Murvielklotter

~ …om livet i Murviel lès Béziers

Murvielklotter

Etikettarkiv: murviellängtan

Västkustsommar

23 lördag Maj 2020

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, Om dagsläget, Reminiscenser

≈ 3 kommentarer

Etiketter

murviellängtan, Notes from the Languedoc, Rupert Wright

En ljuvlig torsdag i full majsol och med en nyligen för lata stunder under ett parasoll kittad balkong, fick mig att för ett kort ögonblick glömma det som främst utmärker svensk sommar; modfällt stirrande mot grå skyar, iklädd ullkofta och tofflor. Inomhus.

En liten blå fläck och en aldrig så liten strimma solgult och jag rusar till balkongdörren, sticker ut näsan och funderar över om jag skall fälla upp parasollet, hämta min av Örnen rekommenderade nyinförskaffade bok,

för en stunds avkoppling mellan helgbestyren.

Det stannar dock vid tanken.

Det växlar fort när väderleken är ostadig och innan jag hunnit uppför trapporna, har regnet börjat piska mot rutorna igen.

Fåglarna är dock igång och humlorna och jag tar ännu en bild på min murvielinspirerade planthörna,

glad över att åtminstone ha gjort humlorna glada över mina lavendlar. De verkar inte bry sig om att solen inte förmår bryta igenom det jämngrå.

Det behövs alltså inte mer än en bortregnad Kristi himmelsfärdshelg för att min kärlek till västkusten skall få sig en allvarlig törn. Jag hade ju sett framför mig fyra härliga, tidiga morgnar solokvist under det där blommiga parasollet.

Det stannade vid den enda och missmodigt undrar jag hur investeringen i ett ”Petit Murviel” någonsin skall kunna löna sig. Jag blir minsann lika dyster som molnen utanför!

Tanken på en missad sydfransk sommar med garanterad värme och sol känns i detta nu närmast olidlig. Det var länge sedan jag lät det svenska vädret påverka mig på det här sättet. Jag har istället lite malligt med jämna mellanrum fnyst åt det och tänkt att västkusten kan få regna och blåsa bäst det vill; jag drar ändå härifrån snart. Det säger något om hur uppgiven jag hunnit bli, trots att jag inte på något sätt kan säga att jag inte i övrigt har det oförskämt bra.

Det är en smula skamset jag erkänner att jag tappar geisten med jämna mellanrum. Att bidra till minskad smittspridning genom att stanna hemma och göra just ingenting känns bara nästan bra. Det har varit ok länge men inte längre.

Vi har fått viktigt – för oss, inte för världen – husfix ur världen och jag har varit fullt sysselsatt med Dingle både hemifrån och på plats och jag har låtit mig förfasas av Trump, bristen på skyddsutrustning för vårdpersonal, grälsjuka sverigekritiker på Facebook, obetänksamma barbesökare och dumhet bara i största allmänhet.

I säkerhet ute på min ö.

Men nu försmäktar jag.

Maj i Murviel, tänker jag och bläddrar mig glad igen bland gamla bilder.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Då känns det bättre igen för en stund.

En liten stund.

Dela detta:

  • Tweet
  • Klicka för utskrift (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
  • Klicka för att e-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
Gilla Laddar in …

Jag är egentligen inte så dysterkvistig men har liksom en oro i kroppen

26 söndag Apr 2020

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, Om dagsläget

≈ 1 kommentar

Etiketter

murviellängtan

Jag vet det ju redan. När jag låter förnuftet tala. Långsamt tar processen att ta in vad som väntar allt längre kliv mot acceptans, mot insikt och försiktiga planer på en helt annan sorts sommar än den jag vant mig vid. Ändlösa franska sommarveckor i sällskap med cikador, tornseglare, bysorl om kvällarna, många många timmar tillbringade nedsänkt i vatten i sällskap med vänner och familj.

FullSizeRender

FullSizeRender

Det goda livet och det priviligierade.

Drömskt och ändå alldeles på riktigt.

Självklart, tryggt och till synes evigt.

Maria och Kjell tittade till murvelhuset igår igen. Allt såg ut som vanligt. Med sig hade de en sekatör för att kunna forcera djungeln vid entrén. Bignonen får alltid spader så här års och murvelhuset förvandlas snabbt till ett törnrosaslott om ingen är där och ansar.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag tittar på nyheterna. En svensk reporter på en tom strand i Riccione i Italien pratar med en företrädare för turistbranschen. De för ett bekymrat samtal både om hur italienarna efter denna vår skall ha råd att semestra överhuvudtaget och hur landet skall klara sig utan de turisthorder som varje sommar flockas längs med de italienska stränderna. En liten strimma hopp försöker pressa sig fram men varken reporter eller företrädaren tror att det kan bli en någorlunda vanlig turistsäsong i år.

