande har verkligen hamnat i skymundan den senaste tiden. Jag gör mina reflektioner varje dag på Instagram och däremellan är jag mormor, farmor, rektor, mamma och allt möjligt annat. De senaste par månaderna har jag tillbringat i Dalarna tillsammans med några av mina allra mest älskade familjemedlemmar,

och för ett tillfälligt uppdrag på två skolor i vackra Rättvik. I höstas rektorade jag mig i Växjö och lärde känna så fina kolleger och medarbetare. Rättvik bjuder på precis samma sak och jag har och har haft det så bra här. Uppdraget fortsätter en liten bit in i höstterminen och det känns också bra. Det är som att jag har hittat mitt ”mojo”, min plats i skolvärlden. Jag kliver in, gör min analys av läget och sätter igång. Efter nära 40 år i skolans värld vet jag nog ändå vad jag gör och mitt kringflackande rektorsliv har gett mig ny energi – jag tycker om att jobba igen!

Sejouren i Dalarna är inte bara jobbmässigt något av en succé för min del; jag är faktiskt också alldeles tagen av landskapet och vänligheten jag möter här.

Och just när jag trodde att utsikten vid Söderås var något av det vackraste jag sett,

så letade jag mig vidare till Tällberg och tappade andan igen. Här finns de små kluster av hus som skapar små byar kvar och det bidrar till idyllen. Landskapet är kultiverat, hagarna omgärdas av gammeldags gärdesgårdar och allt är otroligt välskött. Det skulle kanske kunna upplevas som lite kulissartat men det känns istället bara levande och ompysslat. Små byar är fint, både i Dalom och nere i vårt franska viste!

I Tällberg tog L och jag in på Dalecarlia Spa Hotel, åt gott, simmade i spaavdelningen

och njöt av utsikten från vårt hotellrumsfönster. I Tällberg skall jag se till att semestra igen någon gång framöver. Ett Siljan runt känns som en bra idé – nästa sommar, kanske?

Dalavädret var dock äktsvenskt och jag har längtat ner till Murviel, till värme,

till ljumma kvällar,

till cikadeväsen,

och till umgänge med vänner,

I år är vi för ovanlighetens skull inte där samtidigt som solnafamiljen och det är förstås lite trist, men vi tar hand om en av mina ögonstenar istället och både kortar och senarelägger vår vistelse på grund av det. Det är jättefint, det med. Det kommer att vara värt uppoffringen att inte tillbringa lata sommarveckor i Murviel.

Jag har varit i Värmland för att vara beredd att passa en blivande storasyster;

innan jag drog vidare till Solna, där jag och L fixar i solnafamiljens radhus,

En liten lillasyster till Maj dök upp för en vecka sedan, bara timmar efter att jag var tvungen att åka därifrån! En smula snopet var förstås det, men igår for jag dit över dagen för att snusa på och beundra den nya lilla.

Nu är jag femfaldig mormor och tvåfaldig farmor och jag känner mig som värsta matriarken…!

Och jag höll nästan på att glömma! Vi har firat en så fin student,

Dessutom har bröllop hållits och min mamma fyllde 95 på samma dag.

Det var så fint och kändes särskilt märkvärdigt, eftersom de två datumen sammanföll och för att trakten har så många beröringspunkter med båda sidor av sonens familj.

Midsommar firades i Tjuvkil, där Åsa och jag invigde min kanot på spegelblankt hav;

Om en vecka bär det till slut ändå av till Murviel men bara för två veckor, vilket är en rekordkort sommarvistelse där för oss.

Mycket tid för stilla kontemplation har nämligen inte denna vår och sommar hittills bjudit på. Jag skall ta igen det i september och oktober, då jobbdelen av mitt liv får sakta ner för ett tag. Kanske kan jag då även återuppta mitt bloggande med tätare intervaller igen. Det är iallafall ambitionen!

