Kategoriarkiv: Om dagsläget

Det tuffar på…

08 torsdag Okt 2015

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Om dagsläget, Renoveringar

≈ 10 kommentarer

Etiketter

, , ,

… och vi börjar komma i något slags ordning i det lilla västkustska huset, trots att ytterst få av flyttkartongerna är uppackade

Ganska fullt i det stora källarförrådet...

Ganska fullt i det stora källarförrådet…

och trots att vardagsrummet fortfarande måste husera möbler som blivit överflödiga. Sådant har hittills lösts med hjälp av bortskänkes-annonser på Blocket. Det har brukat ta några minuter efter att annonsen publicerats innan telefonen har börjat ringa men nu har det gått en dryg vecka och jag inser att det gamla tricket inte fungerar här. Avdankade möbler får vi forsla bort själva. Gissar att antalet inflyttade till lilla byhålan inte är lika många som till Stockholm och att behovet av begagnade möbler därmed är begränsat. Intelligent av mig att komma fram till den slutsatsen, tycker jag.

Till min stora lycka har jag dock, med hjälp av grannen tvärs över gatan, hittat en lokal facebookgrupp, där överblivna möbler kan få byta ägare. Vips så står där till slut en Bengt, som raskt befriar oss från några tunga och skrymmande pjäser! När flytten gick till Blåsut och Murviel för snart fyra år sedan dök det också upp en räddande Bengt och vi slapp några vändor till tippen. Så jag säger det igen; det behövs en och annan Bengt när en flyttar!

Mitt fokus de senaste veckorna har alltså kretsat kring det nya jobbet, flytten och hur jag skall förhålla mig till det faktum att jag för tillfället inte längre har en stockholmsdörr att sätta hemnyckeln i.

Var i hela friden är min soffa och min favoritfåtölj?!?

Var i hela friden är min soffa och min favoritfåtölj?!?

Det är energikrävande på alla sätt och Murviel har därför hamnat i utkanten av min radar.

Igen.

Men det är då jag påminner mig själv om att allt det vi gör nu förhoppningsvis skall leda till mer flexibilitet och därmed fler möjligheter att med jämna mellanrum kvista ner till Murviel och inte minst att få mer tid till det som är viktigast av allt. Eller rättare sagt dem som är viktigast av alla. Så jag får något halvdrömskt i blicken, letar fram äpplemaskinen, börjar knattra och försvinner bort. Då ser jag varken flyttkartonger eller skrivbord med pappershögar. Utsikten blir istället svindlande vacker…

Bertil i ny elefantdräkt i mosterns famn
Annandag jul 2012…

Om en dryg vecka får murvelhuset besök, inte av mig utan av ett par ”örnar”. Jag får istället prioritera Stockholm. Det går bra det med. Kanske, om jag har tur, blir det en kort sväng till Murviel på höstlovet. Måste ju träffa fönsterrenoveraren, så att de bedagade skönheterna äntligen kan få lite välbehövlig omsorg:

Inte mycket kitt kvar..
brunt skall bli…
… grönt, är det tänkt

Och visst är de viktiga, fönstren, men hade det inte varit fönster i behov av renovering, så hade jag säkert hittat en annan ohemult viktig anledning till att placera mig i skavstakärran för en aldrig så liten tur söderut. Har inga problem med det, nämligen. Att hitta på anledningar att vara tvungen att flaxa ner till…

Inte min kudde, men den skulle platsa i murvelhuset!

Inte min kudde, men den skulle platsa i murvelhuset!

För sista gången och första

01 tisdag Sep 2015

Posted by in Om dagsläget

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,

Nu är det höst.

Nystart.

Det hör till vanligheterna så här års att det blir mörkare, att det blir svalare, fuktigare och att vardagen rullar igång igen. Det brukar bli september varje år, utan pardon, och skinnet glömmer att det nyss var solvarmt     

att paniken lurade under svettpärlorna innan pannan tilläts bryta vattenytan i ett desperat dyk undan middagshettan i Murviel.