Jag lyssnar oroligt.

Samma verklighet gäller rimligen också för grannlandet i väst och det blir ytterligare grus i mitt egna vanligen så optimistiska planeringsmaskineri.

Inte bara påsksemestern drabbades; sommarsemester i murvelhuset blir en allt avlägsnare tanke. Nu har han dessutom sagt det i klartext, den evigt tålmodige Anders Tegnell: ”räkna inte med utlandssemester i sommar”.

Men om jag ändå vill klamra mig fast vid förhoppningen att vi skall kunna komma iväg på något sätt? Planer går an att ändå ha – sådana har gått om intet förr utan att det för den skull har blivit så mycket sämre men det här är trots allt väldigt annorlunda. Det är som att ha måst trycka på en gigantisk, obehaglig pausknapp och jomenvisst; det snörper tag i magtrakten och bränner till en kort stund bakom ögonlocken. Jag inser att den känslomässiga investering jag gjort i Murvelhuset vida överstiger den ekonomiska i betydelse. Behovet att få vara där är lika etablerat som någonsin ett aldrig så älskat lantställe från barndomen kan vara.

Så vi skall kontakta Alexandre och be honom ta tag i poolrenoveringen så att poolen är redo att dras igång med kort varsel. Vi behöver också få dit Bertrand och Benjamin och be dem titta till växtligheten under vår frånvaro. Det kan inte vänta längre. Om inte vi kan vara där själva i sommar, kanske några andra på plats ibland kan förbarma sig och njuta av trädgården i vårt ställe när restriktionerna lättar?

Plan B för vår del får bli sommar på Tjörn. Det är inte fy skam det heller och vi hade faktiskt planerat att åka hem ett par veckor tidigare än vanligt i år för att hinna med lite svensk sommar också.

img_7237
Picnic på bryggan med Sus, juni 2018
Picnic på bryggan med Sus, juni 2018

Jag såg till och med fram emot det. Men det var innan det blev påtvingat. Jag tycker överhuvudtaget illa om att bli tvingad till saker. Jag sparkar reflexmässigt bakut då. Men vi har ju vår nya bod och jag traskar runt på vårt trädäck och funderar över förändringar, pillar i pallkragen, där förvånansvärt mycket av det som sattes där ifjol har överlevt den blåsiga västkustska vintern.

Bridal crown doftar himmelskt...
Bridal crown doftar himmelskt…
Fjolårs och nya investeringar...
Fjolårs och nya investeringar…

Dessutom har jag införskaffat lite nya kryddor och sallad på Dingle, där vi hade digitalt öppet hus igår, och upptäcker till min förvåning att jag lite motvilligt ser fram emot att kunna ha lite odlingar i år.
Jag brukar inte tycka att det är någon större idé, eftersom vi ändå inte är så mycket hemma om somrarna. Kanske att jag till och med kommer att nostalginjuta av min påtvingade västkustsommar? Det är ju trots allt ett semesterparadis dit många åker om somrarna när vi väljer att åka därifrån.

Snacka om ilandsproblem, egentligen!

Det kan ändå inte hjälpas.

Sommarhågen är murvielsk, inte västkustsk. Så har det blivit.

Jag tänker på svärmor Anna-Stina när hon de sista åren av sitt liv pratade om Tjörn och hur hon lämnat en del av sitt hjärta kvar där. Hon mindes sommardagar på båten med familjen, umgänget med alla vännerna, havsbaden, turerna till fiskaren i Klåva och dagen då de låste dörren till sin tjörnska sommarstuga för sista gången.
Hon visste att hon inte skulle få se det mer. Kraften fanns inte längre kvar att resa någonstans. Det var oändligt vemodigt att bevittna men också fint, för hon hade det ju med sig, intensivt levande och minnesstarkt.

Blir det inget Murviel i sommar har jag lovat mig själv att vara glad över hur fint det är på Tjörn och tänka på hur glad Anna-Stina var att få tillbringa sina somrar här. Jag skall påminna mig om att det faktiskt är en ynnest också det att få doppa kroppen i ett svalt hav

och kanske bränna sig på en och annan manet och att när den ljusa sommarkvällen blir väl så sval dra en filt runt axlarna, huttra lite men ändå njuta av att kvällen är smällvacker och att november ännu så länge är långt borta.

Susanna i kvällssol, augusti 2019

 

Dela detta:

  • Tweet
  • Klicka för utskrift (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
  • Klicka för att e-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
Gilla Laddar in …

Längtan och långrandig saknad

07 tisdag Apr 2020

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, Om dagsläget

≈ 3 kommentarer

Etiketter

coronatankar, murviellängtan, saknad

Mössen har flyttat ut till sitt lantställe. Iallafall verkar de ha ledsnat på vår tvättstuga för den här gången och det är helt ok för mig. Känner mig inte övergiven. När det gäller tvättstugan bekymrar mig just nu bara det faktum att det franska tvättmedlet börjar ta slut.

