19 onsdag Mar 2014
Posted in Betraktelser från hemmahorisont
… unnar jag mig en lite längre vardagsfrukost och gläds åt att inte riktigt ännu behöva möta 1,4 plusgrader utanför porten till mitt lägenhetshus. Lite vårdisig luft skvallrar ändå om, att trots att det hotas med mer snö, så är vintern chanslös. Om några dagar skall vi boka påskresan. Då är det det här som möter mig när jag slår upp ögonen på morgonen…
En fin dag önskas dig, kära läsare!
17 måndag Mar 2014
Posted in Utflykter
Etiketter
Imorgon kväll är det 2(!) veckor sedan vi satte oss på flyget söderut. Det känns inte klokt och jag kan inte riktigt förstå vart de senaste dagarna tagit vägen. Eller att det imorse såg ut så här när jag slog upp mina ljusblå:
Det mesta försvann på bara några timmar men det är inget skämt; jag blir på riktigt tokfrustrerad över det där vita när jag i flera veckor varit inställd på vår.
Tur då att jag har nyliga languedocska dagar under intensivblå himmel att i smyg drömma mig tillbaka till. Andra dagen på plats härom sistens for vi igenom bergen i vackra naturreservatet La Clape med hisnande utsikt mot havet och Gruissan Plage.
Havet är vackrast så här års, innan turisthorderna får stränderna och de ännu så länge igenbommade semesterbyarna att svämma över.
Översvämningar av det mer naturliga, blöta slaget kommer inte åt de unika husen på Gruissan Plage, eftersom de står på styltor och för tankarna till en floridiansk strandremsa snarare än en fransk.
De första stylthusen byggdes som enkla semesterhus så tidigt som på 1850-talet, medan de som står där nu byggdes efter att en storm av det ilsknare slaget svepte med sig allt i sin väg 1899.
Det är sömnigt. Den breda sandstranden nästan öde och det är inte svårt alls att föreställa sig hur det en gång var; när färgerna var mildare, husen utan både vatten och el men somrarna lika intensivt, dallrande heta som nu.
Överallt längs med kustremsan mellan Montpellier och Narbonne trängs igenbommade semesterbyar och det känns bara trist. Längst ut på landtungan bland stylthusen på Gruissan Plage händer dock något helt annat.
Jag älskar det.
Lite småkallt blir det i bara skjortärmarna i vinden från havet. Men sanden som snabbt fyller sandalerna uttagna på säsongspremiär är varm och jag har svårt att slita mig därifrån.
För min inre syn fladdrar Betty Blue 37,2 le matin, filmen som spelades in här, förbi, liksom sekelskiftesfamiljer med små parasoller och sedesamma badkläder. Jag tänker att trots att vi är stolta ägare av franskt byhus, så skulle jag inte ha något emot att placera mig i ett av de där stylthusen för några dagar och leka att tiden är någon annan. Vore jag konstnär, kunde jag sitta på en av de knarriga verandorna och blicka ut mot det stora blå. Målarpensel i högerhanden, paletten i vänstra och på staffliet en duk färgad i blåaste blått. Åsså jag då. I målarrock och vindrufs i barret.
???
Nej – åter till verkligheten. Den där med nollgradig natt och hektisk jobbvecka.
Hemskt?
Nä. Inte särskilt. I fantasin svävar jag lätt bort när andan faller på och så mår jag bra igen. Kryper ner under täcket nu och om jag blundar hårt, blir kanske den råa vinden från det öppna sovrumsfönstret till samma havsbris som den i Gruissan.
Jag börjar bli skicklig på de däringa drömmerierna, så kanske.
À bientôt, mes amis!
15 lördag Mar 2014
Etiketter
Jag slänger mig – eller kanske slängs jag? – mellan de ytterligheter som är just min vardag. Det har redan gått nästan en vecka sedan vi tankade sinnesfrid och värme i Murviel och arbetsveckan som följde körde i expressfart. Det händer roliga saker och sådant som inte är lika roligt om vartannat och det känns som om jag tvingas hoppa på liksom i farten med saker som händer på jobbet.
