Tvättmaskinen surrar. Glasvaser, ljusstakar och bordsdukar plockas fram ur gömmorna igen. Solglasögon hamnar lite varstans nu när inte nyfikna små fingrar letar upp dem. Nycklar blir kvar på bänken. Trappgrind och barnsäng monteras ned, liksom barnsäkerhetsanordningarna på köksskåpen. Barnstolarna torkas av och ställs åt sidan, gungkrokodilen får följa med slottet ner under terrassen och leksakerna åker tillbaka ner i lådor. Chips-, brioche-, kak- och baguettesmulor spolas bort från terrassen medan den röda soffgruppen får komma fram från skynkena som täckt dem de senaste veckorna. Överdraget på den gamla trotjänande Ikeasoffan har fått rumla runt i tvättmaskinen på 90 grader och alla soffkuddar fick gå samma öde till mötes. Lakan, handdukar, dynor och överkast  kommer inte heller undan och i linneförrådet växer högarna återigen tillbaka i precis sådana staplar som jag vill ha. Som väntat sätter jag mig sedan ner med ett glas kallt rosé – fruset, tillochmed, för jag glömde det i frysfacket medan jag skulle bara – och beundrar mitt verk.

Jag tycker till och med att det är lite skönt med de eoner av tid som återstår av kvällen.

Tills ögat siktar en napp halvt dold under köksön, vill säga.

Då brister det och jag börjar längta efter såväl prinsar som sockriga briochesmulor under fötterna.

Men det har blivit fjortonde juli och Murviel firade Bastille-dagen igår.

För tredje året i rad samlas vi hos Joanne och CG,

äter gott och inväntar paraden genom byn.

Vi är många nu och med väldigt många nationaliteter representerade.

”Barnen” på plats placerades, som sig bör, vid eget bord,

och det är en lycka alldeles av egen kraft att se dem sitta där och knyta kontakter; medföljande vänner, partners, vindlingar som knyter samman och gör världen pytteliten. Kanske sitter de själva på vår plats om några decennier och tittar stolt på sina vuxna barn, sedan vi blivit för skröpliga för att ta hand om våra omsorgskrävande franska stenhus?

Drömmer jag om det? Att någon av barnen skall vilja ta över? Kanske, men här och nu räcker fint. Att de tycker om att vara här både med och utan oss på plats.

Kvällen avslutades för vår del vid poolen i vår trädgård och vi gamlingar kroknade först, medan ungdomarna fortsatte att fylla sammetsnatten med sorl och skratt.

Jag fullkomligt älskar det här; huset fullt med ätteläggar som tar med sig vänner och njuter av vårt happy place. Återigen kan jag konstatera att verkligheten överträffar dikten. Murvelhuset lockar och drar och alla mina älsklingar hittar sina sätt att njuta av tillvaron här. För barnbarnen blir det ett självklart semesterviste och det gör mig oändligt lycklig att få vara med dem och skapa barndomsminnen för dem, tillsammans med dem.

Bara cikadorna låter nu. De sista gästerna har just åkt men E och hans L är kvar en dag till.

Andra halvan av sommaren är därmed här och jag tycker nog att det gått onödigt fort. Om inte vemodet skall slå rot, är det nog bäst att börja fundera på nästa resa ner. Det brukar kännas bättre då.