Det är larmat och undanplockat i Tjuvkil och oslofamiljen är hemma igen med sina småtroll. När de åkt, for vi till Solna med bilen full av pinaler. Vi har haft tidig revelj och mysiga frukostar med tända ljus och gulliga, morgonpigga barn hos oss sedan i måndags.

Bättre kan jag knappast ha det.
Nu har det dessutom varit helg med andra godingar och på tisdag ger jag mig iväg för min sista växjösejour. Allt var packat och klart inför avfärd redan i torsdagskväll – en något komplicerad packning med siktet inställt på tre olika resben och med extra packning inför födelsdag, julbak, barnens adventskalendrar och för säkerhets skull även diverse julklappar. Alltså kunde även fredagsmorgonen börja lugnt och härligt.

Jag kokade morgongröt till tvååringen, läste om Nasse och hans taxi och om Andrejs längtan, tvättade lakan och plockade undan. Jag vill att det skall vara ordning och reda när jag kommer hem igen! Sjukt nöjd var jag över min disciplin och mina sedan länge finslipade packningsrutiner, resvan som jag är.
I ett orange fodral i lådan med reseparafernalia förvaras pass, franskt checkhäfte och nycklar till murvelnuset. Bara att slänga ner i väskan, förberett och klart. I samma fodral förvaras även hundens pass.

Normalement…

– Har du tagit hundens pass, hördes jag ropa till L när det började dra ihop sig till avfärd och jag hade letat fram det orange och upptäckt att hundpasset inte låg där.
Det något dröjande svaret, ”näe …” från L satte sedan igång ett frenetiskt letande i väskor, skåp, och lådor, utan resultat. Så följde ett dividerande fram och tillbaka under tilltagande irritation innan vi kom fram till att passet nog borde ligga i bilen, eftersom det var bil vi åkte senast vi passerade landsgränser med hunden.
I den blåa bilen, insåg vi, efter att L rotat runt i den vita.

Den blåa bilen står i Murviel. Den kördes ner utan hunden, som var kvar hos hundvakt när vi åkte ner tidigt i höstas. Med hundpasset kvar i handskfacket, tror vi.

Med bara ett par helgdagar kvar innan hundens plan skulle lyfta mot Frankrike stod vi där och stirrade på varandra, för en stund helt handfallna. Nu undrar ni kanske hur man löser sådant?

Bär in väskorna igen och stannar hemma?

Lämnar hunden hos grannen?

Svär eder och sliter sitt hår?

Det senare, kan jag berätta, medan fredagens hjälte, hundens husse, började ringa runt till hundkunniga på kennelklubben, till vår lokala veterinär och sedan till den veterinär på Orust som utfärdade hundens numera försvunna pass. Och där visste de råd! De hade inte tid att ta emot oss men lovade att skicka över journaler till den veterinärstation som vi kunde lyckas boka tid hos. Kanske skulle de kunna hjälpa oss där?
– Vad är oddsen, tänkte jag men L tog jycken med sig och for iväg. En timme senare var han tillbaka igen med både hund och nytt pass. I det nya passet finns dock inga vaccinationsstämplar, så på hundpassanskaffningen följde åtskilliga fler telefonsamtal till flygbolag och tullen på Arlanda. Tullen gav delvis trygga besked om att det skulle räcka för inresa i Frankrike. Några absoluta garantier fick vi dock inte.
Imorse drog hund och husse ändå iväg, kom ombord på planet och landade för en stund sedan i Paris.

Slutet gott, allting gott så här långt, alltså. Men för en tryggare hemresa vill vi ha hittat ursprungspasset med alla stämplarna. Vi satsar på att det glömdes kvar i den blå bilen och att det ligger där och väntar på det orangea fodralet där det planerat och rutinerat hör hemma.

Det är bra med självklara rutiner och lång vana när man skall ut och resa. Orangea fodral är också bra. Tills någon glömmer att lägga tillbaka passet där igen efter hemkomst.

Om det var jag som glömde det?

Kan jag inte tänka mig.

Det måste ha varit L. Han är slarvigare än jag.

.