En smula lappsjukt börjar det ändå bli. Jag pratar gärna och mycket. Bollar gärna ideer med likasinnade. Far iväg i tankarna och kommer tillbaka. Så iväg igen. Träffar vanligtvis med jämna mellanrum idel lika pratglada och det ger mig energi.

L är inte lika pratsam.

Vi är lite som Gubben Pettsson och katten Findus.

Jag vevar, petar, stirrar, försöker locka fram reaktioner, blir frustrerad och ger upp.

Vi är olika, helt enkelt.

Det finns något bra och fint i det. I vanliga fall. När vi är bara hänvisade till varandra, gäller det att visa hänsyn från båda håll. Vi gör det. Nästan hela tiden. Och jag är tacksam för det vi har tillsammans.

Men jag saknar mina andra sammanhang, mer och mer för varje dag. Jag vill till jobbet,

Detta bildspel kräver JavaScript.

till mamma, till prinsfamiljen och jag vill träffa Susanna och Erik, Emil och Lena. Jag vill till Murviel och till sammanhanget där. Egentligen borde jag skrota runt där nu, om det hade varit som vanligt men UD avråder från utlandsresor fram till 15 juni och Agnes Wold inskärper att utlandsresor är uteslutet sommaren 2020. Samtidigt skruvas parkbänkar bort från gator och torg i Béziers, så att inte flanörer i stipulerad frihet skall drista sig till att slå ner bakdelen utomhus. Just en sådan  åtgärd kan inte beskrivas som annat än galenskap och jag frågar mig hur lång tid det kommer att ta innan livet kan återgå till något slags normalitet igen. Påskvistelsen i Murviel har redan brunnit inne och nu hänger sommarvistelsen också den på en skör tråd.

Om jag dristar mig till att tänka på det, att försöka ta in det, blir det alldeles förfärligt (jo, jag vet; det är förfärligt bara ur en priviligerads perspektiv, förlåt), så jag väljer att tänka att det nog hinner ändra sig snart. Jag orkar inte tanken på att inte få åka till Murviel i sommar. Blir det så, tar jag det då men jag vägrar ta ut sorger i förskott. Jag vill tumla runt i det turkosblå tillsammans med prinsarna tills vi är som tre russin som aldrig vill sluta bada!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Den lugna lunken på ön har dock sina fördelar och tillsammans med L ägnar jag en del av vår oväntade gemensamma lediga tid till att upptäcka delar av vår ö som vi tidigare inte sett, trots att vi haft en fot här ganska länge nu. Under söndagens upptäcktsfärd invigdes mina nya pumpstavar;

Efter en försiktig inledning på knappa 20 minuter fick jag, lätt överrumplad av effektiviteten, upp flåset en smula och det kändes i hela kroppen. Nu gäller det att stavarna inte blir stående. All tid hemma bjuder också på tid som pockar på rörelse och kroppsomsorg på ett sätt som jag inte riktigt mäktar med när jag annars flänger omkring. Eller kanske snarare inte prioriterar trots att de timslånga bilfärderna fram och tillbaka till jobbet är allt annat än välgörande för en kropp som för länge sedan ledsnat på just den sortens stillasittande.

I söndags styrde vi mot sydsidan av ön och hamnade till slut i Gamla Höviksnäs.

img_1381
img_1382

Vem hade väl kunnat tro att en sådan liten pärla skulle gömma sig bortom den intetsägande infarten vid Häggvallskolan! Anonyma radhusområden, som skulle kunna ligga varsomhelst i landet, övergår plötsligt i en liten marina med gammaldags bykänsla. Husen är små, lågmälda och charmiga. Här skulle jag kunna bo!

Nu har vi inga omedelbara flyttplaner men på sikt behöver vi kanske hitta något som innebär att vi inte har närmare en halvtimmes bilfärd innan vi tagit oss av ön. Från Höviksnäs syns Tjörnbron – alltså betydligt närmare det stora vägnätet och dessutom i bättre skydd från de vildaste vindarna som har den fula ovanan att med jämna mellanrum piska mot vår stackars husfasad.

Tillsvidare räcker vetskapen att vår ö bjuder på stor variation. Den är vild och skummande vacker ena dagen och ljuvligt skärgårdsidyllisk nästa.

Jag tycker om den.

Mycket.

Precis som det myllrande sociala livet i Murviel är en alldeles egen sorts lycka. Där är säsongsinvigningen satt på vänt. Där apéroskålar murvelgrannarna varandra över trädgårdsmurar och från balkonger.

