Etiketter
Adventstid, Christmases past, julbak, murvellängtan, nostalgitripp
Vi är tillbaka på ön efter en adventshelg i Solna.
Facebook har i flera dagar bombarderat mig med minnen från tidigare adventsbak – en tradition som jag hållit igång tillsammans med Åsa sedan tidigt åttiotal. Mina tre barn har vuxit upp med den och antalet bagare har varierat genom åren, resultatet och mängden färdiga alster likaså.
Åsa har alltid fixat degen och inga andra peppriga kakor än de som kavlats ut och gräddats från just den degen godtas. Tunna skall de vara också. Och utsökt krispiga. Åsas blir alltid tunnast och krispigast.
Hon brukar muttra om att vi andra inte kavlar tillräckligt tålmodigt eller att vi inte använder tillräckligt bra kavlar med tillräckligt många år på nacken. Och det har hon ju rätt i. Varje år.
Lussebullar bakas också, förstås. Förr om åren, när barnen bodde hemma, bakades minst fyrdubbel sats och frysen bågnade av gula bullar. Back in the days var ambitionsnivån och bullerbyaspirationen betydligt mer seriös och samtidigt med bullarna och pepparkakorna kokades knäck, gjordes ischoklad och bakades mjuk pepparkaka och kryddiga knäckkakor (eller om de hette knäckiga kryddkakor…?). Samtidigt åts tomteskum och dracks julmust tills samtliga magar hotade spränga byxknapparna.
Jag är måttligare numer. Traditionen upprätthålls men tas gradvis över av de sedan länge vuxna barnen. Med prinsar i Solna, i Oslo som sysselsättning i evighetslång lockdown och måhända kanske på Tjörn innan advent är alldeles över? Med lite flax tillsammans med S och ytterligare några till – fast inom coronarestriktionerna, givetvis.
Pö om pö plockas advents och juldekorationerna fram och i år känns de viktigare än någonsin. Mängden adventsstakar och bagarbilder i sociala medier skvallrar om att jag inte är ensam om att vilja tindra lite extra i år.
Jag botaniserar i mina lådor och fram kommer pynt som hängt med länge.
Allt är inte störtvackert men de berättar många historier om tidigare jular och aldrig är jag så nostalgisk som just kring jul. Jag inser också hur mycket av de traditioner som skapades när barnen var små som nu återuppstår i ny men ändå lätt igenkännlig tappning hemma hos var och en av dem. Av det blir jag extra glad. Jag minns att det kändes viktigt att skicka med dem juletindret ut i livet men jag minns också hur mina egna förväntningar på den perfekta julen till slut höll på att kväva dem när de hade annat för sig än att tindra ikapp med mamma. Men nu så. What goes around, comes around.
Nymodigheter letar sig ändå in till huset på ön, trots all nostalgi; tallen i plast från IKEA är en praktisk eftergift till det faktum att advent och jul inte längre är en tid då jag stänger dörren om min familj och stannar hemma. Istället far jag iväg för mycket för att klara skötseln av en törstig gran. Men jag förvånar mig själv genom att eftergiften inte bara accepteras, utan faktiskt gillas.
Vi skulle egentligen ha åkt till Murviel; enligt den tidiga planen redan nästa vecka. Där skulle jul ha firats i det nya köket och en gran av mer traditionellt slag ha klätts.
En fake-variant den också, eftersom min erfarenhet av franska julgranar är att de lämnar en del övrigt att önska!
Håller vi oss i skinnet och om R-talen går ner både här och där, åker vi ner i början av januari för en kortare sejour. Vi har en voucher på Air France från oktobers aborterade tripp att utnyttja. Vi håller försiktiga tummar för att det skall fungera. Tills dess stänger jag dörren mot regn och grådask och drar igång adventstindret i turbodrive.
Glad advent, därmed, till er alla🎄
Murvielklotter 