Pionlängtan

Etiketter

,

En kusins bild av elaka kvickrötter bland de älskade pionerna triggade en intensiv, trånande längtan efter de här skönheterna

IMG_0301

The real deal

The real deal

De blommar nog nu och en annan familj får njuta av mina omhuldade pioner – för övrigt placerade i den enda rabatt i vår tidigare trädgård som trots allt fick ordentlig omsorg. Ambitionerna var lika stora som de högtflygande trädgårdsplanerna när vi köpte vårt hus vid millenniets början. Resultatet blev sisådär men vi njöt av trädgården ändå.

IMG_0295

Äppelträdet blommade flitigt varje år

Äppelträdet blommade flitigt varje år

Lite sved det att offra trädgården när murvelhuset seglade upp på datorskärmen och inte lämnade mig någon ro förrän det var vårt.

Jag tänker ganska sällan på ältahuset och trädgården nu, trots att jag, när vi flyttade in där, svor att ut ur det här huset får de bära mig med fötterna först.

Men pionerna.

Svårodlade på en balkong på sjätte våningen men pioner, det måste jag ha, så jag kör fake-varianten

… fast de doftar inte så värst mycket

Ganska naturtrogna…

Ganska naturtrogna..

… fast de doftar inte så värst mycket

Tack, Ingvar, för dem!

Googlade pionodling i Frankrike och insåg till min stora förtjusning att de är än mer gångbara därnere och jag vet den perfekta platsen för dem i murvelträdgården.

 

Här behövs färgklickar - ljusare är det redan sedan träden ovanför ansats!

Här behövs färgklickar – ljusare är det redan sedan träden ovanför ansats!

Flera sorter får det bli. Doftande, färgstarka och blekt puderrosa. Jag har ju lyckats med pioner förr!

 

När någon kommenterar

… plingar det till i min inbox och jag blir glad. Det är roligt med respons. Det bor alltså en uppmärksamhetstörstande narcissist även i mig, hur mycket jag än försöker hävda att bloggandet handlar om att jag för min egen och min familjs skull vill dokumentera hela den upplevelse det är och hittills har varit att bli med franskt hus. Jag ser ju att ni läser. Statistiken tickar på – lite drygt 65.000 träffar under de dryga två åren jag bloggat om murvelparadiset. Det är en trogen skara läsare som tittar in varje dag och delar drömmarna med mig. Jag tycker om det. Det känns fint. Flera av er känner jag, några har jag lärt känna genom bloggen, andra är för mig helt okända personer och det spelar ingen roll vilka ni är; ni är med och gör min franska resa ännu intressantare.

Oftast kommenteras det senast publicerade inlägget. Ibland får jag några likes. Lika ofta kommenteras det inte alls men jag ser att ni är med. Ibland hittas ett inlägg från förr av någon och när jag då läser vad som kommenterats, börjar jag läsa mina tidigare inlägg och kör en repris på gamla, halvt bortglömda upplevelser.

Ett årsgammalt inlägg heter Under vädret idag. En läsare hittade dit, kommenterade och tog mig med på en resa bakåt. Bara ett år sedan men så länge sedan. En notis om alltings förgänglighet. Vemodigt, lite nymornat och med en föraning om vad som komma skulle, trots att jag inte hade en aning om vad som väntade mig.

Det har glimtat fram på bloggen ibland, den där andra, mindre glättiga delen av livet, inser jag. Fast här på klotterplanket låter jag det bara anas. Här är jag lycklig ägare av ett sydfranskt paradis och lever ett till synes bekymmersfritt liv. Priviligierad. Genomlycklig. Naivt ovetande om allt trist som också kan vara livet.

Eller inte.

Förstås.

Men att det är upp till mig själv hur motgångar tacklas, det blir jag varse när jag letar mig bakåt bland inläggen. Jag tror att jag är basglad. Basnöjd, liksom. Bastillfreds, nånstans. Fullblodsoptimist, rentav. Om det inte är bra för stunden, tänker jag nog för det mesta att det blir bra sen.

”Sen”.

Smakar på ordet.

Är inte det ett ord fullt av möjligheter?

Sen, om en stund lugnar det ner sig på jobbet. Sen, lite senare vet jag hur det blev och kan titta tillbaka och förhålla mig till mina nyvunna erfarenheter.

Sen, om en månad är jag i Murviel; har semester.