I Skärhamn pågår försiktiga förberedelser inför en ny säsong; glasskiosken putsar sina fönster och ställer ut cafémöblerna,

8736E5D4-409B-401B-BB65-079881F3E79E
ACC05BC7-89F8-44B6-8251-CB15BB7F7B60

de små butikerna har varor i skyltfönstren igen, en och annan båt har redan sjösatts och kajerna fejas för alla semesterflanörer som kanske ändå kommer att dyka upp när sommarsäsongen drar igång på riktigt.

Är vi här då? Eller har vi kunnat åka till Murviel? Håller vi sommar tillsammans med dem som är viktigare än allt annat eller klättrar vi på de fortfarande tämligen nyrenoverade väggarna i huset på ön?

Jag fortsätter kika in på Facebook då och då och tycker att tonen ändå förändrats en del. Visst osar det ibland rejält i kommentarsfälten men jag tycker att de förnuftiga inläggen vinner terräng. Alla är numer tämligen överens om att vi måste hålla oss ifrån varandra, så det är inte längre samma heta debatter kring det. Huruvida den svenska modellen är bättre eller sämre än andra länders är inte heller samma heta debatt längre.

Är det isoleringen som börjar ta ut sin rätt?

Är det otåligheten och en allt obändigare önskan om att få ge sig ut i friheten igen som mattat ilskeutbrotten?

Jag tänker på dem som stillsamt försökt göra sin röst hörd genom bruset, med påpekanden om att det inte går att hålla människor inlåsta hur länge som helst. Att det är viktigt att vidta rätt åtgärder vid rätt tidpunkt för att säkerställa uthållighet och förståelse för restriktionerna. Får de rätt nu?

Jag vet förstås inte.

Jag läste ett inlägg imorse om en ägare av franskt hus som försiktigt undrade om det är troligt att hon skulle kunna få åka ner och titta till sitt franska viste inom överskådlig framtid; kunde det månne räknas som ett giltigt skäl att åka ner? Självklart dök de där ilskna kommentarerna upp igen. Genast och meddetsamma. Hon fick höra att det var egoistiskt att ens fundera i sådana banor. Att hon skulle skärpa sig. Att hon borde fatta bättre.

Jag tyckte att svaret hon gav inte bara en gång, utan flera, var fint; hon längtar inte längre efter något som självklart finns där utan hon saknar det som en gång var och som inte längre självklart är något hon har tillgång till närhelst andan faller på.

Längtan och saknad. Besläktade, men inte riktigt synonyma.

Hon tog sig rätten att uttrycka saknad. Vi är många som kan relatera till det och det gör ingen av oss till egoister. Det får anses vara en synnerligen mänsklig egenskap att ibland kunna hänge sig åt saknad. Och att förmå uttrycka den.

Igår var en jobbdag, men nu tar jag påsklov. Jag tänker tillåta mig att sakna Murvelhuset och alla människor i och runt det

Detta bildspel kräver JavaScript.

medan påskris pyntas med fjädrar (konstgjorda, naturligtvis) och huset på ön fejas vidare på inför påsken. Om vädret tillåter kanske vi kan få till lite socialisering av något slag utomhus?

I annat fall får jag fortsätta nöja mig med umgänget på paddan och i telefonen. Inte alls lika roligt men ändå bra att det finns när inget annat går att ordna.

Dela detta:

  • Tweet
  • Klicka för utskrift (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
  • Klicka för att e-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
Gilla Laddar in …

En annan dag

03 lördag Aug 2019

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, Murvelhuset, Renoveringar, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Klädesholmen, kustliv, Lottas bak& form, murviellängtan

Jag är så upptagen av att njuta av min västkusttillvaro att jag alls inte kan uppbåda energi för att ta tag i sådant som är en förutsättning för ett friare liv om inte alltför länge. Mitt lilla fjärrundervisningsföretag är i skriande behov av en andakt som det skall få alldeles, alldeles strax.

Idag varnades det för åska och regnskurar, framförallt i västra Sverige men vi har bara sett molnen cirkla runt oss medan solen fortsatt att gassa.

Molnen långt borta…

Vi började morgonen med sovmorgon och sedan en simtur i havet. Uppfriskande var det men vattnet vid Klädesholmen på Tjörn,

Badplatsen vid Klädesholmen
Badplatsen vid Klädesholmen
0488E2F0-B785-467B-AEA8-35D4B28D103E
5BEA54B9-42D6-4B47-A610-2AC6292073B0

höll i stort sett samma temperatur som vattnet vid falaiserna i Cap d’Agde för en dryg vecka sedan.

