Etiketter
Garanterat snöfri jul – sorry stora lilla A!
Julväder
16 söndag Dec 2012
Posted in Betraktelser från hemmahorisont, Murvelhuset
Författararkiv: murvielklotter
Inget spännande inlägg om du inte gillar hundar…
16 söndag Dec 2012
Posted in Okategoriserade
Etiketter
Igår hälsade jag och hunden på Dubbelörnen och hennes man på Karl Johansgården. Vi har lärt känna varandra genom bloggen och det var fantastiskt roligt att träffas. Lilla jycken följde med för att bekanta sig med gården där hon skall få hänga med gårdsdoggarna Molly och Tilda.
Bägge polarna kom farande när vi körde in på gårdplanen och sedan dansade de alla tre runt och bekantade sig, på hundars vis, med varandras ädlare delar. Så in i huset, upp för trappan, nerför trappan, in i vardagsrummet, upp i soffan och sedan en tur ut i snön tillsammans.
I köket blev dock Wilda lite för intresserad av värdpälsarnas mat, så då tände det till och vi fick ingripa. Det får ju finnas gränser för gästfriheten och det borde Wilda förstått.
När ägorna så var vederbörligen presenterade, bestämde sig alla tre doggarna för att det här nog är i sin ordning och Wilda gjorde sig hemmastadd i soffan i gårdens vackra vardagsrum. Husesyn doggystyle var därmed avklarad.
Det gick alltså som smort och bättre hundtillvaro får man leta efter, så där skall hon nog trivas när mattar och hussar far söderut!
Trots den mycket lyckade hundträffen hos dubbelörnarna har ändå hundens jul- och nyårsplaner ändrats och jag sitter i min söndagstysta lägenhet efter ännu en helg hos mamma och knattrar ner murviellängtsrelaterat klotter på min blogg.
Utan pälsdjuret.
Hon tänker nämligen tillbringa helgerna hos ”kusin” Harry i Värmland och hos June Carter Cash och Strumpan – de senare två mycket belevade kattdamer som också de ockuperat min hårt djurprövade systers hus. Det förhåller sig nämligen så, förstår ni, att vår dogg är så oerhört charmerande och intagande att alla vill umgås med henne och det har jag ju full förståelse för. Se bara här:
Irresistible or what?
Alltså sover det trolösa stycket inte hemma hos oss i natt utan med största sannolikhet i svågerns säng och med buken fylld av skinka och julköttbullar. Inför uppmärksamhet av sådant slag är jag tämligen chanslös och får nu klara mig utan henne i många dagar, skinklös och snål som jag är.
Fast jag skall till Murviel och pilutta dig, lilla älskade päls, det skall inte du!
PS: Harry är en kassaskåpsstor Golden retriever som ägnar sina dagar åt att håra ner allt han kommer åt – när han inte med sina stora bruna ögon sablar ner allt eventuellt motstånd mot hans hundcharm.
Nu närmar det sig…
14 fredag Dec 2012
Posted in Betraktelser från hemmahorisont, Inredning
Etiketter
Betraktelser från hemmahorisont, bordslyster, Jul, julpynt, kitsch, pepparkaksdeg
Visst är det dubbelt detta att åka till Frankrike för att fira jul när situationen är som den är hemma men det lockar, drar och är alldeles omöjligt att värja sig emot. Vi stannar inte lika länge som det ursprungligen var tänkt men så får det vara. Det fina med det är ju återigen att huset finns där och vi kan åka tillbaka när vi vill!
Nu packas julpynt, ljusslingor, julklappar och så småningom pepparkaksdeg och kokt julskinka, för det finns trots allt julhärligheter som det är svårt att avstå ifrån. Och att ta med en kokt julskinka i incheckat bagage skall enligt uppgift inte möta några hinder. En bit av Åsas pepparkaksdeg för den rätta juldoften får följa med också. Kan undra om säkerhetspersonalen på Arlanda kommer att misstänka att det är sprängdeg som packats ned…?
Häromdagen kom det ett paket på posten;
Second hand-butik på nätet
Det skall få följa med till Murviel
Vad döljer sig bakom bubbelplasten?