 

Kollega svalkar av sig

 

Den loja semesterkänslan, som tar lite tid på sig innan den infinner sig, dröjde sig kvar lite längre i år när det ensamma ansvaret inte längre var mitt och jag fick några veckors respit innan ett nytt ansvar tagit dess plats. Nytt är det för övrigt mycket som är och jag stannar gång på gång upp, gnuggar mig nymornat i ögonen och påminner mig om allt det som jag nu gör för första gången.

Som att lämna huset på den västkustska ön tidigt på morgonen för att åka till jobbet.

Att hamna i bilkö i morgonrusning och njuta av världens vackraste utsikt.

Att ha vardag i huset som tidigare bara förknippats med semester. Regniga sådana och kalla oftare än vad jag egentligen vill minnas och ibland så insmickrande ljuvliga att jag nästan förlåtit allting och hängett mig åt att lovsjunga svensk sommar.

Fast bara nästan.

Numer är jag ju som bekant klimatflykting.

Väderförtroendet är för evigt trasigt.

Därför Murviel.


På fredag rattar jag tillbaka till sjätte våningen igen. För sista gången. Det är många invanda självklarheter jag gör för sista gången.

I elva år har jag lämnat hunden Maggies Farm, där vår Madame är Grand Old Lady.

 

Wilda i ljungen i dagisskogen

I torsdags gjorde jag det för sista gången som en morgonrutin. Nästa gång jag åker dit blir det för att säga hejdå.

Jag kommer inte att ta hissen ner till garaget från sjätte våningen för att åka iväg till jobbet igen.

Inte betrakta grannar från min upphöjda balkongposition

Balkongliv med Bertil

och om sena kvällen notera  var nattugglorna bor, inte irritera mig över cigarettröken från balkongen nedanför och inte lyssna på det svaga ljudet av pianoklink under evighetslånga helgfrukostar. Ljusspelet på Globen om kvällarna och gnisslet från tunnelbanan utanför det öppna sovrumsfönstret få nå en annans sinnen än mina framöver och jo, det kan inte hjälpas, jag känner ett visst vemod. Efter trettiofyra år i Stockholm har jag om dryga två veckor inte längre en adress i huvudstaden som jag kan kalla min. Det bor kanske en aldrig så liten trygghetsknarkare i mig iallafall!
Men istället upplever jag en frihetskänsla som jag inte varit i närheten av på många år, om ens någonsin. En frihet från onödigt stora utgifter som förlamat och skymt sikten för det som finns alldeles framför ögonen på mig. Vad det blir av allt det nya har jag ingen aning om – tänk vilken frihet som bor i sådan aningslöshet!

På västfronten en massa nytt

21 fredag Aug 2015

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, grand-mère, Murvelhuset, Om dagsläget

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Två veckor som dubbeljobbare är avklarade och jag har inte börjat gnissla tänder än, solen fortsätter att gassa inställsamt på mig och solnedgångarna bortom de västkustska kobbarna bortåt danmarkshållet till stillar mig, rensar det fram till alldeles nyss så anfrätta hjärnkontoret. Det känns inte hemma men hemtamt. Det är bara jag ett tag till men snart är vi här på L:s ö tillsammans och skapar vardag i huset som satts på undantag alltsedan Murvelhuset svepte iväg med oss. Nu skall det få lite omsorg till slut.

IMG_9816

Wilda gillar klimatet på Tjörn…

Hus tycker om att bli ompysslade. Det är som om de tar sig i takstolarna, borstar av sig dammet och förväntansfullt sträcker på sig när invånarna ivrigt börjar diskutera målarfärg, nya dörrar, vindskivor, åtgärdande av fuktskador, kakel, köksleverantörer och badkar på tassar. Det lilla huset på ön spetsar nyvaket öronen, ödmjukt tacksamt över att äntligen få känna sig ompysslat, medan murvelhuset, så här dryga tre år efter att vi klev in genom dörren, otåligt pockar på uppmärksamhet.

Som att det liksom säger att ”jo, jag vet att jag fått nytt tak, att golvet sulats om med vacker travertin, att trädgården rensats och fått nya planteringar, att trappor försetts med nya smidesräcken men när skall jag egentligen få ny färg på fönstren? Stenläggning innanför grinden? Ordentligt kök? Räcken runt poolen? Era slöhäckar!”

Mycket snack, liten verkstad. Typ.

