Kategoriarkiv: Byliv

Semester blev det också denna sommar

07 onsdag Aug 2024

Posted by in Byliv, distansjobb, Inredning, Murvelhuset, Renoveringar

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

Vi tog oss en rekordkort sommarsejour i vårt Murvelhus i år. Mycket av tiden gick åt till att iordningsställa och ändra om sådant som vi behövt göra ett tag, men som vi inte hunnit med tidigare i år. Det har ju varit en minst sagt hektisk vår sedan jag tog uppdraget i Rättvik i april. Familjen har dessutom prioriterats framför murvelmys och det har varit både nödvändigt och väldigt fint.
Under årets murvelsemester varvades husfix med sköna timmar vid poolen; fysiskt arbete klarades av innan middagshettan satte in och efter att solen försvunnit bakom grannens hustak om kvällen.


Vi fyndade en bredare säng till det ena gästrummet och flyttade den gamla 140-sängen till det andra gästrummet. Där behöll vi den ena av de två enkelsängar som tidigare stått där, eftersom huset i slutet av säsongen har många gäster.

Ny 160-säng – tack, Davidssons!
140-sängen fick flytta på sig.
Ena enkelsängen kvar…
…blev en smula trångt, så den kommer nog att få flytta på sig så småningom.

I det stora rummet på entréplan har till slut dagbädden Hemnes gett upp:

Tavlor och vägghyllor skall upp men det är skönt med mer utrymme vid matplatsen!

Den har använts hårt i över 12 år, så den får ändå anses ha gjort vad man kan förvänta sig av den. Det kan vara så att ett och annat barn har hoppat och härjat i den genom åren, dessutom…
Jag är inte särskilt ledsen över att den är borta, eftersom jag tyckt att den varit lite för skrymmande där den stått. Den har blivit kvar, eftersom sängplatserna behövts, inte för att den tillför något annat till inredningen. Nu får de sängplatserna istället i framtiden lösas med extrasängar, som tas fram vid behov.

Uppe i poolhuset har nya sovplatser ordnats i lilla boxrummet. Det där har jag funderat på hur vi skall få till hur länge som helst och till slut tänkt att vi skulle behöva platsbygga en våningssäng. Sådant kan vi inte fixa själva och hantverkshjälp kostar mer än Ikea, så vi löste till slut rummet med hjälp av den blågula kompisen.

Hantverkshjälp kommer att behövas iallafall för att ändra på dörrarna för att ge mer plats i det lilla rummet. Jag vill att det skall gå att öppna upp hela dörrväggen, precis som i det stora poolrummet, fastän med dörrar som löper smidigare. Fönsterrutor vill jag ha även in till lilla rummet, precis som vi låtit göra in till det stora. I den tankeprocessen landade jag till slut i att vi kanske lika gärna byter vikdörrarna i hela poolhuset, eftersom de blivit både tröga och i vissa lägen till och med farliga.

Vikdörrar längre ut vid pelarna skulle dessutom göra framförallt det lilla boxrummet större och därmed mer funktionellt. Pinterest och Google konsulteras därför flitigt nu för att få tips på smarta och inte alltför dyra lösningar.

Bilder från dofab.se

Jobbigast av alla våra småjobb denna gången var just att montera och få loftsängen på plats i det lilla boxrummet.

Skruvarna var många och monteringen tog tid, även om det inte var särskilt komplicerat. Men det hann bli rejält varmt innan jag var klar och det var inte helt lätt att baxa in monstret i det pyttelilla rummet. Den inåtgående dörren gjorde det inte direkt lättare och just den dörren blev startskottet för planerna på att byta ut hela dörrhärligheten i poolhuset till nästa säsong. Det ena ger dessutom ofta det andra, så nu funderar vi på att försöka hyra ut poolhuset separat som ett enklare och billigare semesterboende, men med full tillgång till poolområdet, förstås. Poolen är ju liksom det som lockar mest hos dem som lånat eller hyrt vårt hus sommartid iallafall.