Eller åkej då; ganska mycket svalare men fortfarande i högsta grad badbart och då är jag ändå en notorisk badkruka när graderna i vattnet är för få. Jag simmade en bra stund,

lät solen som just bränt bort morgonmolnen torka det salta vattnet från skinnet,

och drog sedan vidare till det lilla bageriet intill Klädesholmen, som omnämnts i engelska The Guardian som ett av Europas tio bästa caféer vid vatten, och köpte färska, grova frallor.

Bild från bageriets hemsida

Sedan bar det hemåt för en lång brunch under parasollen på verandan, medan vi delade nyheter med varandra från tidningarna som införskaffats på vägen hem.

En mjukglass i hamnen under en kort eftermiddagsutflykt,

Hamnen på femtiotalet...
Hamnen på femtiotalet…
... och idag
… och idag
A524EA6F-F044-4221-A780-1C83B8C88066
Minnesmärke över dem som havet tagit
Minnesmärke över dem som havet tagit

och sedan fortsatte min loja lördag med korsord och Eleanor Oliphant i öronen.

Jag bor här, påminner jag mig själv om och kan inte riktigt ta in hur fint det faktiskt är. På måndag börjar terminen på allvar för min del och ostadigare väder utlovas. Kommande helger innebär dessutom resor igen, så jag bestämmer mig för att låta värmepistolen – jag köpte den i vintras… – ligga kvar på sin hylla och matbordsprojektet därmed få vänta lite till. Bordet från lägenheten i Blåsut har stått i garaget i snart fyra år och väntat på att få bli av med sin flagnande plastfärg. Jag hade planer på att fixa det innan terminen drog igång…

Visst kan det vänta några veckor till på ny, vacker äggoljetempera?

Istället fantiserar jag om hur fint det kommer att bli när det till slut är fixat och bestämmer mig för att också tankeverksamhet av sådant slag kräver visst mått av energi.

Eller ändå inte.

Men himla fint att tänka på är det ändå.

Jag vet att när molnbankarna väl rullar in över oss och temperaturen sjunker, så kommer tankarna att vandra betydligt längre bort än till vårt garage i huset på ön. Då drar de söderut med en väldig fart och tur är väl det, eftersom det nu är hög tid att planera för arbetsledning av murvelköksrenovering etapp 2.

Den är planerad till september och för att den skall gå planenligt, måste jag se till att spis – det får bli en italiensk Lofra men en mindre än vad vi först tänkt –

och att kylskåp finns på plats innan François sätter igång. De där två prylarna får liksom bestämma resterande mått och passbitar. En side-by-side-kyl/frys var det tänkt att bli men det är inte helt lätt att hitta en sådan som vi vill ha. Jag ser den framför mig men hittar den ingenstans. En svart som spisen men utan ismaskin som stjäl utrymme i frysdelen.

Någon mer än jag som tänkt på hur mycket fula och vräkiga kyl/frysar det finns? Ingen stil och konfekt alls.

En retro-Smeg kunde kanske fungera men placeringen av en sådan i murvelköket blir knepig…

En inbyggd variant vore det allra bästa men side-by-side-varianterna verkar inte finnas i någon sådan version. Himla problematiskt, det där…

Spisen som vi sett ut kommer dessutom att kräva trefas, vilket inte är standard i Frankrike, efter vad jag förstått. Elektrikern måste kontaktas, så att det inte blir tok av den anledningen.

Jag får nog återgå till Miss Oliphant innan jag blir alldeles uppstressad av köksgrubblerierna. Kylskåpsproblematiken hinner jag alldeles säkert lösa.

En annan dag.

Dela detta:

  • Tweet
  • Klicka för utskrift (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
  • Klicka för att e-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
Gilla Laddar in …

När första snön faller över Småland…

27 lördag Okt 2018

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, Om dagsläget, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

eremittillvaro, murviellängtan, snö i antågande

…gissar jag att vi tar klivet in i senhöst och att utelivet på terrassen,

  • Belamrat vardagsrum regniga sommardagar…
  • är skönt att slippa när sommarsäsongen är över…

definitivt är över för den här gången. Nu väntar en oändlig radda mörka morgnar på sliriga vägar, snömoddskladdiga bilar,

5 centimeter fastfrusen issörja i fronten…

och obändig längtan till murvelhuset och en sommar som redan känns oändligt avlägsen.

Dysterkvistigt, eller hur?

Fast jag luras!

En blek höstsol, som kastar långa skuggor över en terrass förberedd för vinter,

 får det att spritta i livsandarna och jag blir smått lycklig över att ständigt ana havet i gattet

istället för att blicka ut mot Globen i stockholmsk eftermiddagssol.

6 grader 10.00 6 oktober

Fast jag tyckte om lägenheten på sjätte våningen också. Tyckte om närheten till en storstadspuls jag sällan utnyttjade, men som det kändes bra att ha nära. Tyckte om mitt stockholmska, sociala sammanhang.

