Efter det senaste dygnens bloggdebacle känns det nästan ansträngande att återgå till normalitet igen men så får det bli. Ännu är jag kvar i Murviel. Ännu har jag en trasig bil.

Under eftermiddagen mobiliserades såväl S som tolk, C i egenskap av man, E som moraliskt stöd och i samlad tropp for vi iväg till fordverkstan i Béziers. Det är två veckor sedan jag var där sist och då beställdes den reservdel som konstaterats gjort sitt.

Reservdelen har inte kommit ännu. Jag hade tänkte styra la voiture hemåt till helgen men det, mina vänner, kan jag glömma. En axelryckning, en tom blick och ett uppgivet ”vi kan inte säkert säga när den kommer”.

På måndag, pötätre?

Axelryckning.

Och detta trots både duktig tolk och medhavd medlem av det manliga, och därför per automatik mer bilkunniga släktet. I just detta fall stämmer ju detta men normalement skulle jag aaaldrig uttrycka mig på det sättet. Jag tyckte därmed att jag mer än väl kompenserat för mitt dubbla handikapp som icke fransktalande medelålders kvinna och att jag därmed skulle kunna snabba på processen.

Men se där gick jag bet.

Samtal till svenska försäkringsbolaget – Ford försäkringar, för övrigt – där jag efter tre lotsningar hamnade hos en tämligen fyrkantig valp. Där kammade jag noll.

Jovisst, mig kunde de frakta hem i tid till nästa veckas intervjuer men att hjälpa till att få bilen fixad så att jag kan frakta hem mig själv; glöm det.

Så här ligger det till:

1. Bildelen finns inte i Frankrike. Ni vet, Ford är inte franskt. Automatlåda? Oj vad svårt det blev.

2. Bildelen har lokaliserats till Cologne/Köln. Expressleverans, kanske? Jag är villig att betala…? Non, je suis désolé. Den måste vandra genom de rätta kanalerna och kan tidigast vara på plats på måndag.

3. Nästa livlina: ring en vän.

4. Ännu en livlina: ring en bilkunnig nevö. Hjälpsamma personer både under punkt tre och fyra men bildelen är fortfarande inte i sikte.

Det blir till att flyga hem alltså. Och flyga ner en gång till för att få det ordnat. Sen köra upp den lagade bilen. Och köra ned den igen i slutet på oktober. Och sen flyga hem.

Det är oerhört viktigt att komplicera tillvaron, tycker jag och har jag bestämt mig för en viss ordning, har jag väldigt svårt att släppa det. Jag tror det är dags att komma in i vardagsrutinerna igen, så slipper jag fylla tillvaron med aktiviteter som får min omgivning att höja på ögonbrynen och sucka tungt.

Nu ringer jag sambon och konfererar. Han är ju man, så han säger säkert något klokt. Då kanske jag ändrar mig igen. God kväll. På er.