Författararkiv: murvielklotter

Tyst och stilla idag på sjätte våningen

28 söndag Dec 2014

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen

≈ 3 kommentarer

Etiketter

,

Vi har firat många jular i år. Väsensskilda men fina, trots att stora familjen spretat iväg åt alla håll denna jul. Jag brukar hålla hårt på mina jultraditioner och kräva att få fira hela julhelgen på samma ställe, oavsett om det är högt upp i ett i utgångsläget ganska charmlöst nybygge,

IMG_8521

i ett julkort från Värmland,  

20131225-144524.jpg

eller i ett juldrömskt franskt stenhus:

20121227-185858.jpg

Jag vill sitta där i en bökig soffa med ett kök där disken står i travar i väntan på att diskmaskinen skall ha arbetat klart, där familjens julklappar stökar till bord och stolar i väntan på att få forslas vidare till Göteborg, till Heidelberg och till Murviel. IMG_8555 Hunden bredvid mig, alldeles utmattad av gårdagens festligheter, och med ögon som kisar mot en matt vintersol som letar sig in genom fönster som inte blev putsade till jul. Nu är det förstås inte juldag idag men det känns så. Det gick alldeles utmärkt att fira storfamiljejul 27 december istället för den 24. Julklapparna var nästan lika många, trots att de i år pytsats ut på flera tillfällen och trots att vi alla försökt sansa oss. Flest paket fick och gav Bertil – den av oss som allra minst bryr sig om både jul, paketsnören och pynt ännu så länge. Men han tog tillfället i akt att produktplacera och pryder numer kylskåp, mobilskal och väggar i diverse hem. IMG_8554 Jag myser. Stöket runtomkring mig bekommer mig inte alls. Mellandagsreor överlåter jag åt andra och ägnar mig istället åt att fundera över när nästa resa till Murviel till slut skall kunna bli av. Det känns rekordlängesedan och jag vet att jag inte kan unna mig någon längre vistelse där förrän tidigast i april. Då har det det gått mer än ett halvår sedan jag var där senast och det vet jag inte om jag går med på. Julklappar med franskt tema påminner mig om att det är dags att ta ta tag i reseplanerandet

S & E satte ihop en vegankokbok till Murviel – fransoser och veganmat är ett kulinariskt utvecklingsområde, menar de…
Något franskt kulturellt, lingvistiskt och idiomatiskt för varje dag…

En långhelg kring mimosafestivalen i februari måste det ändå få bli, trots att det nog är den sämsta av alla tidpunkter jobbmässigt. Fast å andra sidan, när är det inte det…? Dyrt blir det iallafall inte, kan jag konstatera när flygbolags sidor konsulteras. Skall nog sluta blogga om allt nonsens som rör sig bakom pannbenet just nu och göra slag i saken och boka biljetter. Inser också, i samma stund som jag plitar ner detta, att nonsenstänket är så friskt som det kan bli; det har lyckats trycka bort jobbstress och oro över sakernas tillstånd och givit plats åt drömmerier om kommande murvieldagar igen. Och det, kära bloggläsare, är nästan lika fint som att faktiskt vara på plats! Gott slut, kära ni.

Tredje advent

14 söndag Dec 2014

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, Min franska trädgård

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

10866864_10152965020458420_229640922_n

Det brinner ljus överallt i lägenheten på sjätte våningen och jag tycker nog ändå att det är ganska mysigt. Ute är det frostigt men ännu ingen snö och jag har fått umgås med familjens yngste en bra stund under eftermiddagen.

Jag tycker om advent, december och jul, min vinterfobi till trots. I facebookflödet följer jag mina languedocvänners julmarknadsbesök under de där blåa himlarna som jag kan längta mig sjuk efter. Också här hemma har solen visat sig de senaste dagarna. Den är blekare, kämpar mot mörkret, som ändå till slut avgår med segern och det är vemodigt vackert. Den ultraurbana miljön utanför våra svenska fönster badas i ett mjukt ljus och det är riktigt vackert. Med tre loja figurer i förgrunden blir det finfint:

10799396_10152965020788420_1024749227_n

När jag inte ägnar mig åt att se allt fint runtomkring mig seglar jag söderut i tanken. Tittar avundsjukt på bilder på mogna satsumas och citroner på franska träd och funderar över om apelsinerna på det egna trädet i murvelträdgården är goda… Tänker att det vore trevligt att pricka in en vistelse därnere när de är mogna. Nästa år, kanske?