På ön är vi i det närmaste eremiter, långt borta från vänner och familj. Om jag inte flaxade runt som jag gör, skulle jag alldeles säkert bli lappsjuk; längta mig sönder efter alla älsklingar. Fast någonstans vet jag att geografin inte avgör hur ofta och hur mycket vi ses. Vetskapen att de finns nära riskerar att göra dig lite bekväm – vi kan ta det en annan dag, typ. När avstånden är större måste umgänget både planeras och prioriteras. Och det görs. Almanackan är full av ”D”-markerade dagar för Dingle ända fram till juni 2019. Övriga dagar är fria för umgänge med prinsar, turer till Murviel, jobb med Kennari – och häng på ön!

Det börjar infinna sig en lunk till slut. Det har tagit drygt tre år att nå dit. Jag njuter av västkustdagarna till slut, när ledig tid på Toftenäs inte längre automatiskt innebär fix och röj inför och efter renoveringar.

Det är fint. Ombonat, rofyllt och oftast städat.

Att komma hem i solnedgång…

Om en bortser från de ständigt saltkladdiga fönstren, förstås; vådan av att ha bosatt sig nära ett lynnigt hav som låter stormvindarna blåsa det salta skummet över det vindpinade huset.

Lediga dagar som den idag, när den enda planerade aktiviteten är att få in utemöblerna i garaget för vinterförvaring, är lisor för själen. Välbehövliga sådana, för det tar på krafterna att ständigt vara tillgänglig, ständigt uppkopplad och ständigt ”på”. Lediga dagar får jag ryta i mot hjärnan, som varvar igång när jag vaknar, och tala om att idag behöver den inte göra någonting alls. Idag får den plöja tidningar i all oändlighet,

stirra in i en sprakande brasa,

och bara om den känner för det be kroppen greppa snabeldraken och jaga dammråttor på övervåningen. Eller så kan det vänta till imorgon.

Det blinkar till i min padda och en varning om annalkande snö även på ön grinar illa från skärmen.

Fast det kan väl ändå inte stämma?!?

Dela detta:

  • Tweet
  • Klicka för utskrift (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
  • Klicka för att e-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
Gilla Laddar in …

Lugnet efter stormen

16 söndag Okt 2016

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, Murvelhuset

≈ 6 kommentarer

Etiketter

Alerte Rouge, inondation, murviellängtan, orage

Det har stormat i Murviel. Och regnat mer än vad det gjort någonsin de senaste tio åren. Jag har oroligt konsulterat mina väderwidgetar, läst Midi Libre på nätet och följt alla languedocska expatrioter på Facebook för att försöka hålla mig à jour med vad som händer.

Det brukar bli blött i vår källare när det regnar men nathorstarna har täppt till de stora hålen in till den gamla vintanken, så att vattnet åtminstone inte får fritt flöde rakt in dit;

Före...
Före…
... efter
… efter
I direktkontakt med backen men ett betydligt mindre hål
I direktkontakt med backen men ett betydligt mindre hål
img_3521

Den terrasserade trädgården, som jag njuter åsynen av så alldeles ohemult mycket, är terrasserad just för att backen upp till poolen är så brant att jorden annars rinner bort när det regnar. Men jag tänker, att blir marken alltför mättad av vatten kanske hela klabbet bara rasar?

Späda plantor i terrasseringen i april...
Späda plantor i terrasseringen i april…
... och i försommarregn i maj...
… och i försommarregn i maj…
... till frodig grönska i juli
… till frodig grönska i juli

Denna min inre syn är allt annat än njutbar och om jag nu under den senaste tidens murvielska torka lyckats tränga oron för just stora mängder vatten mot källargrunden åt sidan, så återkommer den nu med full kraft och den planerade dräneringen av gårdstunet nedanför den nya verandan hamnar återigen högt upp på prioriteringslistan.

Grusgården före verandabygget i september 2015

Grusgården före verandabygget i september 2015

Frågan är bara om vi skall skapa en avrinningskanal mitt i eller gräva upp intill vintankarna och lägga ner fuktspärr? Eller kanske måste vi göra både och? Expertis får återigen tillkallas och beslut fattas vid nästa, något längre vistelse på plats.

Sista veckan i oktober får huset gäster igen och tills dess är det meningen att varmvattenberedaren och golvvärmen i stora rummet skall vara åtgärdat. Sådant där är alltid lite knepigt på distans och varje aldrig så liten hake eller missförstånd riskerar att sinka dylika små hantverkarprojekt med flera veckor.

Jag har lyckats slita loss några ynkliga novemberdagar för färd till Murviel och tanken på dem håller mig flytande. Väggarna i huset på ön pryds av memorabilia och de håller mig flytande de med:

14627882_10154636032813420_2122631712_n

Nu lyser solen enligt uppgift återigen över Murviel. Det är mer som det skall vara.

