Det blir verkligen inte alltid som en tänkt sig…

Etiketter

,

… fast det kan ju bli bra ändå. Till slut.

I snart ett och ett halvt år har jag vevat som en väderkvarn i orkan på jobbet. Stundtals har det ätit upp mig fullständigt. Ofta, ofta har jag misströstat. Andra gånger – för det mesta – har jag tänkt att det vore väl själva den om vi inte skulle lyckas få den lilla skolan på fötter. Mer fantastiska, annorlunda, speciella, vanliga, ljuvliga barn får du leta efter. De får mig på gott humör varje dag, sina funktionsvariationer till trots eller kanske just tack vare.

Igår fick jag till exempel åka raket ner till bilen i källargaraget på jobbet. Dessförinnan hade åtskilliga meteoriter sprängts framför mina ögon, frammanade av unge herr M:s makalösa och kreativa fantasi. En annan ung man tar min lyckliga hund på många och långa promenader, medan kramar utdelas och en och annan tappar fattningen under buller och bång.

Det är aldrig tråkigt. Aldrig stilla eller avkopplande. Intill utmattning ansträngande är det. Ofta.

Men.

Alltid värt det.

Idag flyger L ensam till Murviel.

IMG_9310

Jag har fått boka om för att åka ner senare. Lite surt är det. Fast inte åker en verksamhetsansvarig iväg på semester när besked om skolans framtid aviseras av en skolinspektion som inte lämnat oss någon ro sedan jag tackade ja till att lotsa den lilla resursskolan mot framtiden.

Då vill jag vara på plats. Svara på frågor. Visa att vi inte ger oss. Att vi står kvar och tar ansvar.

Vi tog över ett luftslott, personalen, jag och de nya ägarna. I allt väsentligt bygger vi upp skolan från grunden. Vi har grovsanerat tomten. Dragit upp ritningar. Gjutit grunden, rest väggarna. Blir det som vi vill, kan vi snart ha taklagsfest.

Jag hoppas det.

Många krafter har jobbat emot oss men många tappra medarbetare har oförtrutet plöjt vidare. Till slut finns bara vägen framåt. Strupen är blottad. Vinna eller försvinna, känns det som.

Nästa vecka får vi besked om skolan får fortsätta. Om vi har lyckats i våra ansträngningar. Om barnen får ha kvar sin skola.

Så semestern får vänta några dagar till.

Den privata målbilden på näthinnan placerar mig i Murvelhuset för några efterlängtade, om än försenade dagar. Kanske kan jag lättad titta tillbaka på min yrkeskarriärs allra mest gastkramande månader och känna att det är mission accomplished – nu börjar det på riktigt. Alternativet; att vi får avsluta alltihopa, vill jag helst inte tänka på.

Om några dagar vet jag. Det är nervös väntan.

När det är klart vill jag doppa tårna i det turkosblå i en fransk favoritträdgård.

Kanske för att jag då tycker att jag möjligen kan vara värd det i några dagar.

Sedan åker jag hem och kavlar upp ärmarna för nästa jobbkapitel.

Hur det skall skrivas?

Det skall jag be att få återkomma till.

 

 

Bits and Bobs

Etiketter

, , , ,

Jag packar. Väskan är löjligt stor men det är antingen den eller en av alla kabinväskor som införskaffats genom åren som får följa med. Vi har många av de där resväskorna nu. De har nämligen en irriterande förmåga att befinna sig på fel plats hela tiden – det är därför de är så många, eftersom nya införskaffas när diverse prylar måste fraktas åt det ena eller det andra hållet.

Måste och måste, förresten – jag har packat ner…

Både gris och packningsmixen i sig ter sig en smula bisarr, inser jag, men det får skyllas idén att vårt ursprung skall synas i det franska hemmet. Den franska minigrytan borde kanske införskaffats på plats istället men i Frankrike är shoppandet mer drivet av stundens ingivelse och tillfällen som yppar sig, så en och annan fransk pryl slinker ner i de svenska shoppingpåsarna här hemma för vidare frakt tillbaka till ursprungslandet…

För i Murviel ÄR jag. I Stockholm GÖR jag. Skillnaden – DEN är monumental!

Fem dagar kvar innan årets murvelsäsong drar igång på allvar.

Vi är så efterlängtade att till och med lilla flygplatsen i Beziers berättar på sin hemsida om vår ankomst. Kan riktigt se hur de står och trippar i spänd förväntan på att planet skall ta mark och släppa ut långa rader av frusna turister.

