Hårt prövande social distansering

Innan jag satte mig på flyget till Murviel den tjugosjätte februari – ett helt annat liv sedan, i en annan dimension, en annan verklighet, evigheters evigheter sedan och ändå nyss – funderade jag över det kloka i att åka. Katastrofen i norra Italien var redan då mycket mera av ett faktum än vad omvärlden förstod, trots att oron hade hunnit manifestera sig. Jag minns diskussionen med min läkardotter och go-to-person i all-things-corona och hur min oro främst handlade om risken att fastna i Murviel i ett nedstängt Europa. Att jag själv skulle löpa så stor risk att smittas av detta nya okända virus var inte det primära. Med facit i hand får nog det sägas ha varit en någorlunda korrekt slutsats. Vi var inte där ännu då. Jag reste från ett ännu så länge smittfritt område till ett annat och hade endast begränsade kontakter med andra.
Sedan gick det fort. Jag minns hur jag rådgjorde med bygrannarna, som också skulle åka tillbaka till Sverige samtidigt som jag, hur vi skulle kunna ta oss hem om våra respektive flyg skulle ställas in. De skulle flyga från Spanien, jag från Montpellier via Amsterdam till Göteborg. Gemensam bilfärd genom Europa fanns med som en möjlig snabb plan B.


Den planen behövde aldrig sättas i verket, för hem kom vi i varsina flygmaskiner men sedan stängde Europa. I resväskan i min ”grannyflat” hos småprinsarna ramlade plasthandskar ut ur ett av ytterfacken häromdagen och jag påmindes än en gång om att corona hann få fäste och spridning i en rasande takt under de knappa två veckor som jag befann mig i Murviel.

Tre månader senare har jag till slut rest igen. En av de nödvändiga resor det talas om när Tegnell &co dagligen manar till fortsatt försiktighet. Jag är så glad över att jag är här. På ett ett personligt plan behöver jag få vara det men sådana behov hade fått vänta och det är inte min egna längtan hit som denna gång placerat mig bakom ratten för solnafärd. Här finns min dotter med märken efter gasmasken varje dag efter ännu ett pass bland coviddrabbade på hennes sjukhus. Hemma har hon sin familj som tillsammans med henne kämpat sig igenom ganska förfärliga vårmånader utan ordentlig avlastning.
Min äldsta lilla dyrbara prins har autism.
Det påverkar inte bara honom utan hela hans familj.
Han är den mest ljuvliga lilla unge som finns

men han kräver konstant passning alla sina vakna timmar. Det tröttar.
Bertil och jag är bästa kompisar och bästisar måste ibland få finnas för varandra bortom en skärm på paddan för att livet skall fungera. Min kompis och jag hostar och snörvlar lite. Det har vi gjort i en vecka nu. Är det covid som fått fäste?
Kanske, kanske inte. Sjuk är ingen av oss i övrigt, så kanske isåfall den lindriga varianten?
Jag träffar bara lilla familjen.
Isolerar mig med dem istället för på ön. Jag har utsatt mig själv för risken att smittas genom att lämna min ö men jag utsätter ingen annan.
Jag hjälper till, avlastar och möjliggör därmed för en av alla applåderade hjältar att vara på det jobb där hon är så extremt behövd. Och jag och min bästis är trygga och glada tillsammans. Lillebror kunde också snika till sig en trött dag hemma från föris utan att päronen behövde stanna hemma från jobbet. Ibland är en sådan ordning, om den går att få till, otroligt viktig.
Så varför berättar jag det här?
Känner jag behov av att rättfärdiga mitt beslut att resa iväg?
Kanske, men ändå mest inte.
Jag har under de här förfärliga coronamånaderna bevittnat så många hätska påhopp på personer som gjort val andra tycker är förkastliga. Mängden amatörepidemiologer som fördömer andras val har stundtals varit förfärande. Än mer förfärande har den svartvita verklighetsbeskrivning varit som inte tar hänsyn till att ett virus, hur potentiellt farligt det än är, inte alltid är det som utgör den absolut största omedelbara faran för någons hälsa och i förlängningen liv.
Vi vill alla med rent samvete kunna säga efteråt, när viruset härjat klart för den här gången, att vi gjorde rätt. Det där fnysande föraktet för dem som gjorde fel behöver få landa i en behaglig känsla av att tillhöra den grupp som agerade rätt och riktigt hela vägen.
En alldeles omöjlig ambition i en tillvaro som är osäkrare än någon annan de flesta av oss upplevt.
Då är det frestande att följa den som med myndigaste och bredaste näven beslutsamt pekar ut riktningen åt oss. Någon som lyfter bort det individuella ansvaret och talar om för oss hur vi skall agera. Blir det då fel i någon annan ände är felet inte vårt egna, utan den breda nävens och så kan vi i efterhand ha en riktning för våra anklagande pekfingrar och heliga vrede. Mycket lättare än att vara arg på sig själv.
Etablerande av skuld blir därmed en viktig princip för att själv kunna sova gott om natten.
Om jag drabbas av svår covid och måste belasta sjukvården på grund av mitt tilltag är felet mitt eget, eftersom jag ansåg det nödvändigt att resa. Då kommer jag alldeles tvärsäkert att drabbas av dåligt samvete, kanske ångra mig och två mina händer. Men jag fattade ett så informerat beslut jag kunde; jag vägde för och emot, tog god tid på mig och vidtog i övrigt alla tänkbara försiktighetsåtgärder.
Alternativet till att avkrävas ansvar för sina handlingar innebär ett liv i ofrihet.
Priset är stundtals ett gnagande samvete som hotar att äta dig inifrån, ivrigt påhejat av alla dem som kan slå sig för bröstet och säga att de gjorde rätt.