Dela detta:

  • Tweet
  • Klicka för utskrift (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
  • Klicka för att e-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
Gilla Laddar in …

Det fina

30 lördag Maj 2015

Posted by murvielklotter in Byliv, Min franska trädgård

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

byfest, murviellängtan, purple passages

… med Murviel är de enklaste små detaljerna. De där som slår mig när jag är på plats och axlarna hunnit sjunka ner till en nivå där de inte längre gör sig påminda.

Att upptäcka hur växtligheten väller över stenmuren...
Att upptäcka hur växtligheten väller över stenmuren…
...eller de små, små blommorna på olivträdet
…eller de små, små blommorna på olivträdet
Och hur bougainvillean, salig i åminnelse, fick fullständigt växtfnatt i maj 2015
Och hur bougainvillean, salig i åminnelse, fick fullständigt växtfnatt i maj 2015
och lyser skarpt cerise i solen
och lyser skarpt cerise i solen

Att bli väckt i gryningen av fågellåt och byn som vaknar, solen som så småningom letar sig upp och igenom bladverket på träden utanför.

IMG_9964

Kyrkklockan, som så hänsynsfullt håller tyst om natten och sedan troget med sina sju nymornade slag signalerar att nu är det dagen.

Så alla konserterna; grodorna – eller är det kanske paddor? – som kväker högljutt under vår och försommarkvällar och som tystnar tvärt för att sedan, som på given signal, dra igång igen. Vem dirigerar dem?

Duvorna, färre än grodorna och solisten – den vemodiga tornugglan – de tar vid när småfåglarna gått och lagt sig och jag dröjer mig kvar utomhus i natten för att det är så skönt att bara låta mörkret omsluta en.

Och om representanterna för den franska faunan inte skulle räcka till, ordnas det med täta intervaller folkfester i byarna runtomkring, så det är bara för den hugade att fara runt på festligheter, lyssna på brassband och se byborna dansa på gatorna…

Klicka på bilden för att spela upp filmsnutten!

Klicka på bilden för att spela upp filmsnutten!

eller kanske rent av dansa själv? Ibland har du inget val. Någon tar din hand där du står och tittar på lite svenskt förstulen och innan du förstått vad som hänt, blivit en del av en glatt slingrande långdans.

Livsbejakande och otvunget. En lisa för en stressad själ som med jämna mellanrum hinner glömma bort vad som är allra viktigast för att må bra.

Dela detta:

  • Tweet
  • Klicka för utskrift (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
  • Klicka för att e-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
Gilla Laddar in …

Det där franska stenhuset…

19 måndag Maj 2014

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, Murvelhuset, Reminiscenser

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

dyr bänk, House Doctor, murviellängtan

Men på riktigt! Hur mycket kan en (inte ”man” – jag är feminist och det vinner över mina lingvistiska dubier över ersättningspronominet ”en”) längta till ett gammalt fransk stenhus?

Jag for till jobbet halvt folkilsken imorse och hann tänka många varv, att det här vill jag inte. Jag vill kunna fara ner till murvelhuset närhelst andan faller på och inte behöva vänta tills det är lugnt på jobbet igen. Jag blev tvungen att förklara för mina stackars medarbetare att idag är jag inte nådig.

Idag är jag inte att leka med.

Idag är stressnivåerna höga och längtet efter sydfranska nejder svårt.

Det där sista sade jag inte men de som känner mig hade kunnat gissa. Helgens besök på skånsk vingård kan ha triggat alltihop. Eller en slösande sol över guldgula rapsfält. Hela (nästan) stora, brokiga familjen samlad och allt det viktiga i livet runtomkring mig;

familjen

Bonusfruns frukostbild från svalövsköket

 

Det är konstigt det där, hur bra jag mår av familjen. Hur skönt det är att sticka iväg till mina smultronställen, om så bara i tanken. Och det krävs inte så mycket. Det räcker med en bild på en sittbänk i en tidning

dyr bänk

10.300 kronor hos House Doctor…

för att jag skall förflytta mig till Pezenas en varm augustidag förra året och till en i det närmaste identisk sittbänk i en av de otaliga brocantes som finns i den staden

100 relativt sett billiga euros

100 relativt sett billiga euros

Jag minns att jag tyckte den var dyr. Några brädor. Ett par ben. Men allt är ju som bekant relativt och en tiondel av priset jämfört med den i det glassiga magasinet får mig, så här nio månader senare, att tycka att bänken som nu nyttjas som viloplats för bakdelar när skor skall träs på fötter i murvelhuset var ett riktigt kap.