Trots allt fix vi hade att göra, var det så galet skönt att vara där. Någon riktig canicule upplevde vi inte men det var ändå ordentligt julivarmt. Jag låg blötlagd större delen av den varmaste delen av dagarna men svepte till slut en handduk om kroppen, torkade mig och njöt av den något svalare men fortfarande ljumma kvällen. En och annan byfest klarades av,

liksom sedvanlig fredags-AT (aprés travail) på bykrogen och en sväng in till Béziers.

L’Orangerie
Place Jean Jaurés

I övrigt och när morgonens bestyr klarats av, tog vi det lugnt. Något annat är inte möjligt efter att dagen på allvar anmält ankomst med temperaturer som inte tillåter några mer avancerade övningar.

I september är vi tillbaka igen. Jag har då en del fjärrjobb framför skärmen att göra men i övrigt tänker jag bara fixa med sådant jag känner för, som att måla några väggar och kanske dörrar och sortera vår garderob?

Utflykter blir det garanterat; några frukostutflykter till havet, restaurang- och vingårdsbesök samt kanske lite sightseeing där vi inte har varit förut.

Min sommar fortsätter, alltså, även om några veckors intensivt jobb i Rättvik väntar först.

Utsikt över Siljan från min hotellrumsbalkongpå Lustigsgården.

Jag njuter och ändå inte

22 torsdag Jun 2023

Posted by in Byliv, Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Det är kväll igen på vår terrass; midsommardagskväll. Den är renspolad och ytterligare piffad. Två plantor fick följa med hem från torsdagens tur till Ikea och nu står de och tuppar sig i ett tidigare tomt och trist hörn.

Det är stilla nu. Nyss rådde total kakafoni när cikador, svalor och diverse andra fåglar slogs om syret i den snabbt mörknande kvällen. Kyrkklockorna stämmer in också och jag blir sittande och bara lyssnar. Filmar gör jag för all del också; för vilken gång i ordningen har jag ingen aning om.

Det är lika fascinerande varje gång när allt tystnar samtidigt. Tornsvalorna som försvinner in i sina nattläger, fladdermössen som har jagat klart och cikadorna som flöjtat ut en sista skarp gnisselsalut.
Midsommardagen har varit stilla, kravlös och varm. Kontrasten mot gårdagen, då murvelträdgården stimmade på det sätt som den gör bäst, har varit monumental. Ett tjugotal vuxna och ett gäng badglada barn firade midsommar med en för-barnbarnsapéro,

följt av knytkalas med idel traditionstyngd svensk midsommaraftonsmat.

Bara tidpunkten för frosseriet var en annan än vad som är typiskt för midsommar, för vem vill äta sill mitt på dagen i en värme som svensk sommar faktiskt i stort sett aldrig kan mäta sig med, hur ”bra” sommaren än är? Den där värmen är svår att riktigt förklara, i synnerhet som vädret härnere varit så ombytligt som det varit de senaste veckorna. Det har varit stadigare väder uppe i norr och under min korta sejour på västkusten härom veckan, kunde jag förstås konstatera att det var väldigt varmt och skönt.

Ett badbart svenskt hav i juni

Och ändå är det inte den där omslutande värmen, den som känns så pålitlig och självklar att du till slut alldeles glömmer bort tröjorna, som skuffas allt längre in i garderoben.

Jag är hemma i Murviel. Det är så väldigt vårt. Tryggt, vackert, vänligt. Vi har varit här i allt längre perioder de senaste åren och vardagen smyger sig därmed på mer än vad den lyckats med tidigare. Jag gråter inte längre av lycka när jag ser vår by i fonden när vi kör över krönet vid Corneilhan. Euforin har blivit till trygghet. Allt är välbekant och i allt väsentligt förutsägbart.