Våren fanns i Tjuvkil

05 söndag Maj 2024

Posted by murvielklotter in Betraktelser från min nya hemmahorisont, grand-mère, Murvelhuset, Om dagsläget, Tjuvkil

≈ 5 kommentarer

Etiketter

frostnupet Falun, Senfärdig vår

Eller var det snarare en något tidig försommar jag upplevde? Efter ändlösa veckor med frost på bilrutan,

is på dalasjöarna och till och med lätt snöfall på vägen mellan Falun och Rättvik om morgnarna, så landade jag under mitt orangea parasoll i en skönt väderbiten transat med hunden flämtande i solen och tvätt på tork i en knappt märkbar vind.

Jag sätter mig sällan i direkt sol numer. Åtminstone inte om det inte finns vatten i närheten. Att plåga mig till en solbränna är inte längre något jag ägnar mig åt, men värme storgillas. Alltså var de där varma dagarna i Tjuvkil efterlängtade! L klippte vår lilla gräsplätt och det doftade intensivt av nyklippt gräs blandat med små puffar av lavendeldoft från lakanen på tork.

Humlesurr, fågelsång och långt borta ljudet från Marstrandsvägen fyllde luften. Barnröster hörs där ständigt också och hela området andas liv och harmoni när alla letar sig ut ur sina hus för att sniffa på våren. Jag tillät mig att njuta av det. Imorse bar det av igen till den här ljuvliga lilla loppan;

Det är njutning av ett annat, fullkomligt ljuvligt slag. Med henne är livet ett sagoäventyr där Maj är regissör, rollbesättare, scenograf och manusförfattare och det gäller att hänga med i svängarna, för det går undan. Inom loppet av bara några minuter förflyttar vi oss sömlöst mellan Alfons,
Pettson och Findus, Mamma Mu & Kråkans och Bockarna Buses värld. Det är hisnande fantasifullt och intensivt.

Mitt tillfälliga uppdrag i Rättvik är drivet av just möjligheten att få hänga mer med Maj ett tag. Det hann bli alldeles för lite av den varan under vintern som just passerat. Just nu funderar jag också över hur jag skulle kunna få till motsvarande med oslobarnbarnen och gullungarna i Solna, för hur viktigt det än är med långa vistelser i Murviel och vilsam tillvaro i Tjuvkil, så måste längtan efter småttingarna också hanteras.
Flera av våra svenska vänner och bekanta i Frankrike har gett upp sina franska visten med hänvisning till just längtan efter barnbarnen. Jag förstår dem. För egen del är dock inte det aktuellt. Murviel är alldeles för mycket av ett ”hemma” för att jag skall vilja ge upp det.

Faktiskt är murvelhuset den plats som varit min längst av alla mina olika boenden genom livet. Det är också den plats jag älskat – och älskar! – allra mest. Om två veckor åker vi en snabbtur dit. För min del bara över en helg, med L kan stanna lite längre. Det känns lite som den tillvaro vi hade när murvellivet var nytt och Skavstakärran flög på lördagar och tisdagar. Det blev många korta resor och precis som då, är en helg bättre än ingenting alls. Allt har dessutom sin tid och nu är det intensivt jobb, barn och barnbarn som gäller några månader framöver.

Kära blogg, jag hinner inte riktigt med dig…

13 lördag Apr 2024

Posted by murvielklotter in Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv

≈ 1 kommentar

Etiketter

apéro, Frukostalfresco, murviellängtan, poolöppning, säsongsöppning

Förra veckan, bara dagar innan vi flög ner till Murviel, satt jag i vårt tjuvkilskök och misströstade medan jag krafsade ihop ett inlägg som jag sedan inte hann lägga upp. Det handlade förstås om vädret och löd så här:

Det är april redan och påsken är avklarad. Jag sitter vid mitt köksfönster med ännu en kopp kaffe framför mig – vilken i ordningen vet jag inte; jag har tappat räkningen. Ute skiner solen på gnistrande vit snö, det droppar från taken och jag kan inte bestämma mig för om det är lite nostalgiskt mysigt ändå eller om jag bara är sur på skiten.

Jag får försöka hålla två tankar i huvudet samtidigt och inse att detta mitt snöhat faktiskt inte är riktigt så kompakt som jag vill låta påskina. Det finns tillfällen när jag ändå motvilligt erkänner att det kan ha sina poänger. Det blir till exempel mysigt att kura inomhus; det är trots allt vackert att se på i rätt miljö; och aprilsnö försvinner snabbare än en avlöning där dagsmejan sätter igång att jobba.

