Det regnade på vår Petetas igår. Rejält. Alla tittade förvånat på hur regnet dränkte de uppdukade borden medan alla gästerna tog sin tillflykt in i maireriet. Så slutade det naturligtvis och solen värmde igen.

Tidigt i morse visade termometern ynkliga 21 grader och jag, som hunnit vänja mig vid betydligt högre temperaturer än så, tyckte rentav att det kändes lite småkyligt. Så jag städade – skurade golv, dammade, bäddade iordning för älskade J och pojkvän som kommer imorgon.

Nu är det inte svalt längre. Värmebölja – canicule – råder och luftkonditioneringen går på högvarv inne i det igenbommade huset. Där tillbringar för övrigt hunden större delen av sin tid innan kvällen kommer med något mer hundvänliga temperaturer. Då letar hon sig ut i trädgården, sniffar runt för en första bedömning av vilka inkräktare som vågat sig in på hennes ägor under siestan. Det händer att sagda inkräktare inte hunnit undan och då far Wilda ut genom dörren, flyger uppför trappan och blir stående på helspänn.

Hennes husse tycker att hon är särskilt vacker då, med svansen rakt upp och så alert att det ångar om henne.

Det här är jyckens franska hoods och hit kommer ingen oinbjuden, om hunden själv får välja.

Ikväll blir det middag i Causses et Veyran. Outi på Chez Amis har förberett en hemlig meny åt oss. Blir lite småhungrig när jag tänker på det!