Växtligheten på grannens hus har vuxit till en elefant …
Morgonpool
Huset har plockats fram och väntar på Bror

Behovet av det sista är något som blir alltmer uppenbart för mig. Jag har till slut påverkats mer än vad jag förstått av alla förändringar, som jag både iscensatt själv och som skett utan att jag kunnat påverka dem.
Jag blir långsamt piggare men återhämtningen låter sig inte forceras av min medfödda otålighet och jag tvingas resignera inför det. Men det gör mig lite vemodig och rentav lite blödig. Jag längtar efter alla i den växande barnbarnsskaran och precis som under pandemin, känns återigen avståndet mellan Sverige och vårt franska paradis kanske onödigt stort. Det är smått bisarrt att ha ynnesten att sitta mitt i allt det drömmiga och samtidigt nås av nyheter om ett Ryssland som bara blir galnare för varje timme som går. Det går inte att tänka bort. Jag försöker låta bli att nyhetsknarka hela tiden men det är svårt. Mina kära vill jag ha nära när omvärlden är allt annat än förutsägbar.

Nu har den väl aldrig varit förutsägbar men jag har hållit det ifrån mig på ett annat sätt än vad jag kan nu. Att Ryssland invaderade Ukraina när jag/vi som bäst ägnade mig åt att komma över covidbaksmällan, har gjort något med mig. Nära och kära som i perioder har det tufft går förstås inte heller obemärkt förbi.

En tyngd som inte fanns där förut håller min genetiska optimism i schack numera.
Kanske är det bra? Bara jag hittar ett sätt att införliva den med det som trots allt är jag, så ska det nog kunna landa så att jag kan återgå till att tidsoptimistiskt fylla tillvaron med allt som gör mig glad igen.

Idag har jag bara vilat

19 måndag Jun 2023

Posted by in Byliv, grand-mère, Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , ,


Det svirrar, surrar och kvittrar. Jag sitter under vår tonnelle, som fått tillfälligt tak i väntan på den måttbeställda.

Det gör ganska mycket för trivseln att ha tak över huvudet när man sitter till bords utomhus. Det känns tryggare och mer ombonat, särskilt när nattmörkret tar över. Jag är ute precis hela dagarna och kryper inte in förrän det är dags att sova. Jag äter, jobbar, stickar, läser, simmar, hänger tvätt, plockar ner tvätt, drar upp ogräs, lyssnar på cikadorna, som försiktigt börjar göra sig påminda till slut och efter mörkrets inbrott tittar jag på film på paddan.

L, som själv helst håller sig inomhus, om det inte är för att gå ut med hunden, ta ett snabbt dopp eller hänga med vänner som kvistar förbi, fick upp tonnelletaket när jag var och handlade. För honom är det inte så viktigt men han vet att det är viktigt för mig. Han gör sånt. För min skull. Och även om jag kanske skulle önska att han gjorde mig lite längre sällskap på terrassen, så är omsorgen fin. Han är fin.

Idag kom C och E förbi. De har tuffat genom Europa i sin van i några dagar och nu är de här. Snart kommer deras barn och barnbarn. Hansbys kom också förbi med nyanländ son med familj och poolen fylldes med skratt och plask medan de mer antika i samlingen ägnade sig åt att planera nära förestående umgänge och barnbarnsapéroer del 1 och del 2.

2016 års igelkott

Det är sommar på riktigt nu. Luften riktigt dallrar av förväntan. Jag tar ett kort på ett vackert stilleben och skickar till äldsta dottern;

varpå hon, som snart är på plats med älsklingarna, raskt och torrt konstaterar i vår messengertråd att det snart blir färre antal stilleben och mer härj.

Jag längtar.

Efter härjet.

Aldrig är Murvelhuset så fantastiskt som när skratt, rop och, för all del ibland gråt, överröstar både cikador, fåglalåt och buller från gatan.

Och myggan? Hur mår den? Jotack, den är inte alltför djävulsk och ännu så länge har den inte dragit hit riktigt alla sina polare. Svalorna jobbar för högtryck och när de går av sitt skift kommer fladdermössen. Det gillas inte av myggan men av mig.

Svalor och fladdemöss får hjälp av en Thermacell, som knuffar bort myggorna från oss och ut till predatorernas väntande näbbar och käftar

Imorgon skall det shoppas inför midsommar, som skall firas med hugade i vår trädgård.

Ungdomarnas midsommar i Murviel för en del år sedan …

Byn skall också fira. I många dagar och med mycket musik. Får se vad av allt det vi kan tänkas vilja delta i.