Först tänkte jag låta bli att packa upp det men sedan tog nyfikenheten över. I snart två års tid har jag letat efter en ljusstake jag såg på Häringe slott under en konferens men utan resultat. Eftersom jag inte visste hur en sådan pjäs benämns, har det varit svårt att googla fram den. Men så till slut; låt mig få presentera:
Bordslyster!
Den skall få pryda spiselkransen i Murviel i jul! Jag tycker att den är ljuvligt och alldeles lagom kitschig!
Här hemma påminner mig under tiden den inflyttade oleandern om att det finns ett liv bortom snö och mörker.
Envist och trotsigt fortsätter den att producera knoppar, trots att den nu förpassats till ett mörkt hörn av lägenheten och trots att den kommer att vara tvungen att vänta på en ny balkongtillvaro i flera månader ännu. Vi får se om livskraften bär hela vintern igenom
Det kom ett mejl…
11 tisdag Dec 2012
Posted in Betraktelser från hemmahorisont
Etiketter
Det är återbruk på den rubriken och även om de mejl jag fått den sista tiden inte så ofta handlat om murvelhuset, så blev det till sist ändring på det. Bygranne M, som förmedlat kontakt med Sandrine i byn, hörde av sig angående vår förestående resa ner till jul.
Sandrine, som nu fungerar som ”husvärd”, undrar om vi inte vill att hon skall sätta igång värmen i huset, för nu är det ordentligt kallt, menar hon. Eller rättare sagt, vinden är kall och life is very sad in our little village in the winter, menar Sandrine.
Att vinden är kall bekräftas också av Monet, som beskriver hur kalla vindar sveper ner över dem. Men, och det är ett viktigt men, solen värmer i lä, enligt Monet och kan fortfarande få kinderna att blossa efter en stund i trädgårdsstolen.
Jag funderar över vad Sandrine skulle tycka om Stockholm så här års?
Obeskrivligt vemodigt, kanske?
Vad skulle hon tycka om mörkret? Ett mörker hon nog inte har upplevt, gissar jag…
På min sedvanliga bloggpromenad hittade jag även Karins färska bilder på gårdagens tur genom vinfälten och jag frågar mig igen vad jag gör häruppe. Eller kanske vad mina förfäder tänkte när de valde den här kalla delen av klotet att bosätta sig på.
Obegripligt.
Längtan efter murvielsk sommar
10 måndag Dec 2012
Posted in Betraktelser från hemmahorisont, Reminiscenser
Ljuvliga sommardagar med älskade ungar…
I skuggan undan middagshettan
Hunden på solsemester
…badade bara motvilligt
La Taverne de Léa
Tågluffsrapportering vid murvelpoolen
Hungriga tågluffare på väg till kråssmörjning
Ljuvlig utsikt
Frukost med musikunderhållning
Hemma en sväng
09 söndag Dec 2012
Posted in Reminiscenser
Globen höljd i snö
Snön yr vidare och sveper in Globen i snörök. Ljus brinner överallt och jag är hemma igen. Det är skönt, om än högst tillfälligt för imorgon sätter arbetsveckan igång igen och det är mycket som behöver bli klart innan helgerna får all verksamhet att stanna. Till helgen bär det av västerut igen för att hjälpa till och bara vara nära.
Det är en märklig känsla som infinner sig mitt i allt det julvackra, som jag så väldigt starkt förknippar med barndom och allt som trollades fram då. Jag älskade det då och jag gör det nu men ingen kan inredning som min mamma, som med små medel alltid lyckas kombinera ombonat mys med stil och känsla för detaljer. En adventsljusstake i fönstret i nya rummet på sjukhusavdelningen gjorde henne glad och återställde lite normalitet efter den senaste veckans kaos.
I helgen skall jag baka lussebullar utan russin, så slipper hon pilla ur dem och jag skall ta med en trave nya böcker. Kanske jag smyger in någon liten uppdaterad Peter Mayle-aktig historia om sydliga franska breddgrader för att hålla liv i planerna om lata höstdagar i Languedoc…? Någon som har något tips?
En fin, om än ovan, andra advent har vi haft och religiös är jag nu inte men ett slags andäktighet har infunnit sig. Den förstärker jag med hjälp av Tino Rossis gamla smäktande jul-chansons.