En fakirtidig morgon håller på att bli normalmorgon. Kanske att jag till slut blivit trött av mina coronafunderingar och skall låta huvudet sjunka ner på kudden innan en liten pojke och hans elefant rasslar uppför trappan för att leende säga godmorgon.

Kan undra vad som väntar post corona…

Etiketter

Klicka på bilden för blogginlägg från maj 2019

Jag roar mig med att med jämna mellanrum använda mig av äldre klotter som den dagbok det faktiskt också är. Speciellt nu när inga färska direktrapporter från Murviel kan förmedlas. Bloggen är ju egentligen tänkt att framförallt skildra livet i Murviel men det blir ju av förklarliga skäl svårt när jag inte kunnat åka dit.

På de där virtuella minnesvandringarna som jag företar med jämna mellanrum, slås jag av hur mycket det handlar om projekt av olika slag. Det är ständigt något på gång och det ena projektet öppnar upp ögonen för det andra i en aldrig sinande ström.

För exakt ett år sedan åkte jag på blixtvisit i två dagar för att träffa Bertrand och Benjamin och diskutera nya betongsulan invid poolen.

Jag tog tåget från Göteborg tidigt på morgonen, klev av på Centralen i Stockholm och tog flygbussen ut till Skavsta och landade i Béziers som vanligt vid åttatiden på kvällen.

Back in the days…

Invant och självklart. Ingenting att fundera så värst mycket vidare över.

Välbekanta nyllen som möter upp på lilla flygplatsen och tar mig med till Murviel och andra som nickar igenkännande och som jag växlar några ord med. Som en gammaldags tågstation i en liten by där alla känner alla.

Så återfärden tre dagar senare med tidig TGV till Paris och flyg vidare till Göteborg för att hinna iväg till 60-årskalas i Värmland dagen efter.

Göteborg-Stockholm-Skavsta-Béziers-Murviel-Paris-Göteborg-Tjörn-Karlstad-Tjörn på fem dagar.

Normalt.

Då.

För länge, länge sedan och alldeles nyss.

Resehjul som bara snurrade fortare och fortare och som ingenting förmådde få hejd på.

Före corona. En annan era.

Jag vet att jag inte kommer att leva så igen.

Än så länge finns heller inga flyg som skulle möjliggöra det och den lätta desperation jag kände när RyanAir meddelade att rutten Skavsta-Béziers skulle läggas ner – tillfälligt eller för evigt var då högst oklart – känns närmast löjeväckande när jag tänker tillbaka på det. Betydligt tuffare utmaningar väntade runt hörnet och det är tur att jag inte då visste att större delen av årets sommarsäsong skulle brinna inne.

Nu öppnas Europa upp igen. Från 15 juni verkar det bli fritt flöde in i Frankrike men vi kommer inte att åka då. Vi har för många vi måste semestra med på hemmaplan först. Kanske att vi ändå får till en roadtrip ner i juli men också det är högst oklart.

Men visst vill vi ner i sommar.