Bonne soirée, tout le monde!

Väderfunderingar

18 onsdag Jan 2023

Posted by in Byliv, Murvelhuset, Renoveringar, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , , ,

Vi har haft ett par riktigt ruggiga dagar och i förrgår åkte till och med understället i ull på. Det regnade och igår morse blickade jag dessutom ut över en dimgrå trädgård, där termometern visade ynka 7 grader.

Det går snabbt att bli bortskämd med de sydfranska januaritemperaturerna. Allt under 10 grader är JÄTTE-kallt. Lägg till det en nordanvind och vintern är därmed alldeles bestämt på tillfälligt besök.

Ser ni snön i bergen till höger om soldaten?

Den sortens vinter är dock till slut inte värre än att vi vid lunchtid fick ta på solglasögon när vi flanerade på Allées Paul Riquet inne i Béziers,

för att sedan via Place Jean Jaurès ta oss in i gränderna för en formidabel lunch på L’Orangerie,

Äteriet ligger på Rue Barthélemy Guibal, alldeles innan den korsar Rue de la Coquille.

Där, några meter innan den gatan når Paul Riquet, ligger för övrigt ett annat rekommenderat äteri, som vi inte testat ännu; Café des Arts heter det och det ser ut precis som man tänker sig ett klassiskt brasserie.

Det får bli nästa gång.

Béziers fortsätter att utvecklas och utbudet av restauranger blir alltmer imponerande. När vi fick nycklarna till vårt hus för snart
11 år sedan, lockade inte Béziers alls. Annat är det nu. Fasaderna längs med allén är upprustade och själva allén har befriats från
parkeringsplatserna och fått ett rejält ansiktslyft. Ut flyttar istället caféborden och sommarkvällar på Paul Riquet känns alltmer som något att börja längta efter!

Kanske vi borde skicka dit vår Maire på studiebesök? Murviels absolut vackraste plats högst uppe i cirkuladen, framför kyrkan och slottet, är nämligen reserverad för bilarna.

Istället för kullersten är ytan asfalterad och de fantastiskt vackra byggnaderna runtom kommer inte till sin rätt. Utsikten är förstås fortfarande betagande men här borde det faktiskt finnas bänkar och planteringar istället för bilar.

Vackert är det, som sagt, men vi höll på att blåsa bort under vår bypromenad idag. Vi lyckades ändå hitta ett hörn i solen och i lä för vinden och där satt vi en stund och njöt av ett vinterväder som går att leva med.

Stina hukar i vinden!

Medan vi ägnade oss åt lite vardagsmotion, fortskred arbetet med pergolan vid poolhuset.

Lagom till att vi var tillbaka, låg hela däcket på plats, så nu återstår bara en enkel spaljé invid muren och en kassett på däcket för poolhusdörren, sedan är det klart.
Jag tror att detta projekt varit det smidigaste och snabbaste av alla olika projekt vi satt igång härnere. Riktigt bra blev det också. Därmed är ännu ett sorgligt hörn av ägorna fixat,

Fulhörnet i somras, med den avslagna skenan hängande i luften.

och badrummet hänger bättre ihop med resten av poolhuset. Fler snubbelfällor är dessutom undanröjda och det kan ju aldrig vara fel!

Sedan kan jag inte låta bli att fundera över om det inte kan bli ett och annat uppträdande på den scenen i framtiden.

Kanske finns det någon liten teaterapa i barnbarnsskaran som så småningom vill sätta upp en garanterat bejublad föreställning just här?

Imorgon blir det lunch i Quarante, efter att glaset kommit på plats i den nymålade badrumsdörren (det färdiga resultatet kan komma att presenteras på en blogg nära dig).

Skimming Stone från Farrow & Ball har dessutom beställts och skall hämtas upp på Gabanou Decorations i Boujan, så att även garderobsdörren kan få samma kulör som badrumsdörren. Väggarna i det lilla utrymmet mellan sov- och badrum skall också rollas, liksom taket där; de förra dock bara i väntan på att en djungeltapet införskaffats. Kan bli spännande med en liten minidjungel för en och annan småtting som skall sova där under framtida sommarlovsbesök, fick jag för mig!