Mimosafestivalen i Roquebrun går av stapeln 8 februari nästa år och den vill jag också pricka in. Nu ser den ut att vara i farozonen iallafall, med viktiga saker på jobbet som skall förberedas och vara klara bara en vecka senare. Jag blir irriterad över det. Över att plikter knuffar undan det jag vill ägna mig åt privat. Ingenting unikt med det, inser jag förstås, men ändå; kan en få gå på mimosafestival någongång?!?

Ska nog önska mig det av tomten.

skylt-for-tradgarden-till-tomten.jpg

Fin tredje advent på er alla!

Efter en weekend i London

08 måndag Dec 2014

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,

… är jag på sjätte våningen igen med fler tankar i Languedoc än här hemma. Så mycket tränger bort murvelhuset från min radar just nu och det tycker jag inte riktigt om. Bilen därnere är fortfarande bara delvis importerad, för några nya checkar har vi inte kunnat hämta – de ligger och väntar på oss på banken i byn – och en sådan behöver skrivas för att betala för den sista stämpeln uppe på maireriet. Sedan kan vi susa iväg till verkstan för tillverkning av sprillans nya franska plåtar till voituren. Men om vi inte skyndar oss, måste vi kanske göra om hela proceduren och det vore ju lite tjatigt. Vådan av att prokrastinera, möjligen. Det kanske ändå är så att vi måste ta en aldrig så liten tur kring nyåret…?

Men hur var London då? Jo tack, soligt, kyligt, regnigt, roligt, befolkat med en hel hoper fina älsklingar och lika brittiskt som alltid. Det var tre år sedan sist jag var där och det är något av ett rekord för en gammal anglofil som jag. Att komma dit som turist är en på det hela taget mycket trevligare upplevelse än att försöka bosätta sig i den stora, myllrande och för den oinvigde ganska hårda miljö som kan möta den som kastar sig ut i ett londonskt arbetsliv. Jag har försökt några gånger genom åren men kommit tillbaka lättad över min svenska trygga lunk. Fast det kanske säger mer om mig än om den stora huvudstaden på ön.

Nu drar det ändå i den där nerven igen. Den som vill dra mig ut på utländska äventyr. Fast nu är det Frankrike som lockar. Många är de som vågar språnget utan att egentligen ha mer på fötterna än vad jag har. I London var aldrig språket ett hinder. I Frankrike skulle det krävas hårda studier och idel tungvrickningar innan jag skulle känna mig någorlunda språktrygg. Lite halvhjärtat ägnar jag mig åt Paul Noble’s Learn French på Storytel så länge. Skärmavbild 2014-12-08 kl. 23.00.55

Den passar mig bra. Lyssnar på den i bilen men då måste det vara lugn trafik, annars kan det hända att jag blir trafikfarlig när jag funderar på hur jag skall få till negationerna och placera både n’ och pas på rätt plats om hjälpverben!

Ja, kära nån.

Här hemma finns Bertil. Nu är han tre månader och han är min ögonsten. Skärmavbild 2014-12-08 kl. 23.07.24 Långt från honom vill jag inte vara. Jag blir kvar på sjätte våningen ett tag till, tror jag. Till Murviel tänker jag ändå fortsätta fara närhelst andan faller på.

En dementi och Work in Progress

27 torsdag Nov 2014

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Hantverkare, Inredning, Murvelhuset

≈ 3 kommentarer

Nu var det för bra för att vara sant med en restaurang på den gamla borggården vid slottet i Murviel men en säsongsrestaurang på en annan spektakulär plats i byn skall det bli. Var någonstans kan jag inte avslöja men stämmer skvallret fullt ut denna gång, blir det minst lika bra som på slottet! Det kommer att bli ett evigt sjå att äta sig igenom alla formidabla restauranger i environgerna framöver.

Under tiden händer det saker i murvelhuset också och det känns förstås bra. Pålitliga hantverkare  och många ögon som håller koll på de franska ägorna i vår frånvaro är guld värt när jobbet här hemma sätter käppar i hjulet för efterlängtade resor ner.

Köksfläkten, kan ni tänka er, är ordentligt installerad, efter nästan tre år i huset:

Lite industrikänsla, kanske...?

Lite industrikänsla, kanske…?

Jag tycker att det blev bra – skåpen till höger skall bytas ut mot ett par öppna hyllplan men det har kanske inte riktigt nått fram. Eller så har det inte hunnits med ännu. Under spisen har översta lådan kommit på plats men jag misstänker att det är en blindlåda – gashällen sitter i vägen för  lådinsatsen, nämligen.