Det finns ett sen. Bara den grejen.

Godnatt, vänner – dags för amatörfilosofen att gå och lägga sig!

Nu blir jag tvungen att bli politisk moraltant

Etiketter

, ,

Jag tänkte att jag skulle låta bli. Jag tänkte att jag skulle klara att avhålla mig från att kommentera valresultatet just här. Men det var innan en av mina facebookvänner gjorde mig uppmärksam på den här:

 

En så oändligt sorglig kartbild

En så oändligt sorglig kartbild

Och det var innan Dubbelörnen gjorde mig uppmärksam på att i Murviel fick Front National mer än 50% av rösterna i helgens EU-val. Drygt F-E-M-T-I-O procent. Vad i helvete…?

Förhoppningen att det skulle ha sin förklaring i att murvielborna inte gått man ur huse för att rösta, får väl sägas stämma, konstaterar jag när jag googlar fram hemsidan Les élections européennes 2014.

”Le taux de participation à Murviel-lès-Béziers a donc été de 47.8% et le taux d’abstention de 52.2%.”

Men de är ju för många ändå och jag kommer att möta dem dagligen på plats i sommar. Kommer jag då att titta på dem och undra vem av dem som är FN-anhängare? Kommer jag att titta på dem jag möter på gatan och undra om det är samma personer som i borgmästarvalet nyligen röstade kvar byns socialistiske borgmästare och som sedan la sin EU-röst på FN? Och kommer jag då att titta på dem och undra över hur i herrans namn de fick ihop den ekvationen?

När alltså murvielborna gjorde som resten av sina landsmän – att knappt hälften av byinnevånarna orkade hasa sig iväg till vallokalerna – betyder isåfall det att jag kan hoppas att soffliggarna i byn liksom i övriga Europa är av en ädlare sort?

Eller?

Fast då infinner sig förstås frågan varför ett sofflock får högre prioritet än den alldeles fantastiska rättighet, möjlighet, privilegium, men framförallt skyldighet vi har att använda vår rösträtt. Hur ädelt är det att låta bli? Hur var det han sa, nu igen, Einstein (klok gubbe, förresten)?

love-quotes-by-albert-einstein-359

Och jag vet, det är ett slitet citat men det är inte mindre relevant för det, så jag dammar av det och tröstar mig samtidigt med att det, trots allt, kommer att sitta en romsk kvinna bland kostymerna i Bryssel. Känn på den, Marine, Jimmie, Stjärt (förlåt; Gert) och alla andra rasister.

Nöff på er.

 

 

Det är inga helger kvar

Etiketter

,

Den där weekendtrippen för att titta till huset innan vi åker ner för sommarvistelse blir det ingenting med. Dagarna runt de kommande helgerna är fulltecknade, antingen med jobb eller andra trevligheter, så nä – no can do.
Men huset får sällskap ändå, av vännerna M och P. De måste ha landat nu och kanske har de till och med hunnit få ut sin hyrbil och är på väg mot favoritvyn över favoritbyn i fonden

Corneilhan till höger och Murviel framför bergen i fonden

Corneilhan till höger och Murviel framför bergen i fonden

Det är bra. Jag tycker inte om när huset står tomt för länge. Det känns som slöseri och väldigt onödigt. Fast det har inte varit så lätt att planera och boka upp veckor för andra än familjen, eftersom året hittills varit stökigt med datum som inte vill falla på plats. Till midsommar skall vi åka ner själva.
Tror vi. Kanske
Om inte E skall dit med sina vänner. Eller är han kanske rentav där med oss?
När kan L börja sin semester? När kan jag börja min? Hur länge kan vi vara borta? Måste nog vara i Stockholm några dagar i början av juli – har lite halvårsredovisning att vända och vrida på.
Och så vill jag träffa mamma. Och J.
Så där håller det på, ända intill resdagen.
Synd om oss, eller? Kanske det, ibland, men inte av ovan beskrivna skäl, för en av anledningarna till att vi överhuvudtaget kan vela fram och tillbaka är ju att huset finns. Att vi kan åka dit precis när vi vill och när andan faller på. Att vi inte är hänvisade till sista minuten-alternativen.
Låna ut det kan vi göra ändå men det har krävts en något spontan och flexibel läggning av gästerna också för att få till det och det är förstås inte lika lätt.
Planeeering skall bli mitt signum. Någon gång. Jag lovar. Kanske.