En dräglig sorts vintervärld

14 lördag Jan 2023

Posted by in Byliv, Hantverkare, Murvelhuset, Renoveringar, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , ,

Vår by är så tyst, så tyst om natten. Månen lyser upp hela trädgården vid midnatt när Murviel sover.
Inga bilar kör förbi på gatan.
Inga röster hörs och det prasslar inte heller i vegetationen där utanför. Det är januari och lite nattkyligt, så kanske till och med hundarna, som annars kan höras långt borta, har fått komma in i värmen? Dofterna är annorlunda nu jämfört med under de varmare årstiderna men dagsljuset är lika intensivt om dagen som månskenet är starkt om natten.
Och himlen, ja den fortsätter att vara lika languedocblå året om…

Vinter i Murviel är rofyllt, kravlöst och helt speciellt. Kontrasten mot det nordiska vintermörkret är monumental;

Uddevallabron, vägen från Hunnebostrand och utsikt från flygplansfönstret på Kastrup, kontra vägen från Béziers mot Murviel i januari.

Så jag älskar att vara här om vintern. Jag börjar leva igen, efter veckor i sträck utan särskilt många minuters ordentligt dagsljus.
Nu är vi dock inte bara här för att njuta. Det är vi sällan. Jag fjärrjobbar;

Tre olika uppdrag jonglerar jag för tillfället, så parken med IT-prylar är smått bisarr. Det är högst tillfälligt att det är så. Vart och ett är uppdragen dessutom inte större än att de går att jonglera tillsammans.

Igår skulle vi också ha fått en ny elmätare – en s k. Linky – installerad. Det har varit planerat sedan i oktober och är ett av huvudskälen till att just denna tidpunkt valdes för resan ner. Installatören kom på utsatt tid, skakade på huvudet och gick. Han hade fått fel uppgifter, sa han. Sedan konstaterade han att vår befintliga elmätare inte mäter alls. Om det är dåliga eller goda nyheter för kommande elräkningar vet vi inte men installatören lovade iallafall att komma tillbaka så fort som möjligt. Vi får väl se. Vi börjar bli luttrade.
Andra planerade aktiviteter har hittills gått mycket bättre, så idag drog jag på mig merylbrallorna och grabbade tag i en målarpensel.

Badrums- och garderobsdörrarna är på plats och redo för lite färg, nämligen!

Uppe vid poolhuset finns nu också en pergola och de livsfarliga, löst hängande poolhusdörrarna har fått en trygg anordning att löpa längs med.

En spaljé invid muren skall på plats och ett trädäck i nivå med poolhusgolvet skall fixas nästa vecka, sedan är det klart. Återstår sedan lull-lull, ljusslingor och en skön, avskild hörna för en och annan prins, trollunge eller prinsessa som kan behöva få dra sig undan ibland.

Pandemin pausade så mycket av de arbeten vi planerat och den gjorde så att våra olika projekt hamnade på kö. Den situationen är vi förvisso inte ensamma om, så att hitta duktiga och pålitliga hantverkare, som dessutom har tid för just oss, har inte varit en helt lätt uppgift. Bankkontona och den egna orken har också behövt hinna hämta sig mellan varven.
De två nyrenoverade badrummen, som jag för övrig älskar, åt ju dessutom upp allt som satts åt sidan för andra projekt, så om någon undrar varför jag åkt fram och tillbaka till Växjö för att konsulta, så har ni svaret där. Hål i fickorna vill jag ju inte gå runt med när det ändå går att göra något åt det.
Alla de här projekten och jobben som jag måste ägna tid, gör att vi blir ganska låsta i huset. De utflykter vi gör villkoras av det som behöver ske i huset innan det är dags att åka norrut igen.

Leroy Merlin har fått besök för att fixa virke och vi åkte till marknaden i St Chinian i söndags. Där lunchade vi med nyvännerna Anne och Fredrik, köpte tulpaner och mimosa och jag hittade hela korianderfrön hos kryddmonsieur’n.