Nu är vi i gläntan
08 lördag Dec 2012
Posted in Betraktelser från hemmahorisont
Etiketter
Vad är det man kallar dem för, alla bloggar om inredning, resor, surdegsbak och franska drömhus? Livsstilsbloggar? Är det rent av det mitt klotter håller på att utvecklas till? Ja, inte vet jag men jag vet att jag har många därute i etern som delar min vurm för livet bortom snöglopp. Med flera av er bloggläsare har det utvecklats en nätvänskap som jag uppskattar ohemult mycket och snart får jag också träffa ytterligare några av er IRL, medan andra är helt anonyma och det är bra det med.
När jag skriver här mår jag bra, även om annat i livet stökar, vilket det naturligtvis gör med jämna mellanrum. Jag kan snudda också vid stöket ibland men mest vill jag ha en frizon från det på bloggen. Detta inlägg får därför utgöra ett undantag för att förklara varför det hunnit gå några dagar sen sist jag skrev och varför de franska drömmerierna har fått maka på sig ett tag, den magnifika snöstormen i onsdags till trots. Jag menar vad, om inte just ett sådant väderkaos, skulle annars ha fått mig att kasta mig över tangentbordet och knattra ner funderingar kring tak, brunnar och allehanda murvielska trevligheter?
Nu satt jag istället insnöad i min lägenhet utan att kunna ta mig dit där jag allra helst ville vara just då. SJ ställde in det ena tåget efter det andra såg jag på nätet och att sätta sig i bilen var inte att tänka på. Klass 2-varningar är inget man ignorerar, varför jag till slut insåg att detta var en storm av sådant slag som du helt enkelt får vänta ut.
Igår kom jag så iväg.
Till mamma som skrämde oss rejält den där eländiga onsdagen då jag inte kunde ta mig till henne. En operation som i de allra flesta fall nästan är som en ”quick fix” ställde till annan oreda och livet visade oss hur skört det är och hur snabbt tillvaron kan kastas omkull. Så skakigt var det att jag nästan inte vågar sätta på pränt att det är så mycket bättre nu.
Vi är inte ute ur skogen än, har älskade medicinkunniga J upprepat flera gånger det senaste dygnet när vi bevittnat hur mamma hämtat sig alltmer och vi försiktigt börjat tro att det ska gå vägen.
Innan J satte sig på tåget tillbaka till Stockholm, frågade hennes moster om hon trodde att vi var ute ur skogen ännu och då svarade hon, att nu har vi iallafall kommit fram till gläntan.
Gläntor tycker jag om, både som metaforer och i riktiga skogen. Jag stannar i den och vänder ansiktet mot solen. Blundar jag, blir gläntan fransk och vi är där tillsammans, mamma och jag.
Läraren från Perpignan
04 tisdag Dec 2012
Posted in Franskt traggel
Etiketter
Häromdagen dök det upp en fransman på mitt kontor. Han presenterades för mig av en av våra fantastiskt engagerade språklärare på skolan, Ewa B. Han gör sin praktik hos oss och Ewa, som också är stolt ägare av languedocskt hus, tyckte att det var lämpligt att han fick träffa mig och det hade hon ju rätt i.
Tio minuter in i vårt samtal inser jag att här sitter denne fransman och konverserar med mig på obehindrad svenska och jag ställer frågan om hur länge han bott i Sverige;
– Två år, svarar han på näst intill obruten svenska.
Jag kan inte låta bli att fundera över mina egna tafatta försök att göra det motsatta, dvs att som svensk lära mig franska, och känner mig med ens ganska ynklig, för jag är inte ens i närheten av hans bravader.
– Men hur har du lyckats med det, hasplar jag ur mig?
– Jag läser och tittar på TV, kommer svaret rappt.
Några kurser har han inte gått. Han är autodidakt.
Med sig i bagaget har han en fransk lärarexamen och snart har han en motsvarande svensk i engelska och franska. Språkbegåvad, kanske?
Tänk om man skulle ta och riva av några lektioner på Duolingo ikväll? Har annars inte varit särskilt flitig den senaste månaden… Vet inte om jag skall känna mig inspirerad eller bara modstulen för att jag själv just nu inte vet i vilken tråd jag skall börja dra? Helt språkobegåvad är trots allt inte jag heller men kanske just nu en smula för bekväm?
Murvielklotter 