Det där franska stenhuset…

Etiketter

, ,

Men på riktigt! Hur mycket kan en (inte ”man” – jag är feminist och det vinner över mina lingvistiska dubier över ersättningspronominet ”en”) längta till ett gammalt fransk stenhus?

Jag for till jobbet halvt folkilsken imorse och hann tänka många varv, att det här vill jag inte. Jag vill kunna fara ner till murvelhuset närhelst andan faller på och inte behöva vänta tills det är lugnt på jobbet igen. Jag blev tvungen att förklara för mina stackars medarbetare att idag är jag inte nådig.

Idag är jag inte att leka med.

Idag är stressnivåerna höga och längtet efter sydfranska nejder svårt.

Det där sista sade jag inte men de som känner mig hade kunnat gissa. Helgens besök på skånsk vingård kan ha triggat alltihop. Eller en slösande sol över guldgula rapsfält. Hela (nästan) stora, brokiga familjen samlad och allt det viktiga i livet runtomkring mig;

familjen

Bonusfruns frukostbild från svalövsköket

 

Det är konstigt det där, hur bra jag mår av familjen. Hur skönt det är att sticka iväg till mina smultronställen, om så bara i tanken. Och det krävs inte så mycket. Det räcker med en bild på en sittbänk i en tidning

dyr bänk

10.300 kronor hos House Doctor…

för att jag skall förflytta mig till Pezenas en varm augustidag förra året och till en i det närmaste identisk sittbänk i en av de otaliga brocantes som finns i den staden

100 relativt sett billiga euros

100 relativt sett billiga euros

Jag minns att jag tyckte den var dyr. Några brädor. Ett par ben. Men allt är ju som bekant relativt och en tiondel av priset jämfört med den i det glassiga magasinet får mig, så här nio månader senare, att tycka att bänken som nu nyttjas som viloplats för bakdelar när skor skall träs på fötter i murvelhuset var ett riktigt kap.

Och den där folkilskna starten på morgonen? Äsch. Det gick över. De är för bra, både elever och personal, för att jag skall sura någon längre stund. Och snart får jag ju åka ner till murvelhuset igen. Bara en månad kvar. Typ.

Skånska vinodlingar, påfåglar och feminister

Etiketter

, , , , ,

Vi är hemma igen, efter en intensiv helg i Skåne – den sista med S på scenen på Fridhem, eftersom det var slutspel det bjöds på. Nära och kära-dagen badades i slösande försommarsol och värme och nästan alla var där. Vi fick njuta av Alexander och påfågeln;

 

Alexander och påfågeln

Begåvade som tusan!

och av Egalias döttrar;

 

Otroligt intelligent spelad, starkt feministisk pjäs. Så stolt.

Otroligt intelligent spelad, starkt feministisk pjäs. Så stolt.

båda två smått fantastiska men den senare framförd med ett sådant glödande engagemang att jag blev alldeles tagen. De har tänkt till, de menar allvar, de kommer att göra skillnad. Jag vet det.

Kära återseenden,

grillmat,

grill 2

S:s bløtkake på picknickfilt i gröngräset, den norska nationaldagen till ära,

följt av en god natts sömn invid en skånsk(!) vinodling,

och helgen var fullbordad.

Det där med vinodling på sydsvenska breddgrader måste undersökas närmare, så jag skall be att få återkomma i ämnet. Kan undra vilken druva som klarar ett sådant klimat och hur de späda rankorna skyddas mot snöstorm och kyla, alldeles oskyddade som de står mitt ute på det skånska plattlandet?

Ont om ostar på franska marknaden

Etiketter

, , , ,

Det var idel pälskragar runt de huttrande franska halsarna i utställartälten i Kungsträdgården idag. Antalet besökare var nästan lika magert som närvaron av de grönsaksstånd och lockande ostdiskar som jag annars förknippar med en fransk marknad. Eller rader på rader med vinbönder som låter dig smaka på deras fina produkter. Men att det skulle vara den sortens marknad hade jag alldeles bestämt fått om bakfoten. Istället var det fransk turism som visade upp sig och det hade kunnat vara nog så trevligt det med.

