Vi äter våra frukostar ute. Solen silar genom lövverket och morgnarna är lite svalare än vad som är vanligt så här års. Magiskt är det iallafall och Madame Örnkoll, som är en riktig earlybird, hittar jag varje morgon på terrassen, drömskt blickande ut över ägorna.
Igår regnade det men det var också sol. Häromdagen hörde vi åskan i fjärran men igår dunkade den på alldeles nära och himlarna öppnade sig för en stund under eftermiddagen innan ordningen åter var återställd. Vi hade väntat oss sådant väder inför resan ner denna gång, eftersom den occitanska våren inte riktigt fattat hur den skall bete sig.
Det går inte att lita på vädret i år och det är en märklig känsla att ligga och plaska i det turkosblå, medan svarta moln tornar upp sig runtomkring oss och hotar med ymnig nederbörd. Ena dagen duckar vi; nästa dag är det ingen pardon och vi flyr in under torgmarkisen, medan regnet smattrar mot markisduken.
Där blir vi sittande en god stund med vår lunch.
Det gör ingenting att det regnar lite på just oss en stund, för gazpachon var lika himmelsk igår som dagen innan, pastan med scampi slank ner utan problem och det är vackert att se på regnet i trygghet under markisen.
Vårens myckna regnande får dock många franska pannor att rynkas. De begriper inte hur det kan skvätta så mycket ovanifrån som det gjort i år och jag inser hur otroligt mycket mer väderkänsliga de är härnere jämfört med människor i mina mer nordliga hoods. Medan hantverkarna på ön i både regn, hagel, snöglopp och i häftiga vindar från havet, byggt en solid veranda och lagt stenar på vår nya parkeringsyta, har arbetet med infarten bakom den rostiga grinden här i Murviel stått alldeles stilla sedan vi var här sist.
Regnet har sinkat vår duktige trädgårdsmästare och vår infart är allt annat än klar;
Irriterande, förstås, men jag vet att han alltid gör sitt bästa och i måndags var han på plats med inhyrd hjälp för att planera det fortsatta arbetet. Nu är därför de närmaste veckorna intecknade och jag tackar gudarna och fransk devis-sed för det fasta priset på arbetet, för det lär bli dyrare än vad som sagts. För den merkostnaden står hantverkaren, men jag tror nog ändå att vi skall försöka att i någon mån bidra; ett sådant ombytligt väder som denna vår, riskerar annars att sänka en småföretagare som vår Bertrand.
Mat är annars vad det handlar om denna vistelse. Med mig har jag en alldeles egen chef och det passar ju alldeles utmärkt, eftersom jag tycker om att äta. Vistelsen inleddes därför med en marknadstripp till St Chinian. En ny marknadskorg inhandlades och den fylldes raskt med allehanda lokala produkter, som frestande dukats fram.
Marknadskorg i maj 2018
Med hem följde goda ostar, kronärtskockor, sparris, allehanda grönsaker, färskt bröd och några påsar lavendel, bara för att.
Sedan har dagarna rullat på och den ena läckerheten efter den andra har placerats under min näsa:
Detta bildspel kräver JavaScript.
På bordet står en vas pioner, också de från marknaden och jag fotograferar den också. Jag kryper nära…
Måttar från längre bort.;
och bara njuter av den så där i största allmänhet.
Regnet denna ovanliga vår har för övrigt fört det goda med sig att det prunkar överallt något alldeles väldigt. Den egna trädgården är inget undantag…
Idag sitter jag återigen under markisen och väntar på att det skall sluta regna. Det gör det nog snart, för fåglarna är igång med sitt tjatter och det ljusnar igen. Det växlar snabbt.
Ikväll blir det apéro hos nya bygrannar. Får se om det blir en simtur innan dess!
Murvielklotter 