Sådana har jag letat efter överallt, så turen till marknaden får därmed sägas ha varit en lyckad sådan.

I torsdags blev det så en lång, härlig lunch hos vänner i Castelnau de Guers,

och igår kväll blev det kalas hos och med bygrannar.

Hunden skall få en strandpromenad i helgen och på söndag kväll drar vi till St Nazaire och smörjer kråset.
Det är ett slit och ett släp, vill jag lova.
Under tiden fortsätter solen att värma dagtid men skuggan som tar över terrassen på baksidan när eftermiddagen börjar bli sen, blir snabbt väl så sval. Kontoret kan flytta ut en stund när solen lockar och det är ljuvligt. Men kvällar, nätter och tidiga morgnar är som sagt riktigt svala,

om än kanske inte med svenska mått mätt. Men vinter är det trots allt här också; languedocvinter och en trygg bit över 20 grader i solen mitt på dagen. Sådana vintrar kan jag leva med.

När en sol- & värmetörstande skandinav till slut fattat grejen

18 måndag Jul 2022

Posted by in Byliv, La mer, Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv, Utflykter

≈ 1 kommentar

Turister och utbölingar känns ganska ofta igen på dumheter de – vi! – gör. Det himlas med ögon och skakas på huvuden och de mer välvilliga ger goda råd i förhoppning om att bli lyssnade på. Ni vet, turister som ger sig ut på fjället utan att förstå hur nyckfullt vädret kan vara; en tonårsson som vandrar med grönrutiga Vans i tyg i Himalaya när vandringskängorna som lilla mamsen köpt försvunnit med resväskan som hamnat på villovägar.
Att invänta den försvunna väskan?

Inte en chans!
Hur svårt kan det vara, liksom?
Eller den hurtige som ger sig ut på sin dagliga löprunda om efter­middagen, comme d’habitude, just som hundtimmarna är som allra hetast.

Just den grejen gör man kanske bara en gång, men att som svensk gå in istället för ut när solen skiner; hur mycket motstånd bjuder inte det?

Mig har det tagit många år, för det är väl bara att bada om det blir för varmt? För varje år som gått har dock eftermiddagssiestorna inomhus bakom stängda voleter blivit längre och längre.

Idag fläktade det litegrand om eftermiddagen och var bara 35 grader i skuggan, så då vågade jag mig ut, trots att det ännu inte var kväll. Vi stänger våra fönsterluckor och fönster varje morgon för att stänga nattsvalkan inne. Men det skaver, för jag älskar rum där solen spelar i gamla munblåsta enkelglas och dansar vidare in i rummets alla skrymslen.

Men nu vet vi ju. Byborna behöver inte längre skaka på sina huvuden över svenskarnas öppna fönsterluckor, där hettan får fri lejd in i huset. No more.

Vi är kloka nu.

Acklimatiserade.

Naturaliserat byafranska kanske till och med.

Med caniculer på kö in mot oss blir också socialiserandet och umgänget villkorat. De flesta av byns expatriotiska barnbarn har åkt hem igen och mor-& farföräldrarna får partykänning. Fast inte när som helst på dagen, utan det få allt bli lite svalt först. Därför fick det igår bli en bonnet de nuit/nightcap/sängfösare vid poolen när solen försvunnit bakom grannens tak.

Det blev konstsim under Evas ledning, äntligen.

Det var flera år sedan sist.

Skall det badas och levas uteliv är det alltså förmiddag och kvällar som gäller. På morgonen är poolvattnet svalt och skuggan skön; om kvällen är det istället alldeles ljummet och sammetslent.

Vid falaiserna i Cap d’Agde är klipporna och de små vikarna tomma om morgnarna, så imorse packades thermos ner, croissanter inhandlades och sedan intogs frukost invid vågskvalpet.

Stenarna under vattnet är vassa …

Några vändor ner i det salta senare, rafsade vi ihop våra saker och styrde hemåt. Då ringlade köerna ut mot kusten långa medan vi kände oss både luttrade och världs­vana när vi rattade bort från stranden långt innan klockan var 12. Inget bränt skinn, inget soltungt huvud, bara ny havsfräschör och salta läppar.
Dagen avslutades sedan på Latino Beach på Serignan Plage. Ett något fånigt namn, kanske, men otroligt mysigt att sitta och titta på badgäster som dröjer sig kvar på stranden medan vi slevade i oss av diverse godsaker.