Skärmavbild 2015-03-23 kl. 22.52.53

Klicka på bilden för att läsa om säsongens högtidliga öppnande

Vår, och ett par hundratusen andras ankomst, vill säga. Förra året räknade flygplatsen in 244 417 resenärer och vi lär inte bli färre i år. Står de och väntar på just oss på lördag, får de dock vänta länge. Vi tar vägen via Paris och sätter oss på TGV:n söderut istället. Vi orkade inte vänta på premiärflyget 31 mars, för det gäller ju att kräma ut så många dagar som möjligt i samband med stundande påskledigheter.

Nästa år flaggas det för ytterligare linjer – vågar vi hoppas en västkustsk destination, tro? Göteborgarnas avundsjuka på skavstakärran skaver ju en aning, så det vore bra att få ett slut på den.

Det blir inte alltid som man tänkt sig…

Etiketter

, ,

Jag har tyckt om när det lilla magasinet landat i min brevlåda. Det har känts lagom glassigt och samtidigt nära, framförallt genom Karins reportage från det böljande franska favoritlandskapet.

Den här gången var dock kuvertet från Tête à tête oroväckande tunt. Har jag inte betalt räkningen, hann jag tänka…

10568053_10153221503893420_1367533698_n

Fast det var fel. Det lilla magasinet går i graven efter bara 15 nummer. Det var inte perfekt men väldigt trevligt och med potential att utvecklas till en självklar kompis på mina drömska frankofila utflykter när reella diton inte är genomförbara.

Orättvist, kan jag tycka, när jag jämför magasinet med Living France, som uttrycker samma oförblommerade förtjusning över things French men som har fler år på nacken och en större målgrupp. Inte lätt att överleva med en jämförelsevis betydligt blygsammare målgrupp – säkerligen inte räknat i procent av befolkningen men däremot i antal. Vådan av att vara ett magasin skrivet på ett litet obskyrt språk i Europas norra avkrok.

Kan den kanske återuppstå som ren nättidning?

Hoppas kan man ju alltid. Tête à tête fyllde ett tomrum – många expatriotiska frågor och bekymmer har vi gemensamt med engelsmännen men mycket skiljer sig också åt.

Det kan dock hända att jag hämtar mig från chocken och hittar ett annat litet magasin så småningom. Fram tills dess går det alldeles utmärkt att ägna sig åt bloggpromenader hos likasinnade. Tror jag sticker inom Karin nu för att trösta mig lite.

Parlez-vous français?

Etiketter

, ,

Kniven har vilat mot strupen lite för ofta det senaste året men nu andas jag ut och hoppas att det inte skall vara en alltför prematur utandning. Jobbet har inte lämnat utrymme för så mycket tankekraft bortom deadlines på kö. Det har varit mer utmattande än vad jag hade kunnat föreställa mig. Jag skall aldrig mer landa i ett sådant uppdrag, har jag lovat mig själv och det är oerhört skönt när de egna tankarna börjar ta sig ton igen. Kreativiteten tar sig lite olika uttryck. Det började med vantfnatt som inte gett med sig ännu. Jag stickar på mitt nionde par meditativa norska selbuvotter…



I koncentrationen på det framväxande mönstret blir jag lugn och trygg. Det är förutsägbart, repetitivt och resulterar i något som kan träs på en betydelsefull hand. Omedelbar tillfredställelse, alltså, som skön kontrast till de betydligt mer svårgripbara mål vi gemensamt strävar mot på jobbet.

De senaste dagarna har också något annat hänt. Det slog mig på väg till jobbet imorse att jag plötsligt orkar, vill och har hittat motivationen att ta tag i filandet på franskan igen. Det var flera månader sedan sist och att jag nu sitter där bakom ratten med lurar i öronen och med skorrande ”r” i en strid ström trillande ut ur min frankofila, hårt kämpande trut känns riktigt bra. En vänlig engelsk röst pratar mig igenom franska grunder och jag tror att det är ganska effektivt.



Paul Noble gör sitt bästa och hans fokus passar en gammal engelskfröken som jag. 

Planer för studier med benägen, professionell hjälp på plats börjar också så smått ta form, så kanske kan jag till slut få det att lossna lite mer.

Je veux parler courament le français. Maintenant, s’il vous plaît.