Och den där folkilskna starten på morgonen? Äsch. Det gick över. De är för bra, både elever och personal, för att jag skall sura någon längre stund. Och snart får jag ju åka ner till murvelhuset igen. Bara en månad kvar. Typ.

Dela detta:

  • Tweet
  • Klicka för utskrift (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
  • Klicka för att e-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
Gilla Laddar in …
Nyare inlägg →

Translations

These are automated translations which are very far from perfect but they may give you a general idea. I take no responsibility for any of the inevitable errors!

  • English
  • Français
  • Español
  • Deutsch
  • Português
  • Other languages

Murvielväder

Murviel-lès-Béziers
Detaljerad prognos

Senaste inläggen

  • Snart är det jul igen
  • Nakna träd och längtan
  • It takes a village…
  • De sista skälvande murveldagarna…
  • Mellandagar …

Besöksstatistik

  • 391 445 träffar

Tidigare inlägg

Kategorier

Murviel

advent Air France apéro Av jord barnbarn Bertil Betraktelser från hemmahorisont bignone bygrannar Béziers canicule carrelage claystone D'Oc d'or distansjobb flyttbestyr Förberedelser garde manger Heidelberg Hunden i Frankrike hus i Languedoc IKEA Jul köksrenovering La Maison Hansby Le Café Nouvel Maison de deux murvellängtan Murviel murviellängtan Murviel lès Béziers Norwegian orage poolliv Resor roadtrip Roquebrun Ryan Air Tjörn äggoljetempera

Bloggar jag följer

  • Annika Estassy Lovén
  • Att leva i Languedoc
  • Brev från Servian
  • Franska sydkusten och andra kuster
  • Freedomtravel
  • French Word a Day
  • Hus i Frankrike
  • Kors och tvärs
  • Mellan skånsk mylla och fransk terroir
  • Min franska blogg
  • Miras Mirakel
  • The Good Life France

Bra boenden

  • Chez Amis B&B i Saint Nazaire de Ladarez
  • D'Oc d'Or Chambres & tables d'hôtes
  • La Belle Vue
  • Maison Vieussan

Husmäklare

  • Hus i Languedoc
  • Sydfranska fastigheter

Gör som 59 andra, prenumerera du med.
december 2025
M T O T F L S
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
293031  
« Nov    

Arkiv

  • december 2025
  • november 2025
  • september 2025
  • juli 2025
  • juni 2025
  • maj 2025
  • april 2025
  • februari 2025
  • januari 2025
  • december 2024
  • oktober 2024
  • september 2024
  • augusti 2024
  • juli 2024
  • maj 2024
  • april 2024
  • mars 2024
  • februari 2024
  • januari 2024
  • december 2023
  • november 2023
  • oktober 2023
  • september 2023
  • augusti 2023
  • juli 2023
  • juni 2023
  • maj 2023
  • april 2023
  • mars 2023
  • februari 2023
  • januari 2023
  • december 2022
  • november 2022
  • oktober 2022
  • september 2022
  • augusti 2022
  • juli 2022
  • juni 2022
  • maj 2022
  • april 2022
  • mars 2022
  • februari 2022
  • januari 2022
  • december 2021
  • november 2021
  • oktober 2021
  • september 2021
  • augusti 2021
  • juli 2021
  • juni 2021
  • maj 2021
  • april 2021
  • mars 2021
  • februari 2021
  • januari 2021
  • december 2020
  • november 2020
  • oktober 2020
  • september 2020
  • augusti 2020
  • juli 2020
  • juni 2020
  • maj 2020
  • april 2020
  • mars 2020
  • februari 2020
  • januari 2020
  • december 2019
  • november 2019
  • oktober 2019
  • september 2019
  • augusti 2019
  • juli 2019
  • juni 2019
  • maj 2019
  • april 2019
  • mars 2019
  • februari 2019
  • januari 2019
  • december 2018
  • november 2018
  • oktober 2018
  • september 2018
  • augusti 2018
  • juli 2018
  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • augusti 2012
  • juli 2012
  • juni 2012
  • maj 2012
  • april 2012
  • mars 2012
  • februari 2012
  • januari 2012

Senaste kommentarer

  • Anonym om Nakna träd och längtan
  • murvielklotter om Mellandagar …
  • Anonym om Mellandagar …
  • RSS - Inlägg
  • RSS - Kommentarer

Blogg på WordPress.com.

  • Prenumerera Prenumererad
    • Murvielklotter
    • Anslut med 59 andra prenumeranter
    • Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
    • Murvielklotter
    • Prenumerera Prenumererad
    • Registrera
    • Logga in
    • Rapportera detta innehåll
    • Visa webbplats i Läsare
    • Hantera prenumerationer
    • Minimera detta fält
 

Laddar in kommentarer …
 

    %d