Ungt, hippt och full fart men det hindrar inte att gamlingar som vi ändå kände oss välkomna.

Nu har L lagt sig, trädgården är höljd i kompakt mörker, Stina skäller på förbipasserande och jag njuter av stillheten. Cikadorna har lagt av för i kväll och det är måndag. Lugnt och stilla i vår lilla by.

Stilla förflyter dagarna i Murviel…

11 måndag Jul 2022

Posted by in Byliv, Familjen, grand-mère, Jycken, Murvelhuset, poolliv

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

… trodde jag att jag ville skriva, men då skulle jag fara med osanning. Visserligen har vi många stunder av stilla lugn men vi flämtar också i eftermiddagarnas dallrande hundtimmar. Vi säger då inte mycket, utan tittar med tomma siestablickar på varandra. Cikadorna larmar runtomkring oss medan vi guppar omkring i det turkosa eller söker skugga. Inte ens barnen orkar då med sin annars så vanliga, något vilda repertoar.

Aktiviteterna tar dock aldrig helt siesta, vi bara turas om att styra med dem. Jag tar oftast städ-, röj-, plock-, disk- och tvättjänsten. Matlagning överlåter jag med varm hand till dem som är både intresserade och duktiga. Jag ombeds även både att dyka, hoppa bomber och leka tåg i poolen. Det är Bror som ser till att jag ägnar mig åt sådant. Bertil, underbara lilla unge, har i år lärt sig att flyta och ta sig fram i vattnet utan hjälp av flytetyg. Simtag tar han också och han föredrar den djupa delen av poolen.

Det är så stort. Vi är djupt im­ponerade, stolta och inte så lite förvånade över vilken kontroll han redan hunnit skaffa sig. Skall vi prata säkerhet vid vatten, är att kunna flyta och hålla sig över vattenytan något av det viktigaste att lära sig, konstaterar vi tacksamt.

Varje år hittills har något barn lärt sig simma i vår pool. Förutsättning­arna för att träna sådana förmågor är de bästa; varmt vatten, tryggheten i det begränsade området och att du alltid har nära till land. Eller till poolkanten då…

Luncher under tonnellen,

pauser i poolhuset under fläkten och glada barn gör livet behagligt och det är otroligt avkopplande.

Det där loja tillståndet kan lätt få den roligaste och mest lättsamma aktivitet utanför trädgårdens grindar att kännas oöverstiglig. Som den att gå på apéro hos bygrannar (alldeles väldigt trevligt, för övrigt),

för att sedan landa i byns Petetastfest. Den första sedan pandemin kopplade greppet om murvlarna och resten av världen. *Rättelse: Eller det där var ju fel; det var faktiskt petetasfest förra året också, fick jag påpekat av vännen Å, som begåvats med ett bättre minne än jag själv.

Det är omåttligt trevligt med byfester. Man ur huse är det som gäller. Musiker spelar och borgmästaren dansar bugg.

Barnen leker inom området som spärrats av för trafik, Bernadette sprakar som vanligt, och får fart på de flesta. Ingen är mer byfest och Murviel än Bernadette. Så fort musiken börjar spela, spritter det i benen på henne. De stora örhängena dinglar, fötterna dansar och hela hennes uppenbarelse är glädje. Åtminstone där och då. Åtminstone det vi ser. Och det smittar. Bygrannarnas Saga dansar lika inlevelsefullt och euforiskt som någonsin Bernadette;

Motvilligt tar vi oss sedan hem igen och så förflyter oändliga dagar med välbehövlig avkoppling för prinsarnas och lilltrollets familj. Utflykter tar vi till luftkonditionerade utrymmen, medan vi hoppar över strandbesök och annat som kan bli övermäktigt för en liten bebis och en och annan prins som gillar rutiner.

Jag njuter av att se dem alla må bra och ha roligt. Semesterkolorerade äter de lunch under tonnellen för att sedan ta siesta en stund efter maten.