Läget under kontroll ändå?
Jovars, det tror jag.
Om inte annat, så har det senaste året lärt mig att ett jobb är just bara det; ett jobb. Det definierar mig inte. Mycket annat är mycket viktigare. Men när det som nu känns både viktigt, tillfredsställande och utvecklande, så orkar jag utöva diplomati när jag måste.
Men av en kvittrande glad S, som ringer och berättar om ny lägenhet och roliga framtidsplaner, blir jag så ända in i själen glad på ett sätt som ingenting annat förmår.
Mina barn. Älskar. Hur mycket som helst.
Nu var det varken jobb eller älskade ungar jag egentligen hade tänkt berätta om; det bara kom över mig. Jag tänkte nämna att snöstormen blåste in genom det öppna sovrumsfönstret imorse och att jag snabbt stängde det och drog täcket över öronen.
I Murviel är det fortfarande vår, ja, nästan sommar. Alltså förflyttar jag mig dit med hjälp av lite lördagsshopping, den här gången på initiativ av L, som hittat passande eldhundar till vår murvielska eldstad:
Nya kompisar, eller…?
Att det är Wilda – snart tio år gamla La Dame – som inspirerat är kanske inte så svårt att gissa?
Vi for iväg till Nacka Byggnadsvård och hittade jyckens skotska släktingar i järnsmide där,
liksom lite annat smått och gott, som dels skall ätas alldeles strax,
Nostalgigodis från Sockerbageriet
dels skall läggas i en resväska för vidare frakt till Murviel.
Inne i den ljuvliga butiken kan jag lufsa runt i evigheter och stryka med handen över vackra badkar, nypa tag i fantastiska beslag, knoppar och krokar, försiktigt vrida på gammaldags kranar och i tanken placera alltihop på lämpliga ställen i murvelhuset.
Och vad hittar vi också där, på Nacka Byggnadsvård, om inte en entusiastisk försäljare av platsbyggda kök? Anette Biörk designar kök i gediget värmländskt trä och vi kom fram till att hon nog behövde åka ner till Languedoc för att på plats mäta och få idéer till hur vi till slut skulle kunna få ordning på vårt ännu så länge kackiga kök.
Jag sitter vid matbordet på sjätte våningen. Utanför är snön redan borta men det är svinkallt och blåser. Min inre blick och det jag faktiskt ser har ingenting med varandra att göra. Jag är i Murviel, förstår ni, ivrigt fäktande med armarna, ivrigt diskuterande placering av bänkar och köksskåp.
Under tiden sitter L och hittar vedleverantör i Serignan. Han befinner sig uppenbarligen inte heller helt och hållet på sjätte våningen.
09 söndag Mar 2014
I Saint Nazaire de Ladarez springer det omkring en och annan herrelös hund. De tas om hand av byborna och ser inte jätteledsna ut över att ha många istället för en, alldeles särskild, matte eller husse.
Men i byn bor också Beuk. Beuks matte dog för en dryg vecka sedan, så nu är också han herrelös:
La Maison de Beuk
Byborna turas om att ta hand om honom. Han får mat, vatten, lite kel då och då, och ett alldeles eget vintunnehus. Men Beuk ser inte glad ut. Jag tror att Beuk sörjer.
Hemma i Sverige smörjer bortskämda lilla La Dame kråset på Pensionat Paradiset…
Wilda i poolhuset sommaren 2013
Tror inte hon skulle nöja sig med ett aldrig så väldoftande vintunnehus om vi försvann. Värme, kuddar, filtar och en matte och husse på tå är vad vår lilla byracka förväntar sig av sitt hundliv. Och en och annan vistelse på pensionat, förstås, för att äta upp sig med hjälp av en slamsa hjortstek med jämna mellanrum…
08 lördag Mar 2014
Posted in Utflykter
Vi gick upp tidigt idag, eftersom vi ville hinna med lördagsmarknad i Montpellier. Det tar en knapp timme att åka dit med bil, så det fick bli en snabb morgonritual utan frukost – det tänkte jag att vi kunde släntra in på ett mysigt café och ordna med. Gärna i närheten av marknaden med utsikt mot något historiskt.