När klottraren vill ta med sig Murviel till Sverige…

Etiketter

, , ,

… sker det genom att såväl förpackade doft- som smaksensationer fraktas hem på autorouter och högt ovan mark. Varje gång näsan nuddar vid ett stycke tyg tvättat i det franskaste av tvättmedel,

Visst är de fina, nyporna från Nacka Byggnadsvård?

varje gång en nyss med Nuxe-creme insmord överläpp lyfts mot näsborrarna för att höja intensiteten i den ljuvliga doften,

och varje gång ett hemfraktat vinprovarglas från vinmarknaden i St Chinian lutas mot den längtande munnen och de ädla dropparna får kontakt med strupen;

Glasen fick följa med hem, tummade och vinkladdiga

varje gång sluter klottraren ögonen och drömmer sig bort till hela den axelsänkande verkligheten i Murviel.

... så blev det natten och alla gick hem

Ibland blir det dock inte alltid som en tänkt sig och istället för sammetslena, väldoftande droppar i ett franskt vinglas, måste sinnena fås att förstå att det är något som inte är som det skall. Kartongvis med vin som fraktats hem visar sig vara odrickbart. Vin som fraktats i bil genom Europa efter att ha bott i vår franska källare i flera månader och som fått transportören att vända tillbaka efter en felnavigering mot schweiziska gränsen istället för den planerade rutten via Mulhouse i nordöstra Frankrike och Tyskland. En resa som därmed förlängdes med åtskilliga timmar av rädsla för att få de dyrbara dropparna konfiskerade i tullen. Kan en då klandra sagda transportör för fördröjningen i den långsamt smygande insikten att det på plats på sjätte våningen bara var att korka upp och hälla ut?

IMG_7907

Vad hände egentligen med vinet?, är frågan som förblivit obesvarad sedan dess. Ovarsam frakt eller dålig kvalitet på vinet från början (den seglivade fördomen mot viner från Languedoc stack bland annat fram sitt fula tryne) har det funderats.

Nu vet  jag.

Det är none of the above.

Framförallt inte bristande kvalitet. Istället visar det sig vara hanteringen före frakt som är boven i dramat.

11040077_10153193015153420_1218729604_n

Tror att jag skall införskaffa en sådan där snitsig vinväska att frakta hem några exemplar i fortsättningsvis. Så kan de korkas upp vid väl valda tillfällen medan mindre högtidliga stunder får nöja sig med Systembolagets utbud. Inget fel på det men jag stänger inte ögonen och jag transporteras inte till Murviel. Får väl lukta på lakanen fortsättningsvis istället, om jag prompt vill teleporteras söderut för en stund.

Nu blir det ett inlägg om vaccinationer…

… och det kan en ju undra över, vad ett sådant ämnesval har med Languedoc och drömmar om en fransk tillvaro att göra?

Jag skall förklara.

Nyaste lilla familjemedlemmen och ögonstenen Bertil är snart sex månader. Han är så oändligt älskad, mitt lilla barnbarn. Har jag tur, kommer han och hälsar på i Murviel i sommar, kränger på sig hajdräkten och hoppar i plurret för lite vattenlek med mormorn och andra hugade vattendjur…

Minis soldräkt

Sus och Erik hoppar i poolen

Nu har det dykt upp ett litet orosmoln och Bertils medicinskt bevandrade mamma tycker att mormorns klotterplank borde ge plats åt ett debattinlägg till förmån för vaccinationer av småttingar. Bertils mamma är mycket bestämd när det gäller sådant och förklarar pedagogiskt varför det är viktigt att överlåta åt sjukvården vilka vaccinationer som är viktiga och varför.

I Europa härjar sedan några månader en mässlingepidemi. Frankrike är inte förskonat. Anledningen till epidemin är att det med jämna mellanrum sprids farhågor om risker med vaccinationer mot bland annat våra barnsjukdomar. Envisast är ryktet om att just dessa skulle vara orsaken till det ökade antalet autismdiagnoser bland barn. Ryktena bygger på en studie som har underkänts av hela forskarvärlden, eftersom den inte på något sätt vilade på tillförlitlig forskning, utan bara på antaganden.

Ingen förälder vill naturligtvis riskera att vaccinationsnålen skickar in en neuropsykiatrisk diagnos i den älskade lilla telningen och barnsjukdomar som röda hund, påssjuka och mässlingen har ju barn fått i alla tider! Hur farligt kan det vara då?