Men jag har gått in i en annan lunk. Kravet på ekvilibrium har gått in i skarpt läge. Renoveringarna får ta den tid de tar. En sak i taget, eftertänksamt (inte min starkaste gren…), välplanerat och vederbörligen upphandlat på gustafskt (dvs inspirerat av en viss svärson) manér.

Inte fort och fel, utan klokt och rätt.

Nu skall jag prova att hyra ut mina rektorstjänster och därmed själv avgöra hur mycket tid jag tycker är rimligt att lägga på arbetsvardagen. Vi får se hur jag lyckas med det.

Snart sticker jag ner till Murviel igen för några dagar. Skall bara flytta först. Sånt brukar ju gå snabbt och friktionsfritt.

Snart flyttar lådorna ut igen…
S:s första natt på sjätte våningen

Och så viktigast av allt; Bertil skall firas! Han fyller ett år snart, den lille prinsen, och idag har jag aviserat för min uppdragsgivare att jag ibland kommer att behöva vara i Stockholm, jobba på distans och ta hand om mina åtaganden på östfronten. Som att hämta Bärra på förskolan ibland – för övrigt mitt viktigaste kommande uppdrag i höst.

Inköp av förskolestass pågår (knycker mammans bild)

Inköp av förskolestass pågår (knycker mammans bild)

Nya perspektiv

13 torsdag Aug 2015

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, Om dagsläget

≈ 1 kommentar

Etiketter

, ,

För en vecka sedan satt vi tillsammans med nyanlända gäster vid den upplysta poolen och njöt av languedockvällen. Tidigt på fredagsmorgonen gav jag mig sedan iväg på en av de jobbigare bilresorna upp genom Europa hittills. Vår gamla hunddam fick högsta prioritet och det mesta gick ut på att hålla henne undan den obarmhärtiga hettan så mycket som möjligt. Efter en sådan bilresa hade det naturligtvis varit skönt att slippa bilkörning ett tag men så vist har jag nu inte ordnat det för mig. Istället skall jag de närmaste veckorna pendla på tvärsen över Sverige mellan Stockholm och Tjörn för att avsluta ett jobb och dra igång ett annat, samtidigt som sjätte våningen skall packas ihop och överlämnas till en sångfågel med familj.

I mitten av september skall alla bitar ha ramlat på plats och vår nya svenska bas ett tag framöver kommer att vara långt ifrån Stockholm, där jag bott de senaste 34 åren av mitt liv. Även om tanken är att vi skall tillbaka, så slår det mig att kanske gick det lite väl fort nu? Har jag verkligen tänkt igenom hur det här kommer att bli?

Att kliva ut genom ytterdörren och ut på trädäcket som jag gjorde imorse, med ett vindstilla hav, augustidagg i gräset och en nymornad sol som jobbar hårt på att värma upp den nattsvala luften, fick mig att jubla lite inombords. Det slår hissturen ner garaget och in i bilen utan att ha stuckit näsan utanför dörren med hästlängder, hur praktiskt det än är med bilen bara ett hissknapptryck bort.

Jag byter det här

Oleandern på plats

mot det här

Sen frukost i solen

och väljer att bortse från att det kommer en november när en torr bil i ett varmt garage är höjden av lyx. För jag trivs nog bäst på backen, trots allt.

Men.

Utan närhet till den här lille pilten

Får upp värmen efter ett kvällsdopp i plaskdammen

Får upp värmen efter ett kvällsdopp i plaskdammen

blir det inte så särskilt kul, hur insmickrande än havet blänker i farvattnet nedanför tjörnhuset.

När ostindiefararen siktades utanför badplatsen...

När ostindiefararen siktades utanför badplatsen…

Denna vår senaste manöver är tänkt att fungera som ett steg närmare Murviel men också ett steg närmare ett mindre hetsigt jobbliv och som förhoppningsvis så småningom skall innebära mer tid för det som är viktigt här och nu. Det kan faktiskt inte bara sättas på vänt i hopp om att en lugnare lunk helt mirakulöst skall infinna sig. För att det skall ske, måste mått och steg tas.

Ensam i huset på den tysta gatan på Tjörn och när en mild variant av panik sätter in, påminner jag mig om varför jag är här. Att framtiden visserligen inte är huggen i sten men att jag iallafall vet vad jag vill. Jag bestämmer mig för att det får vara en bra början.

