Etiketter
Verkligheten gör sig påmind. Det är mycket att ordna med – en hel del är roligt, annat mer energikrävande – och efter några fina dagar hos mamma är det dags att kavla upp ärmarna.
Hunden och jag har promenerat välkända värmländska gator igen och jag kan inte riktigt bestämma mig för om det jag känner är nostalgi över min barndoms kvarter eller om det bara är sorgligt med mossan i asfalten och det faktum att allt är sig precis likt, intill minsta konstiga eluttag i väggen; de där som kräver en halv ingenjörsutbildning för att låta sig forceras.
Det är ändå en numer ganska oälskad bygd. Också av mig. Fast mamma finns där och det är så fint.
Murviel, däremot, saknar jag intensivt. Det är lite höst i luften och jag glömde tröjan hemma. Är inte riktigt van vid de betydligt svalare temperaturerna ännu. Men framförallt har jag inte riktigt förstått att de där ändlösa, sociala semesterdagarna, fyllda av upplevelser och sådant som får mig att må bra, är över för den här gången.
Idag hämtade jag och E S på Skavsta för vidare färd mot Skåne. Efter fyra dagar med vännerna i Murviel är det dags för välkänd vardag för henne också. Skånsk sådan, inte stockholmsk.
Apéro på svalövsk balkong med bygrannarna C & E fick vi till efter att S bohag med de senares hjälp hittat tillbaka till Svalöv från sommarförvaringen i Ängelholm. Föredömligt, alltihop.
Nu väntar några lugna veckor i Stockholm innan det bär av igen. Nästa murvielresa är redan bokad och tur är väl det. Det beställda kaklet ligger och väntar på ett utlämningsställe i grannbyn, bilen måste på reparation, räckverken både inomhus och utomhus måste på plats och köket behöver diskuteras med François. Det där låter sig inte riktigt göras på distans. Vi har lärt oss det nu, trots duktiga hantverkare och all möjlig bra hjälp.
Sen tror jag nog att cikadorna saknar mig också. Bäst att åka ner och göra dem sällskap innan de går i vinteride.
Murvielklotter 