Det porlar, kluckar och rinner. Hunden blir stående i dörröppningen istället för att genast springa ut som hon brukar när terrassdörren öppnas
— Det är för blött, ser hon ut att tänka.

Den lille barnbarnsprinsen har åkt hem och huset är tyst. Solen in genom fönstren avslöjar små handavtryck och spår av gula stövlar som sprungit ut och in i nästan total frihet. Det gör mig en smula rastlös. Jag saknar honom, förstås, och ser till att sysselsätta mig för att hålla längtan stången. Imorgon drar vi söderut igen. Det blir en kortare tur än planerat, eftersom ett nytt hyrrektoruppdrag väntar.

I en dalastad den här gången, för det gäller ju att se till att inte hålla sig för nära sitt tjuvkilshem!

Ett bra sätt, kan jag berätta, att cementera sin hemlängtan. Min starkaste längtan just nu, förutom den ständiga efter småttingarna, är dock den till Murviel. Uteluncher och kanske årets första pooldopp hägrar!

Nu sitter jag här, med en utdragen utefrukost medan solen silar genom akaciaträdets lövverk. Hunden ligger bredvid mig på mjuka kuddar på en bänk med full koll på ägorna och med sina människor nära.

Hon trivs lika bra här som vi och hon är numera så resvan att hon stolt struttar fram på både flygplatser och tågperronger. Hon vet vad som väntar och hon får följa med och det räcker långt. Hon är inte så svår, vår jycke.

Som alltid när vi är här på våren är det säsongsförberedelser som gäller. Terrassen spolas ren och fixas till,

poolområdet fejas och befrias från vinterskräp och poolen öppnas för första gången för säsongen.

Det är helt ljuvligt att greja med, eftersom det så tydligt markerar slutet på vintersäsongen och bär på löfte om långa lata sommardagar på världens bästa plats.

Inomhus fejas det också och både klädkammare, linneförråd och skafferi får sig en rejäl översyn. Jag måste ha raka rader och prydliga högar i sådana utrymmen för att inte drabbas av klåda och stress. Med många gäster i olika omgångar är det ofrånkomligt att just min ordning rubbas en smula, så nu rev jag ut allt och började om från början,

Vid en sådan mer genomgripande städning är det nästan pinsamt att bli varse hur mycket skrot som bara skyfflas in i sådana utrymmen, för att för tillfället försvinna ur ens åsyn och sedan bli bortglömt och kvar i sisådär en fem år eller sju.

Men nu är det gjort.

Gårdagen visade temperaturer förbi 30-gradersstrecket och vi fick krypa in i skuggan med våra apérogäster, trots att klockan redan passerat 6 med råge.

Jag tappade räkningen på hur många gånger jag badade igår. Det var helt enkelt för varmt att stanna i solen utan att hoppa ner i det turkosa med jämna mellanrum. Vi njuter alltså av sommartemperatureri vår murvelträdgård. Jag hade gärna stannat hela våren men plikten och familjen kallar. På måndag är det dags; då bär det norrut igen. Det får gå.

Det är något med berg …

05 tisdag Mar 2024

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, Reminiscenser, Resor

≈ 1 kommentar

Etiketter

fjäll, Gaustatoppen, Gorges du Tarn, Pyrenéerna, Tinnsjø

Att njuta av utsikten från toppen av ett berg, eller för all del från en någorlunda upphöjd kulle också, har förmågan att ta andan ur mig.

Att se dem i fonden med vidsträckta fält framför,

eller som ett utropstecken, ett ”hit-men-inte- längre” i en dalsänka,

*Utsikt til Gaustatoppen fra dalbunnen. Foto: Per Roger Lauritzen / © NAF*

sätter igång fantasin på mig på ett alldeles eget sätt. Hittar jag fjällvidder däruppe eller är det bara en hoper vassa toppar som kräver järnfysik för att bestiga?

På vägen från Béziers till Barcelona med tåg häromsistens hänger Pyrenéerna med länge. De dyker ständigt upp utanför tågfönstret och ingen skärm i världen kan konkurrera med utblicken över dem.