DSCF0269

Nästan all lådhålen är tilltäppta, micron har fått en brädlapp över sig och köket ser inte längre ut som ett sorgligt lappverk. Så småningom skall vi göra om köket helt och hållet men nu får det duga i några år. Det finns liksom en del annat högre upp på priolistan…

Och L har fått sin stalldörr! De gistna voleterna vid köksingången… IMG_78521

… har ersatts av rejäla nya:

Grågrön äggoljetempera på det, så börjar även fasaden få sin uppfräschning. Fast måla skall jag göra åtminstone delvis själv.

Nu kan the laird of the manor stänga halva köksdörren, sova middag på soffan och ändå höra när sollaparna vid poolen pockar på hans uppmärksamhet. Win-win för alla inblandade. Det blir så fint så.

Senaste nytt från Murviel

25 tisdag Nov 2014

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont

≈ 7 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Han är hemma igen, sambon. Med favorittvättmedlet, tvål, skinka, dressing och färskt byskvaller. Det rör på sig, kan jag konstatera. Slottet i byn är enligt uppgift sålt och stolta nya ägare lär vara restaurangägarna som hittills huserat i en ganska trist, nybyggd lokal vid infarten till byn:

Garde Manger

Stämmer det, tycker jag att det är ohemult goda nyheter – en restaurang kombinerat med B&B i de vackra, medeltida rummen på slottet är en miljö som inte går av för hackor. Med ett minimum av inredningskänsla kan det bli hur bra som helst. Utgångsläget är nämligen inte det sämsta, bara lite lätt bedagat.

Vårt rum under husjakt hösten 2011…

Jag ser mig själv dinerande på borggården under stjärnorna en ljum sommarkväll…

Maten på Garde Manger har aldrig gjort mig besviken och med en miljö som matchar kvaliteten på maten, lär vår lilla bytaverna Léas få tuff konkurrens. Det är välkommet. Murviel är inte en jätteliten by och en restaurang som håller hög klass, både vad gäller inramning och mat är något vi ändå tycker har saknats.

Slottets B&B utgår jag ifrån kan få leva kvar och det är bra det med. Det behövs lite TLC och nytt blod där. Konkurrens finns vad gäller B&B också, både i byn och runtomkring men jag tror att det finns utrymme för ett till, även om de kanske behöver nischa sig. Enligt säker källa finns svenska planer på att öppna ytterligare ett B&B eller gite i byn – ett av de större husen på huvudgatan har sålts till ett svenskt par som har för avsikt att driva sådan verksamhet i huset.

Jag gnuggar händerna, tycker att det är spännade och tänker att alltsammans kan ge byn nytt liv. Den är värd det, byn. Den ligger där fantastiskt vackert på en kulle med utsikt över de omgivande vinfälten.

IMG_3020

Spännande utflykter finns på behändigt avstånd och varenda sten andas fascinerande historia.

Liv och rörelse.

De kan vara stolta, murvielborna, över den lockelse deras by utgör för tillresande frusna skandinaver. Tänk om en skulle göra slag i saken och strunta i kommande svenska novembrar helt och hållet?

Skall allvarligt överväga saken.

Igen.

När sambon drar till Frankrike utan dig

18 tisdag Nov 2014

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Fransk kuriosa

≈ 8 kommentarer

Etiketter

, , ,

Jo, så får det bli. På torsdag far jag till Göteborg för lite konferensande medan L flyger söderut till murvelhuset. Det kan han vara värd. Trippen ned kom lite hastigt på, eftersom vi i vårt byte av fransk bank fått lite bryderier som behöver lösas på plats. Helst av någon som är något mer slängd i sin franska variant av trut än jag. Alltså stannar jag kvar i det novembergråa och jobbar vidare medan L far ner för lite skadereglering.

Vi är genuint bortskämda med vår svenska internetbank, i mitt fall kombinerat med både Swisch och supersnabba mobilbanken och jag kan inte för mitt liv förstå hur det kan vara så stor skillnad mellan hur bankerna i ”mina” båda länder fungerar. Här dubbelkollar jag alltid utgiftskontot innan jag genomför större betalningar. Jag har kontroll intill sista öret.

Med det franska kontot har det hittills krävts större säkerhetsmarginaler, då vi inte fått den franska internetbanken att fungera. Med den nya banken – Crédit Agricole – skall det förhoppningsvis gå bättre, även om jag inte lär slippa undan checkarna.