 

Dagar med sjätte våningen som hemma

18 lördag Apr 2015

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Jycken, Om dagsläget

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

Jag vet inte jag, men sjätte våningen känns ovanligt trist nu. Lägenheten svämmar över av obestämbart bråte och jag har varken energi eller lust att ta tag i det. Inredningstankarna och kreativiteten befinner sig någon helt annanstans, högen med stryktvätt förblir just en hög, soffan är ett misch-masch av handdukar, filtar och kuddar med en liten konvalscerande hund mitt i bråten,

… och kom tillbaka!

soffbordet svämmar över av lördagstidningarna och ute är det grått.

Stålgrått.

Kallt.

April. I Sverige.

Framgår det att jag denna lördag inte är särskilt uppåt?

Jag braklandade i verkligheten efter att ha lämnat Murviel för en vecka sedan. Hemma väntade en hund som inte alls hunnit hämta sig efter sin pyometra-operation och hon har åkt ut och in till Södra djursjukhuset i Kungens Kurva under den gångna veckan. Hennes flock iakttar henne nervöst medan tre veterinärer kliar sig i barr av varierande längder för att förstå varför lilla jycken återhämtar sig så långsamt. Det är lite som att befinna sig i ett avsnitt av Dr House, fast med veterinärer.

Kanske går det vägen. Kanske kan hon vara fransk hund ytterligare några somrar…

Bäst att lapa åt sig de sista franska solstrålarna…
Vaka över flocken…
Har du inte badat färdigt snart…?
Wilda ylar ominöst
Hunden fick som vanligt ingenting…
Wildas favoritplats – skugga men full uppsikt över ägorna
Bästa ressällskapet på autozug Hamburg-Lörrach

Vi hoppas det.

Imorgon skall jag nog trots allt ta mig an balkongen för en ny säsong. Skiner solen, lägger jag kanske på solrosduken som inhandlades i Béziers sommaren 2000, häller upp en kopp kaffe och tar mig i kragen. Det blir liksom trevligare då.

solrosduk

Det blir verkligen inte alltid som en tänkt sig…

28 lördag Mar 2015

Posted by in Jobbinvasion, Om dagsläget

≈ 6 kommentarer

Etiketter

,

… fast det kan ju bli bra ändå. Till slut.

I snart ett och ett halvt år har jag vevat som en väderkvarn i orkan på jobbet. Stundtals har det ätit upp mig fullständigt. Ofta, ofta har jag misströstat. Andra gånger – för det mesta – har jag tänkt att det vore väl själva den om vi inte skulle lyckas få den lilla skolan på fötter. Mer fantastiska, annorlunda, speciella, vanliga, ljuvliga barn får du leta efter. De får mig på gott humör varje dag, sina funktionsvariationer till trots eller kanske just tack vare.

Igår fick jag till exempel åka raket ner till bilen i källargaraget på jobbet. Dessförinnan hade åtskilliga meteoriter sprängts framför mina ögon, frammanade av unge herr M:s makalösa och kreativa fantasi. En annan ung man tar min lyckliga hund på många och långa promenader, medan kramar utdelas och en och annan tappar fattningen under buller och bång.

Det är aldrig tråkigt. Aldrig stilla eller avkopplande. Intill utmattning ansträngande är det. Ofta.

Men.

Alltid värt det.

Idag flyger L ensam till Murviel.

IMG_9310

Jag har fått boka om för att åka ner senare. Lite surt är det. Fast inte åker en verksamhetsansvarig iväg på semester när besked om skolans framtid aviseras av en skolinspektion som inte lämnat oss någon ro sedan jag tackade ja till att lotsa den lilla resursskolan mot framtiden.

Då vill jag vara på plats. Svara på frågor. Visa att vi inte ger oss. Att vi står kvar och tar ansvar.

Vi tog över ett luftslott, personalen, jag och de nya ägarna. I allt väsentligt bygger vi upp skolan från grunden. Vi har grovsanerat tomten. Dragit upp ritningar. Gjutit grunden, rest väggarna. Blir det som vi vill, kan vi snart ha taklagsfest.

Jag hoppas det.