Jo, i alla tider har barn dött eller fått allvarliga komplikationer av våra en gång så vanliga barnsjukdomar, även om majoriteten har klarat sig undan. Riskerna är dock inte försumbara. Ett vaccinationsprogram bygger på att så gott som alla barn vaccineras, annars kommer fickor av epidemier att bryta ut och innebära stora risker för de svagare; de som är för tidigt födda, som drabbats av andra svåra sjukdomar eller av andra skäl har ett nedsatt försvar mot de värsta effekterna av potentiellt farliga smittor. Eller helt enkelt bara är för små för att ha hunnit få fullgott skydd. Det är alltså oerhört egoistiskt att inte vaccinera sitt barn, eftersom det riskerar att stjälpa det övergripande syftet med vaccinationsprogrammet.

Små barn får lindrigare varianter av barnsjukdomarna, har det sagts. En myt, säger Bertils mamma doktorn. Barn under ett år har ännu inte fullgott skydd av sina vaccinationer och med en kontinental mässlingsepidemi går det förstås att välja att stanna hemma och inte åka till murvelpooolen för vattenlek med mormorn.

Mormorn som tvekade när de egna barnen var små, omgiven som hon var av idel röststarka vaccinationsmotståndare. Barnens farmor, som var infektionsläkare, blev mycket upprörd och satte ner sin bestämda medicinska fot. Så nu köper mormorn hela argumentationen och ber, utifrån denna sin övertygelse och av rent egoistiska skäl, alla föräldrar att lyssna på dem som vet vad de talar om och vaccinera sina barn.

Annars kanske inte Bertil kan ägna sig åt fransk vattenlek med mormorn i sommar och då blir inte mormorn lätt att tas med. Bäva månde murvielborna!

Voiture-nytt!

Etiketter

, ,

Om det inte är så att det är jag och L som har världens bästa bygrannar, så vet inte jag vem som skulle kunna skryta med något mera hjälpsamt och tryggt. Här sitter nämligen jag, flera hundra mil från lilla Murviel och med en efterhängsen bacill som gör att jag inte kan träffa det här underbara lilla trollet..

10997180_10153170426883420_836574122_n

… medan Sandrine och Agents Generals hjälper oss med det mesta. Nu kan nämligen sista kapitlet i den rafflande historien om hur en svensk bil blir fransk till sist skrivas.

Historien tog sin början förra sommaren, när papper skickades efter från tillverkaren och fransk besiktning genomfördes. Ni kanske minns att bilen då fick tre prickar med efterföljande dyrt verkstadsbesök som resultat? Det började lida mot sluttampen av vår sommarvistelse och vi kände viss stress över att inte få det helt klart innan det var dags att åka hem. Nåväl, bilen var iallafall godkänd och vid nästa tur ner i september fixades registrering och lite annat smått och gott. Mitt namn ställde som vanligt till det, eftersom fransoserna har den irriterande ovanan att kräva bevis på min identitet i förhållande till lämplig mansperson – en pappa, till exempel, eller en man eller varför inte en före detta man? Återigen var det närvaron av den sistnämnde i vårt köpekontrakt på huset som gjorde att jag till slut fick en hett eftertraktad stämpel i mina papper.

Stämplar brukar lösa det mesta men tiden rann iväg och jag fick överlåta åt Sandrine att kvista upp till maireriet för att med check betala avgiften för att få ett carte grise. Jag flög hem och dök in i jobbdimman. Så kom sms:et från Sandrine om att beloppet på checken var fel. För stor summa, sa mairens assistenter. Då lade jag ner projektet tillsvidare och försökte hitta en lucka i det galna jobbschemat och glömde för en stund den statslösa voituren.

Så blev det mimosafestival och ljuvliga dagar i Murviel. Ny check skrevs och mairen fick ett nytt besök, denna gång av mig i sällskap med Sandrine. Betalt, klappat och klart. Nöjd och lättad for jag åter hem. Agenterna tog på sig att tillsammans med Sandrine vittja vår brevlåda när vårt carte grise anlänt för att sedan ta bilen och fixa registreringsskyltar. Men registreringsbeviset lät vänta på sig, de hjälpsamma bygrannarna började ana oråd och häromdagen for de till prefekten i Beziers för att ta hen i hampan.

Problemet?

Jag hade betalat för lite. Summan på den första checken – den som revs på maireriet i Murviel för tre veckor sedan – var den rätta. Så agenterna halade upp plånboken, betalade det som fattades, for vidare till Norauto för att fixa registreringsskylten och voila!, halleluja!, prisa gud (eller nån)! och ett från djupet av två frusna svenska hjärtan känt tack:

11016519_10206074179243638_184505934_n

La voiture est française maintenant!