IMG_4673

Älska dem kommer jag aldrig att göra. Hålla ordning på dem får jag göra dock, har jag lärt mig. Monsieur Banque skickar annars stränga brev om rättelse i leden. Rättar in oss i leden gör vi naturligtvis snabbt som ögat men visst hann en lätt darrning av obehag förnimmas innan kontakt var tagen, möten bokade och flygstolar reserverade. För L, alltså.

Jag stannar som sagt hemma.

Tålmodigt bär jag denna min gråa lott.

Helt utan bitterhet.

 

Lök, oliv, sol, mamma och pappa

13 torsdag Nov 2014

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont

≈ 6 kommentarer

Etiketter

Jag har ett jobb som suger musten ur mig. Dagarna är långa och ofta oförutsägbara. Omkring mig hårt prövade, inte så sällan arga föräldrar, personal som inte tar rast och barn som har svårt att sitta still. Förvaltningar som håller hårt i pengarna och en evig kamp för att få loss resurser till våra elever. De är alla barn i behov av särskilt stöd. När det börjar tryta i kommunkassorna, är det de här barnen som får stryka på foten. Bakom tankar om normalisering och integrering ligger alltför ofta en skriande brist på förståelse för vad som krävs för att en liten autist skall klara att fokusera på skolarbetet eller för att få en elev med ADHD att sitta still tillräckligt länge för att inlärning skall hinna ske.

Så jag håller mig sysselsatt. Hinner inte med så mycket annat än jobbet just nu. Bloggar inte som jag brukar, fixar inte franska bankärenden eller kollar upp arbetet som gjorts i huset. Inte har jag åtgärdat termitproblemet men framförallt har jag inte åkt ner under hösten som jag planerat. Tänk så synd det är om mig.

Fast tröttheten rinner av mig och irritationen över att vara så upptagen knuffas undan när killen med långsam inlärning knäcker läskoden plötsligt en eftermiddag och präntar ner fem ord som effektivt summerar semestern på sydligare breddgrader i somras – lök, oliv, sol, mamma och pappa. Kan ni se det framför er?

Eller när jag får en spontan kram av en annan elev. Ett leende från en pojke som sällan gör just det.

Och när min lilla hund blir vägen in till barnet med den mörka blicken och okontrollerbara ilskan och jag får syn på den underbara unge som gömmer sig där bakom. Blicken är blå och plirig och omsorgerna om Wilda visar vad han förmår när omgivningen möter honom där han är. Det kan vi inte alltid men vi lär oss nya knep varje dag.

Då älskar jag mitt jobb. Kan inte tänka mig något som skulle kännas mer meningsfullt än just det jag håller på med. Då kan till och med Murviel få vänta lite till utan att det blir plågsamt.

Men i februari, om inte förr, då SKALL jag dit! Jag vill se mimosan blomma

IMG_7226

och jag vill gå på mimosafestival i Roquebrun.Det är fint att tänka på när grådasket lägger sin blöta, unkna filt mot mitt trötta nylle.

Vad som faktiskt hände när kärran drog till Frankrike utan mig

31 fredag Okt 2014

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, grand-mère

≈ Lämna en kommentar

Jag jobbade. På jobbet. Hemma. Hos Bertil. Hos mamma. På promenaderna med hunden. Hade jag åkt till Murviel hade jag jobbat där med.

När jag inte jobbade, tänkte jag på jobbet och hade svårt att fullt ut fokusera på något annat. Det där låter galet trist och det hade det kunnat vara om inte tankarna på jobbet till slut trängdes bort av allt det som är här och nu. Av sådant som jag behöver mer än någonting annat.

Bertil – vackraste, finaste, ljuvligaste bebis! – tillsammans med sin fina mamma i ett trångt baksäte på väg västerut medan en blek höstsol badar landskapet i ett mjukt ljus utanför bilfönstret. Musik med texter om kärlek till ett barn i högtalarna – somt högtravande men det mesta bara vackert och bara lite sentimentalt.

På ett tåg på väg från Göteborg sitter samtidigt den allra finaste av mostrar för att möta upp i den lilla bruksorten där oldemor bor. Tre generationer kvinnor och en pytteliten manlig representant för den fjärde generationen lyckas stjäla några timmar tillsammans. Mostern tillbringar många timmar på ett tåg fram och tillbaka över dagen bara för att få vara med oss de där timmarna.

Tillsammans!

Tillsammans!

De där onsdagstimmarna tillsammans. Mina flickor. Min mamma. Det lilla barnbarnet.

Oldemor och Bertil

Oldemor och Bertil

Höst. Vi.

Så bra det kan bli när flygplan är fulla. Så väldigt lite jag saknat Murviel och favorithuset. Faktiskt.