En riktigt klar dag kan vi se dem långt borta från utsiktsplatsen utanför slottet i Murviel men för de mesta göms de i soldis och för all del ibland av moln. Jag har flugit över dem många gånger

och nuddat kanten av dem i bil men aldrig på riktigt prioriterat att faktiskt åka upp i den i mäktiga bergskedjan. Varje gång jag ser dem, påminns jag om att det borde vara dags men hittills har det stannat vid det.

Men, som sagt, jag älskar berg. Fraktas gärna upp på dem, njuter av utsikten från dem och mot dem. Men de är också besvärliga, lynniga och till och med potentiellt farliga. Allt sådant vill jag hålla mig ifrån. Ändå dras jag till dem; känner mig trygg när de finns i närheten. Berg är barndom och trygghet. Berg känns igen. Halvvägs upp på ett berg med oändligheten framför mig är jag omsluten och känner mig vaktad på. Det är Telemark, Hardangervidda, Gaustatoppen, iskalla, blygrå Tinnsjøen och oändliga sommarveckor utan kompisar.

Men där fanns bestefar, onkel och tante och kusin Jarle, som byggde serpentinvägar för leksaksbilarna i dikeskanten tillsammans med mig. Jag kan blixtsnabbt plocka fram de där minnena. Allrahelst så fort ett berg dyker upp i mitt synfält.

Tillbaka i Murviel

23 fredag Feb 2024

Posted by murvielklotter in Resor

≈ 9 kommentarer

Etiketter

Below Deck-vibbar, Bokslut över paradisresa, Eden Rock, Mardi Gras, Orkanen Irma, St Barths, St Martin

Vi har sovit i egen säng och duschat i egen dusch och gjort vad vi har kunnat för att komma ikapp med förlorad sömn. Det blommar i vår trädgård och det är fint att vara tillbaka.

Vi har haft en alldeles fantastisk semester och jag vill absolut tillbaka till St Martin igen. Axlarna sjönk ner till ett läge som de nog inte befunnit sig i på väldigt länge. Jag skulle kunna berätta om hur härligt det varit med värmen och de kritvita stränderna;

och jag skulle kunna orera vidare om alla mocktails;

Och om mysiga, spektakulära, enkla och lite flådigare restauranger;

eller om den som var en stor besvikelse;

jag skulle också kunna berätta om upplevelsen under Mardi Gras, då vi pustade i värmen och njöt av all färgprakt på Marigots gator.

Men jag låter bilderna göra just det jobbet. Jag skall istället ägna några rader åt det som istället golvade mig och som satte igång alla möjliga tankar hos mig. Jag har inte hunnit sortera dem alla ännu, men gemensamt har de att de har mycket få beröringspunkter med det som beskrivs i turistbroschyrerna om ”the friendly island”. Visst kändes St Martin både vänlig och välkomnande och ganska snart förstod jag att vår och andra turisters närvaro är alldeles avgörande för den lilla öns existens. Mycket lite produceras på St Martin, så det mesta måste importeras. Det gör ön sårbar. Att handla på SuperU hade känts helt hemtamt, om det inte vore för att hyllorna med jämna mellanrum gapade tomma.

Det två dagar långa relativa oväder som vi fick uppleva, märktes direkt i butikshyllorna, eftersom leveranserna försenades på grund av de kraftiga vindarna.
Det är också förstås en kontrasternas plats, med vräkiga megalyxjakter i hamnarna och ute på redden;

Liksom groteska kryssningsfartyg,

från vilka passagerarna fraktas i bussar till shopping och stränder i några timmar;

*Bikini Beach när kryssningsfartyg anlänt…*

Lyxiga hotell och semesterhus sågs också förstås, men det som framförallt ständigt var närvarande i mitt synfält var alla förstörda byggnader i olika stadier av återuppbyggnad eller som övergivna ruiner;

Över 90% av ön förstördes av orkanen Irma i september 2017. Vindar på över 80 sekundmeter hamrade över de Karibiska öarna i 37 timmar, vilket gjorde orkanen till den kraftigaste och mest ihållande sedan mätningarna började göras. Och St Martin var en av de hårdast drabbade öarna. Det återstår ohyggligt mycket återuppbyggnadsarbete och takläggarna på ön är de som över sju år senare får slita mest – utan hållbara tak är det ingen idé att göra något annat, så överallt står betongskal med vackra, solida plåttak i väntan på att mer pengar skall trilla in.