Kanske kan vi få till drygt tre veckor. Det är rekordkort jämfört med tidigare år men bättre än att inte få några varma sammetsmörka sydfranska sommarkvällar och lata dagar under markiser och parasoll alls.

Nu väntar jag också på offerter från Le studio des artisans, som skall ta hand om målningen av köksluckor och väggar i stora rummet på entréplan. Det är inte realistiskt att tänka att vi skall få till det själva nu, även om vi tar oss ner för en kortare sejour i sommar. Tre olika offerter tar de fram; en för bara köksdelen med väggar och skåp; en där också taket tas om hand och en tredje där också bjälkarna strippas och får ny behandling. Det är en kostnadsfråga, förstås, men det vore skönt att få alltihopa gjort när det ändå stökas runt.

Helen hade med sig två målare till huset härom dagen och det visade sig att en av dem gjort arbeten i vårt hus förut, när familjen Trygg ägde det. Det är alltid lite spännande att höra om husets äventyr innan vi tog det i besittning men han mindes inte så mycket. Det var väldigt länge sedan nu. Däremot berättade han att den fina tapeten vi skaffat för väggen ovanför buffén inte fungerar att sätta upp,

såvida vi inte sätter upp en gipsskiva för att få väggen jämn och rak.

– Quelle horreur!, utbrast jag. Kommer inte på fråga.

Då föreslog Helen istället att de skulle ta en mönsterrapport av tapeten, göra en mall och istället måla mönstret direkt på väggen. Det väckte min entusiasm, vill jag lova! Sedan är den stora frågan hur högt upp det skall målas tapetmönster; upp till första eller andra hyllan?

Jag ser fram emot att få det stora rummet klart. När det är gjort är ursprungsplanen för renoveringarna slutförd. Det tog bara åtta år.

Klara blir vi förstås aldrig men nu skall det förhoppningsvis få handla mer om upkeep än renovering ett tag.

Kanske.

On the Road Again

Etiketter

,

Jag rasslade runt igår kväll innan jag kröp in under mitt svagt olivgröna kräppade täcke,

och funderade över vad som skulle få följa med på resan österut.

I vardagsrummet väntade en resväska med den senaste flygtaggen fortfarande kvar på handtaget.

En så alldeles väldigt vanlig och hemtam syn egentligen i vårt hem, där resväskor i olika stadier av i- och urpackning sällan hinner ner till sina hyllor i källarförrådet innan det är dags att låta dem jobba igen.

Och ändå.

Som om något mystiskt, nästan farligt och förbjudet landat uppslaget på bordet i väntan på att fyllas med paltor lämpliga för den förestående resans slutmål.

Vad är ens den där tingesten, tänker jag, medan ett aldrig så försiktigt leende letar sig in i min ena mungipa.

Den prickiga – kommer ni ihåg? – ser ut att vilja studsa upp och ner där den står på badrumskommoden, redo att omsluta morgonrutinens alla rengöringsattiraljer. För bara några veckor sedan misströstade både den prickiga och jag.
– Kan det vara möjligt, verkar den vilja utbrista. Skall jag verkligen få ut och åka nu? Hur ser jag ut? Prickarna pigga? Är du bussig och borstar dem lite? Jag vill vara mitt bästa jag när jag skall få hänga på Paradgatan igen.

Säger den.

Tror jag.

Låt mig bara få försäkra er om, innan ni eventuellt riskerar att spricka av helig vrede över detta mitt tilltag att packa en resväska innan den här sabla covidiotin hunnit tacka för sig, att beslutet att resa fattats med viss vånda och med riskbedömning gjord på både längden och tvären innan resväskan och den prickiga necessären fick komma fram.

Jag har begett mig österut.

Till mina älskade prinsar.

I egen bil med proviant för att klara hela resan utan att behöva gå in och handla någonstans efter vägen.

Med handsprit, våtservetter och plasthandskar i handskfacket på bilen för nödvändiga stopp efter vägen.

Resan tar betydligt längre tid än de rekommenderade en till två timmar som vi haft att förhålla oss till ett tag nu. Efter vägen har jag stannat för att tanka och för att äta min matsäck. Inför det oundvikliga toabesöket (6 timmar är ganska lång tid), hade jag rustat mig med illblå plasthandskar, antibakteriella wipes och handsprit.

Jag och min bil på roadtrip.

En egen socialt distanserad bubbla mellan väst och öst.

Är det en synnerligen nödvändig resa?