Under en varm svensk majsol en ledig lördag hade folklivet troligen myllrat mer än vad det gjorde idag:

IMG_7467

Inte jättetrångt framför musiktältet

Inte jättetrångt framför musiktältet

Då hade den franska musiken blandats med sorlet från ditresta likaledes franska turistambassadörer, förväntansfulla flanörer och ett och annat tjut från boulebanan längre upp i parken.

IMG_7482

Men tre frusna boulespelare gör inte mycket väsen av sig och det är märkligt hur avslaget det genast blir med ett arrangemang som, hur du än vänder på det, är så oerhört väderberoende. Det kändes ändå som ett ambitiöst program. Erssons Fisk & Deli hade ordnat med en fin uteservering och serverade såväl ostron och champagne som de där ostarna och korvarna jag hade bespetsat mig på. Jag köpte en liten tallrik och ett glas provençalskt rosévin

IMG_7478

…flydde raskt in i tältet vid sidan om och slängde i mig plockmaten som sedan snabbt sköljdes ner med några snabba gulpar vin. Om det var gott? Det var det säkert men jag hann inte känna efter. Jag frös. Att dricka rosé i ett fuktigt tält med duggregn utanför framkallar nämligen inte riktigt samma känsla av välbehag som jag de senaste åren blivit bortskämd med.

IMG_2213

Men jag är ganska nöjd ändå. Frankrike är på besök. Inget råkallt duggregn kan ändra på ett sådant faktum. Franska röster hördes förresten redan under promenaden längs med Skeppsbron på väg mot marknaden. Franska ambassaden var på plats, liksom representanter från alla hörn av hexagonen. Och det var i de allra flesta fall franska som gällde i tälten, även om de yngre på plats valde engelska när de tilltalade oss.

Snart skall jag inte bara förstå en del av vad de säger. Snart skall jag kunna svara dem på klingande franska.

Skulle jag vilja, iallafall.

Men det är tusan vad trögt det går! Jag är för trött när jag kommer hem på kvällarna och helgerna fylls med andra aktiviteter än franskt traggel. Men nu har jag anmält mig igen. Till en introduktionskurs i franska på Stockholms universitet. Den här gången skickade jag in mitt gamla gymnasiebetyg och ansågs därmed behörig. Det gjorde jag inte förra gången jag sökte och då kom jag inte in. Kursen ger universitetspoäng, kräver engagemang och erbjuder den piska över huvudet som jag tror mig behöva för att jag skall ta språkdrillningen på allvar. Om jag kommer att hinna? Orka?

Om livet i övrigt låter bli att bråka, så skall det väl ändå gå vägen?

Vi får se. Nu skall jag i alla händelser sträcka ut mig på sofflocket med mina marknadsmagasin – Sud de France, pimpade Rivieranytt och en lockande blaska om kanalbåtturer på Canal du Midi. Regnet kan dugga bäst det vill utanför fönstret. Mig hittar ni i de södra delarna av Frankrike resten av kvällen.

À bientôt!

Fransk marknad

Etiketter

Till helgen är det dags. Jag har hållit lördagen fri från alla andra åtaganden, plikter, umgänge, hemmafix, resor, telefonsamtal, bloggande och facebookande. Jag skall gå på marknad i Kungsträdgården.

Fransk.

Marknad.

20140506-214025.jpg

Klicka på bilden, som är hämtad från franska ambassadens hemsida, för att läsa om förra årets marknad i Kungsträdgården.

Förra året missade jag den men jag var inte ledsen för det för jag hade viktigare saker för mig. Och jo, det finns faktiskt viktigare saker än att bada sig i franska ljuvligheter, hur härligt det än kan vara. Ruben Pottas eländiga salonger i Svalöv, till exempel. Med det älskade barnet på scenen tillsammans med sina begåvade vänner.

Mycket, mycket viktigare.

I år krockar inte svalövsproduktionen med den franska marknaden, så jag kan göra båda delarna. I år knyter jag ett franskt band runt halsen på hunden (såg en cairnterrier med sådant band om halsen fladdra förbi på ett Youtube-klipp från förra året) och förflyttar mig till Frankrike för några lördagstimmar. Arrangörerna har ett styvt jobb att leva upp till mina monumentala förväntningar på evenemanget. Vi får väl se om de lyckas. Det kan mycket väl hända att det blir en rapport på det hela på en blogg nära dig. På lördag kväll.

Ses vi där, kanske, rentav?