Här kommer vi och våra turistkolleger in i bilden. Vi handlar och vi handlar dyrt. Går det att veta att pengarna hamnar där de behövs som mest? Nej, det gör det förstås inte. Vi hyrde en liten studio av en privatvärd på Airbnb, handlade i affärer bortom turiststråken och på marknaderna och åt middagar tämligen långt borta från de lyxigare kvarteren. Direkt ner i småbutiksägares fickor, hoppades jag, men det där med att turista på ställen där fattigdom syns överallt är alltid ett moraliskt dilemma.
Särskilt tydlig blev de stora skillnaderna i levnadsvillkor när vi gjorde en dagsutflykt till den gamla svenskön St. Barths. Den drabbades också hårt av Irma men av det syntes inga eller ytterst få spår. I Gustavia var gator och husfasader prydligt återställda och hamnpromenaden var en uppvisning i överflöd och privilegier.

Här fanns och finns resurser. Anrika Eden Rock, till exempel, totalförstördes men tronar återigen på sin klippa och bröstar sig med sin vackra, välordnade strand som om ingenting har hänt.

Hit åker Hollywoodeliten och här häckar kungligheter skyddade (nästan) från paparazzi och nyfikna blickar. En natt på detta hotell är inget för en plånbok i normalstorlek men en öl eller mocktail i baren, det unnade vi oss. Att sitta där omgiven av allt överflöd och fundera över alla sköna 💸 som sänkts ner i bygget för att de redan besuttna skall få tillgång till sin tummelplats igen, gör mig smått illamående. Hur många återställda bostadshus hade de summorna räckt till på St Martin, kan man undra?

På St Barth handlade jag ingenting. Men vi åt lunch på en ohyggligt trevlig restaurang längst inne i hamnen och dessutom var maten där både fantastisk och i sammanhanget helt normalt prissatt.

Där satt vi en bra stund och mumsade, medan vi betraktade besättningarna på lyxyachterna svabba däcken och polera jollarna blanka.

Är det kanske en smula förmätet av mig att oja mig över hur vulgära skillnaderna mellan de båda öarna är? Eller för den delen över kontrasterna bara på St Martin? Behöver jag skämmas över min relativt sett priviligierade ställning och är det jag gör?

Jag vet inte. Men kanske det kan beskrivas som ett slags ansvar att se och att reagera; att åtminstone försöka förstå hur min egna närvaro påverkar i såväl negativ som positiv riktning. Jag behöver också ta reda på mer innan jag eventuellt åker dit igen, för tillbaka vill jag nästa år. Att klippa svansen av nordisk senvinter och landa en sväng i fransk vår innan återfärd till Sverige är det ljuvligaste och mest själviska jag har gjort på länge. Det har gett mersmak.

Pinel Island

14 onsdag Feb 2024

Posted by murvielklotter in La mer, Resor

≈ 1 kommentar

Etiketter

amerikaner på semester, beach hopping, Below Deck, hummer, katamaran, mocktail, Pinel Island, Yellow Beach

Vi tog en liten färja till Pinel Island på atlantsidan och hamnade på ännu en paradisisk strand; den bästa hittills, i mitt tycke. Stranden är inte stor men sanden är gnistrande vit och den ligger skyddad från hårda vindar och de dyningar, som på flera av de stränder vi besökt, gjort bad omöjligt och rentav farligt.

Färjan tar inte många minuter och den åker fram och tillbaka i skytteltrafik. Den enda bebyggelse som finns på ön är de två strandklubbarna. Vi valde Yellow Beach alldeles där färjan lägger till.

Hit åker man inte för att det är lyxigt, utan för att känslan är avspänd och karibisk – om jag nu är rätt person att fundera över vad som är karibiskt och inte!

Oavsett strand, har jag skaffat mig den något dekadenta vanan att beställa en fruktig mocktail från min solstol under parasoll.

