Jag borde egentligen gå in. Ta med mig ett par av mina linnebyxor ner i tvättstugan, stryka dem och en lämplig topp och sedan förbereda brandmannafrukosten inför morgondagens tidiga revelj. Men jag dröjer mig kvar och stickar på sagotröjan tills augustiskymningen till slut gör just den aktiviteten omöjlig.

Jag har en kofta på mig. Sitter i den överraskande sköna korgstolen som levererades till huset på ön alldeles innan jag skulle åka iväg för ännu en sommar i murvelhuset.

Kvällen är sval och jag blir lite kall om mina bara fötter. Fast bara lite och det är skönt. Jag låter mig svepas in av mörkret och när min ljudbok tar slut och jag drar lurarna ur öronen, hör jag syrsornas beskedliga gnisslande blandas med sorlet som letar sig ut genom grannarnas öppna fönster. I övrigt är det tyst. Inget prassel i tätt lövverk som i Murviel, inga bilar som bryter tystnaden med jämna mellanrum och ingen turkosblå pool framför mig.

Men skymningen är nu, såhär i augusti, nästan densamma som i murvelträdgården och jag njuter också av tjörnkvällen.

Men till slut reser jag mig upp, går en runda och tittar till krukväxterna som bott ute i sommar och fått vatten av snälla grannen,

ser en lampa hänga ut genom det ena vardagsrumsfönstret och ler.

Det var alltså den som lät när det plötsligt blåste upp lite och det började regna för några timmar sedan! Det har varit varmt och fuktigt idag och fönstren har stått på vid gavel på ett sätt som vi aldrig kan ha dem utan att plocka bort allt som står i fönstersmygarna först. Det blåser nästan alltid på Tjörn. Det har det dock inte gjort sedan jag kom tillbaka för några dagar sedan och det har känts lika märkligt som de så gott som vindstilla dagarna i Murviel.

Den occitanska tramontanen kom alltså inte på besök denna sommar som den nästan alltid brukar göra. Fast i övrigt har murvelsommaren varit som den brukar vara; varm och full av aktiviteter tillsammans med våra bygrannar.

Här hemma inser jag dock meddetsamma att sommaren varit allt annat än vanlig och trots att jag förstås hört rapporter om värme, torka, foderbrist, nödslakter, eldningsförbud, skogsbränder och bevattningsförbud, så är det inte förrän jag styr bilen den välbekanta rutten till Dingle som jag inser vidden av sommarens svenska extremväder. Löven på träden är inte ens gula; de är bruna. Gräsmattor ser jag inga. De är sönderbrända de med. Jag ser betydligt färre kossor på de välbekanta ängarna men undrar om det kanske bara är inbillning? Kanske minns jag fel? Kanske spökar apokalyptiska tankar med mig?

I eftermiddags tankade jag bilen. Det stack iväg förbi tusenlappen och jag stirrade på displayen på dieselpumpen. Sexton kronor litern för soppan jag just hällt i bilen. Kanske rätt åt mig, miljöbov som jag är i bilen som inhandlades ny för snart tre år sedan, just för att den såsom varande en ”miljödiesel” skulle vara något mindre skadlig för naturen än en motsvarande bensinare. Klimatförändringen – om det är den och inte naturliga variationer (I wish!) vi skall skylla extremhettan på – slår åt alla håll. Jag skall nog klara den där dieselhöjningen ändå, men om jag hade varit lantbrukare? De har det tufft denna sommar och kommer att fortsätta ha det tufft ett bra tag till.

Jag tycker om värme. Jag älskar ljumma kvällar och att inte behöva släpa runt på tröjor utifall att. Jag tycker att det är fantastiskt att kunna simma i ett varmt hav och skulle kanske ha beskrivit denna varma svenska sommar som alldeles fantastisk, om jag hade tillbringat den här hemma. Men det går inte att blunda för förödelsen som hettan inneburit. Det vore en förolämpning mot alla dem som drabbats. Det skall inte vara medelhavsklimat så här långt norrut. Våra nordiska växter klarar inte av det. Det ser för j-vligt ut.

Igår inspekterade vi växthusen i Dingle inför skolstarten om en dryg vecka. Undantag från bevattningsförbudet finns men reglerna är stenhårda. Växterna därinne har dock fått både vatten och gödsel och ser nästan svulstiga ut i kontrasten till allt det sönderbrända utanför.

Livskraft och fräschör plötsligt och jag njuter av färgerna, dofterna, frodigheten.

Jag har gått in nu. Ute är det nattsvart. Det regnar. Jag hoppas att det tänker göra det hela natten. Jag skall krypa in under täcket och lyssna på regnet, känna dofterna genom fönstret och känna hur det fläktar mjukt i det försiktiga korsdraget mellan fönstret i vägglivet och det större bredvid sängen. Det är skönt att vara här också. I huset på ön.