Tanken var ju god men vid just den marknad vi valde, fanns det bara ett enda, inte så överdrivet trevligt café. Kaffe gick att ordna men frukost? En seg pain au chocolat var vad som erbjöds. Jag tog en tugga, rynkade på näsan och lät den ligga.
Men läget på både marknad och café var spektakulärt, alldeles invid den fantastiska akvedukten:
Ett gott bröd och några grova olivoljetvålar plockade vi med oss innan vi klättrade upp till Place du Peyrou för att närmare kunna inspektera Aqueduc St-Clement
Jag hade tagit för givet att akvedukten var romersk, men den byggdes på 1700-talet, insåg jag när jag undersökt saken närmare. Visst finns det gott om romerska lämningar i området men i fallet Montpellier är det snarare en bit utanför, närmare bestämt i Murviel lès Montpellier, som lämningarna återfinns. Och jo, det finns mer än ett Murviel! Får väl se till att åka dit och kontrollera om det är lika trevligt där som i vårt Murviel.
Fascinerande är akvedukten ändå men Place du Peyrou, akveduktens slutstation, skulle behöva lite TLC. Det är inte alls turisanpassat och jag kan inte bestämma mig för om jag skall tycka att det är skönt eller bara tråkigt att de inte utnyttjar platsen bättre.
Många roliga detaljer fångar ögat, du har utsikt över hela Montpellier men det är öde. Några små parasoller och en aldrig så liten uteservering skulle väl inte skada? Eller kanske en glasskiosk eller två?
Eller så är det bara off-season. I vilket fall som helst gav vi upp och greps av längtan till havet igen. Bouzigues, föreslog L och så fick det bli:
I tjugogradig värme på en uteservering vid etangen blev det både skaldjur, grillad dourade, picpoul i glaset och glass till dessert.
Lite vårdisig himmel, en lätt krusad vattenyta, nyvakna livsandar och, som tur var, ordentligt med faktor på skinnet och säsongen får sägas ha börjat.
Hur ljuvligt är inte det?!?
07 fredag Mar 2014
Posted in Min franska trädgård, Murvelhuset
Fredagen har känts som en vacker junidag, om man som jag utgår från mina i huvudsak svenska sommarerfarenheter. Ljuset är intensivt och landskapet blir grönare för varje timme, känns det som.
Mimosan lyser gul ikapp med solen runtom i landskapet, men vår egen behöver några dagar till på sig innan knopparna spränger skalen.
Det blommar mellan springorna i stenläggningen vid poolen också och det är svårt att inte fascineras över växtkraften…
Ödehusets tomt, som gränsar till vårt poolområde, har fått sig en liten ansning men det ser lika övergivet ut ändå. Jag fantiserar om hur vi annekterar det, bygger till en flygel med gästrum och öppnar ett litet kombinerat gite/familjehus, så att många kan hälsa på samtidigt. Det ligger skyddat och gömt bakom grannens uthus och där hörs nästan ingenting av trafiken, som ibland stör, hur mycket jag än försöker ignorera den.
Vår egen trädgård är som sagt ordentligt rensad från både murgröna och grenar som stal ljus. Att det var ett hål rätt igenom en av akaciastammarna hade jag till exempel ingen aning om, eftersom murgrönan alldeles fyllde upp det.
Jag går runt och inspekterar. Njuter av allt som spirar. Av naket grenverk mot languedocblå himmel. Av att vara här.
Bilden ovan togs för två dagar sedan. Sedan dess har det hänt saker och grenarna är inte längre lika kala:
Men nätterna är svala och det tjocka duntäcket drar jag upp till näsan medan den ensamma ugglan hoar mig till sömns. Imorgon berättar jag mera.
06 torsdag Mar 2014
Etiketter
Vi har varit här i mindre än ett dygn men det känns mycket längre. Som att jag nästan inte varit härifrån alls. Bara det intensiva vårljuset påminner mig om att det inte är senhöst och dagarna innan mitt nya jobbliv längre. Ljuset, och det faktum att bilbatteriet inte gick att väcka ur sin vinterdvala när vi skulle åka iväg och proviantera. Sådant är dock sällan problem någon längre stund härnere – med bukar fyllda med vällagad lunch från Taverne de Léa, traskade vi därifrån försedda med en batteriladdare, som vi fick låna efter att historien om den döda bilen berättats för restaurangägarna.
