Imorgon kväll är det 2(!) veckor sedan vi satte oss på flyget söderut. Det känns inte klokt och jag kan inte riktigt förstå vart de senaste dagarna tagit vägen. Eller att det imorse såg ut så här när jag slog upp mina ljusblå:

Det mesta försvann på bara några timmar men det är inget skämt; jag blir på riktigt tokfrustrerad över det där vita när jag i flera veckor varit inställd på vår.

Tur då att jag har nyliga languedocska dagar under intensivblå himmel att i smyg drömma mig tillbaka till. Andra dagen på plats härom sistens for vi igenom bergen i vackra naturreservatet La Clape med hisnande utsikt mot havet och Gruissan Plage.

Havet är vackrast så här års, innan turisthorderna får stränderna och de ännu så länge igenbommade semesterbyarna att svämma över.

Översvämningar av det mer naturliga, blöta slaget kommer inte åt de unika husen på Gruissan Plage, eftersom de står på styltor och för tankarna till en floridiansk strandremsa snarare än en fransk.

De första stylthusen byggdes som enkla semesterhus så tidigt som på 1850-talet, medan de som står där nu byggdes efter att en storm av det ilsknare slaget svepte med sig allt i sin väg 1899.

Det är sömnigt. Den breda sandstranden nästan öde och det är inte svårt alls att föreställa sig hur det en gång var; när färgerna var mildare, husen utan både vatten och el men somrarna lika intensivt, dallrande heta som nu.

Gruissan Plage

Överallt längs med kustremsan mellan Montpellier och Narbonne trängs igenbommade semesterbyar och det känns bara trist. Längst ut på landtungan bland stylthusen på Gruissan Plage händer dock något helt annat.

Jag älskar det.

Lite småkallt blir det i bara skjortärmarna i vinden från havet. Men sanden som snabbt fyller sandalerna uttagna på säsongspremiär är varm och jag har svårt att slita mig därifrån.

För min inre syn fladdrar Betty Blue 37,2 le matin, filmen som spelades in här, förbi, liksom sekelskiftesfamiljer med små parasoller och sedesamma badkläder. Jag tänker att trots att vi är stolta ägare av franskt byhus, så skulle jag inte ha något emot att placera mig i ett av de där stylthusen för några dagar och leka att tiden är någon annan. Vore jag konstnär, kunde jag sitta på en av de knarriga verandorna och blicka ut mot det stora blå. Målarpensel i högerhanden, paletten i vänstra och på staffliet en duk färgad i blåaste blått. Åsså jag då. I målarrock och vindrufs i barret.

???

Nej – åter till verkligheten. Den där med nollgradig natt och hektisk jobbvecka.

Hemskt?

Nä. Inte särskilt. I fantasin svävar jag lätt bort när andan faller på och så mår jag bra igen. Kryper ner under täcket nu och om jag blundar hårt, blir kanske den råa vinden från det öppna sovrumsfönstret till samma havsbris som den i Gruissan.

Jag börjar bli skicklig på de däringa drömmerierna, så kanske.

À bientôt, mes amis!