Eftermiddagspasset i det turkosa tar dock snabbt vid och allt börjar om. Morgnarna är särskilt njutbara, med poolen i halvskugga och med kvardröjande nattsvalka;

Det är semester.

Det är nästan kravlöst.

Det är ändå intensivt.

Och alldeles, alldeles underbart!

Stilla reflektioner från vårt franska palä

22 onsdag Dec 2021

Posted by in Byliv, Murvelhuset

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Alldeles otypiskt, ovant och till och med en smula obekvämt(!) sitter jag vid köksön i vårt franska drömkök och sveper med blicken över det stora, vackra rummet.

Ingenting hänger över mig som absolut behöver vara klart före jul. Det är ingen tjurrusning ända in i kaklet denna min första december utan rektorsuppdrag. Kontrasten mot förra året är monumental. Ovant, alltså, och obekvämt, eftersom jag ändå inte helt kan skaka av mig känslan att det är något jag missar, något jag borde göra men inte gör. Insikten att det jag har att göra kan vänta en vecka eller till och med två är märklig. Det är vad åratal av tjurrusningar vid terminsslut gör med dig. Det sätter sig i varje fiber av kroppen och är ändå funktionellt medan det pågår. Ett tidigare nödvändigt fokus som för min del nu ser annorlunda ut. Att det är riktigt skönt är ändå vad jag med utsvävande krumbukter försöker berätta!

Hjärnvila ger tankeutrymme och en möjlighet att få fatt i allt det som på riktigt är viktigt.

Helt stilla är förstås inte tillvaron men vi har det tryggt just nu. Den influensadrabbade solnafamiljen börjar till­friskna efter ändlösa decemberveckor med vandrande smitta. De små troll­ungarna i Oslo och Göteborg växer och är så gulliga att det snörper ihop sig inombords. Mina barn och deras små. Barnbarnen. En tillvaro på det privata planet som det också finns an­ledning att vara tacksam över.

Vårt vackra, lätt bedagade gamla vinbondehus bär förstås på många historier. Vi vet inte mycket om dem som bott i huset före oss. Men husets senare historia, den som huset delade med de förra ägarna, är mörk. Den handlar om svårt missbruk och om ett litet barn som for illa, trots en utåt sett välordnad tillvaro.

Jag tänker på det, på det nu vuxna barnet, med jämna mellanrum. Missbruket tog den, trots allt, älskade föräldern alldeles för tidigt men barnet vände barndomstraumat till något bra – säkert inte möjligt utan stöd från övriga familjen- och startade stiftelsen Trygga Barnen. Så här i juletider har den organisationen fullt upp. Julen är allt annat än trygg, varm och glittrig för ett stort antal barn. Jag behöver åtminstone påminna mig om det, medan julmusiken skrålar ur högtalarna, lussebullarna svalnar under strukna linnehanddukar och instagramkontona svämmar över av softade bullerbyidyller.

Ett bidrag till Trygga Barnen känns rimligt och rätt. Hänger ni på och hjälper dem skapa fina julminnen för de unga som aldrig kan ta julefrid för givet?

Vi inledde julfirandet på allvar ikväll med besök från bygrannarna, fisksoppa, tända ljus och eld i öppna spisen.

De två fina småttingarna på besök har det precis sådär bra som man önskar att alla barn kunde få ha det. Vi diskuterade julkalendern, knasiga amerikanska julfilmer och hur många klappar som ligger under granen hos deras mormor och morfar. De två små behöver inte fundera över att inte alla har det som de. Skall inte behöva heller. Barndomen behöver få vara oskyldig och oskuldsfull så länge det bara går, när det går.

Varför är jag en sådan obotlig julegris? Min mamma var inte överdrivet förtjust i julen men mina barndoms jular är fina minnen ändå. Kanske är det därför, kanske är det Astrid Lindgrens ”fel” eller inredningsmagasinens; det faktum att jag älskar julemys.

Imorgon är det lillejulafton. Riz rond är införskaffat och skinkan står redo. Det blir jul i år också.