Många krafter har jobbat emot oss men många tappra medarbetare har oförtrutet plöjt vidare. Till slut finns bara vägen framåt. Strupen är blottad. Vinna eller försvinna, känns det som.

Nästa vecka får vi besked om skolan får fortsätta. Om vi har lyckats i våra ansträngningar. Om barnen får ha kvar sin skola.

Så semestern får vänta några dagar till.

Den privata målbilden på näthinnan placerar mig i Murvelhuset för några efterlängtade, om än försenade dagar. Kanske kan jag lättad titta tillbaka på min yrkeskarriärs allra mest gastkramande månader och känna att det är mission accomplished – nu börjar det på riktigt. Alternativet; att vi får avsluta alltihopa, vill jag helst inte tänka på.

Om några dagar vet jag. Det är nervös väntan.

När det är klart vill jag doppa tårna i det turkosblå i en fransk favoritträdgård.

Kanske för att jag då tycker att jag möjligen kan vara värd det i några dagar.

Sedan åker jag hem och kavlar upp ärmarna för nästa jobbkapitel.

Hur det skall skrivas?

Det skall jag be att få återkomma till.

 

 

Ett försök till nyktert funderande kring Je suis Charlie

11 söndag Jan 2015

Posted by in Om dagsläget

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, , ,

Det har gått några dagar nu. Manifestationer anordnas på många platser – jag deltar i tanken. Den första chocken har lagt sig och debatten har tagit fart. Inte minst på Facebook, där delningar och likes är både många och brokiga. Det är då jag stillar mig för en stund och försöker värdera det jag möts av. Jag liksom nyktrar till och frågar mig själv hur mycket av bakgrunden till dåden jag känner till.

Charlie Hebdo? Vad är det för en tidning? Hade jag hört talas om den förut?

Jag googlar.

Får veta att den startade som Hara Kiri på 60-talet.

Att det sattes en 18-årsgräns för den, eftersom den ansågs vara så grov.

Att den förbjöds att säljas öppet i butik efter att den häcklat nyss avlidne nationalikonen Charles de Gaulle i november 1970 och sedan bytte namn till Charlie Hebdo – Charlie efter seriefiguren Snobben och som en satirisk vinkning till just nämnde nationalikon. Och förstås för att komma förbi förbudet/censuren.

Genom åren har Charlie Hebdo tecknat satiriska nidbilder med grova penseldrag åt alla håll och kanter. En del av dem får mig att vrida mig i avsmak över grovt karikerade, rent rasistiska stereotyper:

Andra får mig att känna tacksamhet över att klimatet är sådant att det är fritt fram att häckla vem man vill och att det som sägs i bilderna blir en nagel i ögat på precis rätt personer:

Källkritik avkrävs i alla händelser oss alla. Inte minst av användarna på Facebook innan inlägg och länkar delas. Bakom till synes kloka rubriker gömmer sig stundtals texter som spär på uppdelningen i ett vi och ett dom. ”Jag är inte Charlie”-statusar dyker också upp och även om det är begripligt – och rätt! – att reagera på vad många av Charlie Hebdo-bilderna signalerar, så är det viktigt att komma ihåg varför en hel värld väljer att solidarisera sig med Je suis Charlie-rörelsen. De fyra tecknarna tog sig den självklara rätten att med satiriska bilder få uttrycka sin åsikt. För det fick de sätta livet till. Liksom alldeles för många andra oskyldiga som råkade vara på fel plats vid fel tillfälle.

Så igen. Je suis Charlie.

I min jakt på en nyanserad vinkling på alltihop hittar jag, som många gånger tidigare, Peter Wolodarski på dagens ledarsida i DN. Få uttrycker det så kristallklart som han:

Tonen i ett samhälle växer inte fram i ett vakuum.

Försvaret för yttrandefriheten kan lika lite tas för givet som ett anständigt debattklimat

Att stora delar av Europa stått upp för öppenheten efter massakern i Paris inger hopp. Det har inte varit ett stöd till Charlie Hebdos alla kampanjer, som också omfattat destruktiv kollektivisering, utan till idén om att varje medborgare – utan rädsla för hot – ska kunna uttrycka sin mening.

DN, 12 januari 2015