En stund i solen senare var kärran redo för avfärd och vi rattade då raskt iväg till St Nazaire de Ladarez – för att batteriet skulle få ladda upp sig men mest för att vi var nyfikna på Chez Amis nya hus:
Blivande fönster i översta våningens lägenhet
Trots nyopererad axel, vattenläckor och en massa hinder efter vägen är entusiasmen inte att ta miste på. Vänner kommer till undsättning, byns borgmästare är glad att ha dem där och själva är de fast beslutna att inte låta någonting stoppa dem. Drömmar kan försätta berg, om man ger sig den på att det skall gå vägen. Om knappa två veckor kommer de första gästerna. Lyckost dem, säger jag. De kommer att åka därifrån alldeles fulltankade med förnyad energi. För det liksom spritter i livsandarna efter ett besök hos Magnus och Outi i den lilla byn i dalsänkan.
Kan undra vad Gustave, en gång son i huset, skulle tycka om han såg med vilken kärlek huset putsas upp och återges sin forna stolthet? Över skörden 1949 var han i alla fall uppenbarligen så glad att han blev tvungen att rista in sin förtjusning på takterrassens vägg. Utsikten över byn därifrån går det an att njuta av…
Det är en söt liten by med gamla, gamla hus…
Lite sömnig på typiskt sydfranskt vis och med så mycket bedagad charm att det är lätt att förstå varför M och O väljer att nystarta sitt B&B här.
Till huset hör två trädgårdar, varav den ena, också det på typiskt sydfranskt manér, ligger tvärsöver gatan. Där skall det bli en pool innan säsongen börjar. Det verkar smått omöjligt men jag tror dem, för det var ju det där att drömmar är kraftfulla saker när de får fritt spelrum. Poolhus med toalett finns ju dessutom redan…
Nej, skämt åsido, det kommer att bli kanon. Boka in några dagar där i sommar, vettja! Det blir hur mysigt som helst!
Resan hem medan skymningen föll över vinfälten var mycket mera magisk än vad bilderna låter ana.
05 onsdag Mar 2014
Posted in Murvelhuset, Resor
Jo, det är så det känns här i soffhörnet med tofflor på fötterna och en kofta om axlarna och mörk murvielnatt utanför fönstret. Som hemma. Inne i huset ser det ut som när jag lämnade det den tidiga novembermånaden för lite drygt fyra månader sedan, trots att vi haft huset utlånat några veckor kring jul. Det enda som påminner om att det varit gäster här, är en trevlig låda vin och ett fint brev, som tack för huslånet. Och sådant kan jag definitivt stå ut med. Men i övrigt – efter två år i familjens ägo har huset redan blivit sådär typiskt som sommarvisten brukar vara. Bikinin på en krok i badrummet. Snickarbyxorna på en annan krok, redo att tas i bruk vid nästa projekt. Och så allt det som jag nästan glömt att det fanns men som jag blir glad av att återse.
L har inte varit här sedan i augusti och att jag varit här i flera höstveckor utan honom märker han meddetsamma.
– Den där har jag inte sett förut, säger han, när han i varje rum hittar nya saker.
– Nä, visst nej, svarar jag; det har du nog inte, nej…
Det hände ett och annat, uppenbarligen, när huset och jag var på tumanhand i höstas.
I trädgården har det hänt saker också. Bertrand har befriat akaciaträden från murgrönan och kapat grenar för att få in mer ljus till växterna på marken.
Det blir fint – fortfarande inte alltför tillrättalagt, bara rensat och omhändertaget.
Poolen är fortfarande i vinteride
men solen värmer och jag satte mig en stund invid den vintertrötta poolen med min nyligen återuppväckta terapeutiska hobby
och lät solen värma den stackars prövade vinterkroppen. Det tyckte den om.
Murvielklotter 