Badar gör jag förstås, i ett salt, mjukt och ljummet hav; just den här dagen är det dessutom så lugnt att ett skönt guppande i det intensivt turkosa är fullt möjligt. En kombination av snälla vindar och den skyddade viken, troligen.

Det där att tillbakalutad i sin solstol betrakta allt som händer runt omkring är ingen oangenäm sysselsättning. Alldeles i strandkanten ligger till exempel ett par sumpar fulla med humrar.
Med jämna mellanrum kommer restaurangpersonal ångande för att hämta en eller ett par av stackarna för att förbereda dem för grillen eller grytan – en bättre måltid på den färskaste av humrar når snart en lycklig mage!

Det är ett litet skådespel i sig, liksom det också är nyfiket spännande att betrakta livet ombord på de många katamaranerna, som kastat ankar alldeles utanför stranden.

Jag fantiserar om Below Deck och funderar över om det det möjligen är ägarna av båtarna själva som vi ser ombord, eller om figurerna på katamaranerna har chartrat härligheterna.

”It’s a fun day” bräker högljutt de amerikanska damerna i solstolarna bredvid oss och vi håller med. En av de bättre, till och med.

Vi reagerar över att klientelet här är företrädesvis amerikanskt. Vi hör i stort sett allt de säger, för särskilt tystlåtna är de inte och kanske inte heller helt nyktra för det konsummeras en del öl. Gärna stående eller sittande i vattnet.

Ganska underhållande är de i lagom doser.

Pinel Island är så härligt att vi bestämt oss för att åka hit igen till helgen. Sedan börjar det närma sig hemfärd. Jag både vill och inte vill åka tillbaka men jag börjar sakna vårt murvelhus och jag längtar efter hunden. I Sverige och i Norge finns sedan en hel hög älsklingar som jag vill träffa nu, trots att jag då måste dra på mig ullpaltorna och fullständigt byta klimat. Det blir tufft, men älsklingar kan kompensera för mycket, vill jag lova!

På jakt efter den tid som flytt

13 tisdag Feb 2024

Posted by murvielklotter in Resor

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Boiler House, Emilios, Franska Karibien, sockerplantage, St Martin

Häromdagen åt vi middag på en tidigare sockerplantage. Jag hittade stället under en av mina många futila googlepromenader i jakt på öns historia bortom romtillverkning, lyxjakter på väg in och öns bästa äterier. Stället heter Emilios och här utlovades en historisk upplevelse tillsammans med den smaskiga maten.

En del av det vi åt var verkligen smaskigt men i övrigt kom alla förväntningar på skam. Vi satt i vad som kallas ”The Boiler House”.

Det var snyggt inrett men också fullständigt rensat på allt som kunnat påminna om den verksamhet som en gång fanns här; platsen där saften pressades ur sockerrören och sedan omvandlades till råsocker genom att kokas i olika omgångar tills all vätska och alla orenheter var borta.

I marknadsföringen utlovas även historieberättande serveringspersonal men inte ens när ägaren själv kom förbi och hälsade, erbjöds historieberättande.

Till slut har ändå googlandet gett resultat och jag hittade en ganska nyutgiven bok av en svensk uppsalahistoriker. Boken ger genom ett antal människoöden en bild av slavkolonin St Barthélemy under de knappa hundra år som ön var svensk.

Redan i de inledande texterna är den informativ och intressant och att Sverige faktiskt var en slavnation under slutet av 1700-talet och under första halvan av 1800-talet är inte något som det pratats så mycket om. Vi är mer upptagna av historien om mordet på kungen, som fått ge sitt sitt namn åt öns huvudort Gustavia.

Att ligga under en parasoll på ännu en paradisisk strand medan jag läser om detta är en upplevelse av ett alldeles eget slag.

Eller som bokens inledande motto citerar:

”Det förflutna gör fysiskt ont när vi närmar oss det med ögonen fulla av nuet.”

//Carlos Drummond de Andrade, 1929

Den här ständigt dubbla upplevelsen följer med mig under våra veckor här. Vår och andra turisters närvaro ger ön välstånd men står också för en kontrast som med jämna mellanrum smärtar. Vi är inga miljardärer och det här är en semester som krävt ett år av planering och sparande för att komma till stånd.

