Var var jag nu? Framme vid dagen då jag åkte bakom flyttbilen fylld med vårt hem, bestämmer jag mig för.

Fast om det behöver jag nu inte orda så mycket. Hemmet lastades upp i en lägenhet full av målarpapp och de sista kartongerna hoppas jag få undan till helgen (sic!), för nu har vi äntligen fått ett förråd där vi till slut kan stuva undan det som inte används hela tiden. Det skall bli skönt.

Två veckor efter att flyttlasset gått, öppnade vi dörren till det här

och gick ut i trädgården, där poolen ännu inte fått sitt täcke

Solen sken och huset var äntligen vårt. Första natten med murvieldjurens ensamma nattläten genom det öppna sovrumsfönstret och den kalla, obekväma madrassen under mig. Och lyckligt pirr i magtrakten.

Så påsklovet och den första längre vistelsen, då huset fylldes av familjen och de allra modigaste, det vill säga alla utom jag, kastade sig i det sjuttongradiga poolvattnet.

Då lämnade jag huset sist av alla men återvände bara två veckor senare för att diskutera förestående arbeten med Bertrand, trädgårdsmästaren och med Francois på Franska hus.

Sommaren. Den första. Värmen hela tiden, solen, frukostarna i skuggan på gårdsplanen, min dagliga simtur fram och tillbaka i bassängen, vännerna, de nyfunna och flera trogna gamla. Vinprovningar, fester i byn och turer till brocantes, IKEA i Montpellier och byggvaruhus.

Två korta resor under hösten var färre än jag hade önskat men inte så överraskande med tanke på hur mycket annat som trängde sig på och pockade på uppmärksamhet.

Till sist den nyligen nerpackade julen, innerlig och nästan filmisk med all sin dramatik och alla hinder. Vad hamnar på näthinnan när jag tänker på den?

Jo, dörren som öppnas, två små flickor som ropar mitt namn från trappavsatsen – de har väntat på mig, spända på att få se min reaktion – så alla de andra i det tindrande rummet och omfamningarna och spänningarna som bara släppte.

Tack, huset och alla gästerna för ett händelserikt, glädjefullt och fantastiskt första år!

Första året med murvelhuset läggs till handlingarna och ett nytt väntar! Vid den här tiden för ett år sedan plockades julpyntet ner i ältahuset för sista gången och jullådorna fick sälla sig till den växande traven flyttkartonger i varje outnyttjat hörn av huset. Jag minns att jag tyckte det var en märklig känsla och att jag under några korta ögonblick hann känna lite vemod. Huset och julpyntet hade ju trivts så bra ihop! Jag och huset också, för den delen.

Det var som vanligt skönt att få bort julen, som dagarna efter nyår alltid bara ser sjavig och sorglig ut och de intensiva flyttmånader som låg framför oss kändes både spännande och kittlande .
Då, för ett år sedan, for jag därför inte iväg och köpte nya krukväxter, satte inte upp nya gardiner eller bytte kuddar i soffan. Huset förbereddes inte för kommande vår- och sommarsäsong utan fick se sin inredning monteras ner, pinal för pinal under veckorna som följde. En del åkte ner i lådor märkta Murviel, annat ner i lägenhetslådorna.
För varje vecka som gick blev det alltmer uppenbart hur mycket prylar vi hunnit samla på oss under åren i huset och vi insåg att trots att flytten skulle gå både till en lägenhet och till huset i Murviel, så skulle vi inte kunna flytta med oss allt. Alltså åkte lappar märkta både tippen, Blocket och bortskänkes fram. Varje helg och många kvällar under januari och februari ägnades åt den förestående flytten och decenniet vi tillbringat i huset packades varsamt ihop.
Visst var vi trötta och visst kändes det som att det aldrig skulle ta slut men på soffbordet låg nyinförskaffade böcker om fransk inredning, guideböcker om Languedoc och på armslängds avstånd den nådiga luntan benämnd Compromise de vente, som gjorde oss till ägare av fantastiska murvelhuset. Jag behövde bara bläddra lite i någon av dem för att hitta ny energi och orka lite till och känna hur förväntan trängde undan både stela leder, ömmande muskler och hotande smärta under huvudsvålen!

Nu får det bli en cliff hanger till nästa inlägg – om detta skall vara en årskrönika över murvielskt husköp och jag bara hunnit in en bit i februari i min redogörelse, inser jag att det får bli fortsättning följer på det här. Jag vill ju helst inte trötta ut er, kära läsare!
Inte mig själv heller, förresten, och nu har det hunnit bli natten igen, så jag stänger locket här. Så får det bli.
Á bientot!