En förunderlig, ljuvlig fredag

Etiketter

, , ,

Jag ligger i min soffa på sjätte våningen och jollrar. Sätter pekfingret mot underläppen, blåser och fnissar lite åt ljudet jag åstadkommer. Kliar lite förstrött den lilla hunden bakom örat, blundar och drar en ljudligt tung suck av lättnad över att veckan är över.

I ett anfall av nymornad frihet lämnade jag jobbet och for till frisören och ansade striporna medan eftermiddagen fortfarande var tidig. Jag släntrade in på apoteket och köpte ansiktstvätt, lycklig över blotta tanken på att imorgon bitti slippa skaka ut några hett eftertraktade droppar ur en flaska som inte kan beskrivas som något annat än tom. Jag dristade mig till och med till att lufsa in på Åhléns, där jag förnöjsamt gick och nöp i vårnyheterna, fick med mig lite hårprodukter till mitt nyklippta barr och lyckades, alldeles utan att jag tänkte mig för, få med med en tunn, slinkig men ack så elegant vårkappa ut genom dörrarna.

Ystert ser jag mig sedan omkring och konstaterar att snön de senaste dagarna fått maka på sig. Nu ligger den och kippar efter andan i sin gråbruna ledsamhet och tävlar med kappan i min påse om att övertyga mig om att vårkänslor inte bara är ok, utan till och med påbjudna.

Vadan detta, undrar ni kanske? Förstår inte bloggarn att det återstår många bakslag innan våren tillåts manifestera sig på riktigt? Har hon inte begripit att alla bilderna på mandelträd, mimosa och små utomhusprojekt hör till den där andra tillvaron, den i Murviel?

Jag kan lugna er på den punkten. Visst begriper jag att det inte är läge för den där stiliga kappan riktigt än. Visst begriper jag att de där tofflorna jag upptäckte att jag fortfarande hade på fötterna igår kväll när jag kom hem satt där för att jag helt enkelt glömde att byta om innan jag for hem från jobbet. Inte för att jag medvetet valt ut dem som passande skodon för utomhusvistelse så här års. 11007671_10153159140188420_868959765_n

Tofflorna säger något om den senaste tidens mentala anspänning. De säger en hel del om hur trött jag är. Sliten, rentav. Som om hjärnan stängt av vissa funktioner för att orka med. Den har behövt det för att kunna fokusera. Knoppen har inte orkat registrera sådana trivialiteter som att snö smälter och att kroppen som den sitter på har en hosta från håvetet och att bacillerna verkar ha parkerat sig i den för gott.

Men nu förstår den, knoppen. Nu låter den mig sitta här och katatoniskt* lalla. Skolinspektionen har kommit och åkt igen. De har grillat oss, lyssnat på oss, skrattat med oss, käkat bullar från Lundbergs konditori i Gröndal ( de bullarna kan få vem som helst på gott humör, för övrigt) och faktiskt engagerat fört pedagogiska diskussioner med oss.

– Vi ser att väldigt mycket har hänt sen sist. Sade de.

– Vi ser att ni gjort väldigt mycket. Sade de också.

Inom två månader kommer beslutet men jag konstaterar försiktigt redan nu framförallt två saker; det känns helt annorlunda och mycket positivare den här gången än för två månader sedan och de satt inte med allvarliga miner och sade att nu får ni stänga. Istället kan vi alltså få vänta i upp till två månader på besked. Innebär det att vi försiktigt och lite yrvaket kan hoppas på att vi kommer att lyckas? Jag tror det. Magkänslan säger mig det och jag tillåter mig därför den ovan beskrivna våryran.

När bloggtexten är klar skall jag ut och leta handtag till de murvielska köksskåpen på nätet, ringa till C och E för att höra vad det nu är som stoppar upp vårt carte grise till voituren och i övrigt bara så där i största allmänhet drömma om stundande påskveckor i murvelhuset. När jag lallat färdigt, vill säga.

*En kataton person kan ligga stel och stum (mutistisk) i kataton orörlighet (stupor) alternativt vara extremt överaktiv (exciterad) med ändamålslösa, upprepade, stereotypa, rörelser. Temperaturenpulsfrekvensen och blodtrycket kan vara förhöjda.(Wikipedia – den ständiga källa till kunskap!)