I år är vi på plats i rätt tid för att kunna njuta av prakten från den taniga rosenbusken, som verkar må bättre till slut. Kanske är den glad över ljuset den får på sig efter att Bertrand ansat träden ovanför den? De utslagna blommorna doftar intensivt, men det verkar jag inte vara ensam om att gilla, så imorgon blir det såpaspray så att inte ohyran tuggar i sig alla knopparna som väntar på att få slå ut i samma prakt som de mer försigkomna släktingarna på samma blomstjälk.

Vårt nyplanterade smultronträd har små kart och ser ut att må bra det också. Jag hoppas att jag är på plats när det växer till sig och frukterna skiftar färg. Det kommer att bli fint med det gula, orangea och röda mot det mörka bladverket. Jag är inte överdrivet förtjust i trädgårdspyssel för egen del men njuter alldeles väldigt av det färdiga resultatet. Gärna från en skön stol med utblick över ägorna. Så fick det därför bli denna vår första kväll i murvelträdgården och jag blev sittande länge i den sena solen med bassängvattnet glittrande framför mig. För kallt att bada i, åtminstone för mig, men fint att titta på. Perfekt plats också för min återupptagna hobby där det krävs mycket ljus numera. Ögonen har visst blivit lite äldre sedan senast det begav sig…

Jag hade glömt hur vilsamt det är att se något växa fram i händerna och ju intrikatare mönster, desto bättre. Helst norskt, förstås, för rötterna kallar. Medan jag satt där och lät pinnarna jobba, letade sig dofter från grillen fram till näsborrarna. Färsk dourade ovanpå flisor från ansade vinrankor på glöden smakade så bra när den hamnade på tallriken att bilden inte blev tagen förrän sagda fisk var uppäten.

Den tidiga morgonen börjar nu göra sig påmind och det är dags att krypa till kojs. Fönstret öppet mot trädgården förstås och sval nattluft som sveper in från den mörka trädgården. Imorgon är det en ny dag i Murviel och den ska jag visst få vara med om.