I ett ljuvligt slött otium på en av de mer lyxiga stränderna, beställer jag en Lobster Hot Dog, som smakade så gott;

Jag försöker att inte skämmas när allt jag kan önska kommer till mig där på stranden, men min ganska enkla (med svenska mått mätt) bakgrund knackar mig på axeln och undrar om jag hade kunnat föreställa mig detta när jag som barn lekte bland de idylliska hyresradhusen i den lilla bruksorten. Den enda referens till något liknande, som jag då hade, var Pippi Långstrump på de sju haven…

Det värsta är att det ger mersmak; hit vill jag igen!

Så får det kanske bli men då skall jag vara ordentligt påläst. Inte på vilka restauranger eller plager som är bäst eller var jag hittar den bästa shoppingen. Istället vill jag tugga i mig romaner, där de karibiska öarna figurerar i en eller annan form, liksom mer faktabaserad läsning. Jag har många frågor som jag vill ha svar på innan jag flyger in över Maho beach nästa gång.

St Martin

05 måndag Feb 2024

Posted by murvielklotter in Om dagsläget, Resor

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Baie Rouge, Bikini Beach, Friar’s Beach, Grand Case, Karibien, Loterie Farm, St Martin

Jag ligger ofta under ett parasoll här och lyssnar på bränningarna. Läpparna smakar salt och jag har en gul solhatt på huvudet. Den köpte jag häromdagen på Maho Beach, när vi tittade på flygplan som landade.

Stranden kokade av turister; de flesta av dem kom i stora busslaster från kryssningsfartygen. Jag höll på att få solsting, så den gula hatten räddade mig verkligen.

Om vi badade där? Nä, det frestade inte!

Vi är på semester på St Martin i franska Västindien och jag får kämpa med att ta in allting. Det är drömlikt vackert ena stunden och hjärtskärande trasigt runt nästa hörn. Den lilla ön har hämtat sig bra från den förskräckliga orkanen Irma, som drabbade ön 2017, men de är inte klara med återuppbyggnaden på länge än. Många är husen utan tak fortfarande och trots att det är drygt sex år sedan Irma drog fram och förstörde allt i sin väg, påminns man ständigt om vilken katastrof hon lämnade efter sig.

Jag njuter förstås av att vara här, skam vore det annars, men jag är ödmjuk inför vilket privilegium jag åtnjuter och vilket andras slit som möjliggör mitt tillfälliga karibiska otium.

*Baie Rouge –* ”Grabbarna” konstaterar att dyningarna är för kraftiga just här just idag, så vi for till en annan strand.

Vi har många saker att pricka av under denna resa och igår kunde vi sätta en bock vid besöket på djungelpoolen Loterie Farm. Vi åkte dit och hängde på låset och kunde välja våra platser utan konkurrens från andra badglada.

Det kändes otroligt fräscht och paradisiskt med sitt läge mitt i grönskan och även om det spelades musik ganska högt, kändes det rofyllt och härligt

Vid lunch hände något. De unga och vackra med fest på dagordningen tog stället i besittning och champagnekorkarna började flyga. De såg ut att ha kul men det blev dags för oss något äldre att lämna plats för dem.

Nu är den utflykten avklarad och vi har vänt blicken mot nya ställen att upptäcka. Idag hälsade vi på Bob på hans Tropical Café i Grand Case.

Bobs kompis Fred bor granne med våra reskamrater och byvänner i Murviel, så självklart var vi tvungna att åka dit. Det var både härligt och gott, så där stannade vi ett bra tag.

Grand Case är för övrigt värt ett alldeles eget inlägg; det är vackert, ruffigt, charmigt, sorgligt, fascinerande och husen som kantar den långa stranden skriker historia, såväl närliggande som betydligt äldre.

Vi har hunnit med en rad andra stränder också, där vi antingen bara ätit en lunch invid havsskvalpet eller slöat under en parasoll och guppat i det intensivt turkosa vattnet. Jag låter bilderna få berätta om hur härligt det är: