Andra lektionen i franska är avklarad och nu kan jag räkna mig in i oändligheten men vad är det för ett språk som tycker att det är vettigt att säga fyra-gånger-tjugo-tretton istället för nittiotre?!? Ja, ja, det är väl bara att tugga i sig.

Roligt är det iallafall att upptäcka att veckorna jag tillbringat i mitt franska paradis redan nu gett mig en förståelse för språket som jag inte haft förut. Att nu vara eleven som upptäcker glädjen i att förstå, att den där rynkan mellan ögonbrynen, som min sambo noterade alla de gånger jag ansträngde mig för att hänga med i konversationen på restaurangen eller med hantverkarna i huset, faktiskt inneburit att jag lärt mig mer än vad jag förstod då; det är alldeles speciellt. Motivationen går att ta på och det är något jag sett från andra hållet, när jag undervisat i engelska, att om inte motivationen finns, blir effekten av undervisningen, hur ambitiös den än är, mycket liten.

Motiverad är jag, alltså.

Och det är så roligt. Jag snor talapparaten runt skorrande ”r” och nasala läten och tycker om hur det låter och det påminner inte så lite om den lilla flickan jag en gång var när jag började lära mig engelska. Då stod en nioårig jag framför spegeln och lyssnade på hur det lät när jag tog det nya språket i besittning. Jag övade och övade. Lyssnade på skådespelarna i Upstairs, Downstairs och filade idogt på den brittiska engelska som fortfarande är mitt signum. Nu, sent omsider, är det alltså dags för franskan och även om jag skippar spegeln, så är det samma sorts glädje och beslutsamhet. Tiden får utvisa om det får samma effekt på en drygt fyrtio år äldre étudiante som på den lilla nioåringen! Knappast, om jag får gissa, men hälften räcker bra.

Väl hemma från denna min andra fransklektion, hittade jag en tavla på mitt soffbord:

Jag såg den med det samma jag kom in i lägenheten och kände genast igen motivet.

Vår rostiga gröna grind i Murviel, omsorgsfullt penslad i besökande vännen A:s akvarell! Den är så fin och så fransk och jag blir alldeles lycklig över hur väl den fångar essensen av murvelhuset. Bilden skulle platsa i vilken Peter Mayle-bok som helst och jag blir inte så lite imponerad. Den lilla akvarellen har nu intagit sin självklara plats på tavellisten i vardagsrummet på sjätte våningen och jag påminns ännu en gång om att det är dags att boka nästa resa…