Längtar inte alla mor- och farföräldrar efter sina barnbarn när dagar, veckor och månader bara tickar på utan att vi får träffas?

Varför tar JAG mig rätten till denna roadtrip innan rekommendationen att inte resa långt lyfts?

Det finns fler skäl än bara längtet men det är en helt annan historia.

Jag kommer fram innan pojkarna hunnit hem från föris. Jag tar emot dem när de kommer och då har Bertil redan hunnit spana in mormorbilen utanför.

Bertil blir så glad och vi måste kramas och kramas. Täcken, kuddar och grå killen hämtas och vi hinner mysa på terrassen en bra stund innan det är läggdags.

Bliss. Utter bliss.

Bror, lite, lite blyg först men som sedan bjussar på alla sparade kramar, och visar upp sin snygga traktor och duplot tillsammans med boken om Snurran som gått sönder. Boken, alltså, inte Snurran.

Nu skall jag stanna här en stund och försöka hämta tillbaka lite av den förlorade tid som denna olycksaliga vår tagit ifrån oss. Päronen skall förhoppningsvis kunna pusta ut lite och jag får vara mormor igen.

Ingenting, absolut ingenting är viktigare än detta just precis nu.

Imorgon kanske jag berättar om facetimesamtalet jag hade med Helen på Le studio des artisans idag och vad som skall hända i det murvielska köket i sommar.

Om jag hinner.

Det är mycket att stå i av synnerligen viktig art när en mormorar sig.

Lagom skugga och lagom sol

Etiketter

, , ,

Till slut har vi fått upp torgmarkisen som inhandlades för flera år sedan och som bara blivit liggande. Den köptes för att vara en tillfällig lösning efter att den tjusigare paviljongen som kom först, inte ens överlevt en västkustvinter utan att duka under för oförlåtande salta höststormar med oundviklig rost som följd.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Markisen tog lång tid på sig att komma och när den väl kom, saknades flera delar. Ingen på VidaX, där den beställts, visste var de andra delarna var och när de väl lokaliserats, var den sommaren nästan slut.
Det årets franska veckor hann komma emellan.
Den arma markisen slängdes därför in i ett mörkt hörn av garaget och glömdes bort.
Men nu är den alltså på plats till slut. Ingen skönhet med sitt gulbeige nylontyg,

Men jag tänker att när vi fått pimpa den färdigt, skall det nog kunna bli bra iallafall.
Middagsplatsen har fått en bättre placering i full kvällssol och i åtminstone lite lä för kvällsbrisen från havet. På bordet ligger den outslitliga franska duken inhandlad i Béziers för tjugo år sedan och som ända sedan dess fått kråma sig i full sommarsol utan att blekas nämnvärt.

Igår åt vi middag ute för första gången. Det har nog visserligen varit varmt nog vid ett par tillfällen tidigare men det har varit för många works in progress på den sidan av huset under våren för att vara tillräckligt inbjudande. Men nu så! Lite lycklig blir jag allt över att kunna sitta utomhus utan att hacka tänder och frysa om nacken!

Innan kvällssolen försvinner bakom grannens kulle…

Jag tänker på hur vi här hemma följer solen för värmens skull medan sittplatserna i Murviel är arrangerade för att erbjuda mesta möjliga skugga.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Där behöver vi ersätta den gamla torgmarkisen vid poolen med någonting annat, eftersom tyget i den till slut blivit alldeles skört av den starka solen. En rejäl skur på den markisduken i uppfällt läge och den skulle alldeles säkert rämna. Inte så skoj att befinna sig under den då…


Snart startar förhoppningsvis poolrenoveringen i vår frånvaro och vi har dessutom fått tag på en målare som kan hjälpa oss med köket. Jag hade sett fram emot att göra det själv men därav blev av förklarliga skäl intet. Om vi överhuvudtaget kommer dit i sommar, kommer vi dessutom att ha annat att pyssla med och nu måste till slut köket bli helt klart. Dessutom vill vi få det målat innan köksfläkten kommer upp – och den vill vi nog gärna ha på plats nästa gång vi kommer ner.

Fläkten som skulle satts upp i april, är åtminstone levererad…

Det känns inte längre fullt lika omöjligt att tänka att vi kan få återvända till Murviel inom någorlunda överskådlig framtid. Det är en fin känsla. Jag tänker hålla kvar den och hoppas. Det blir lättare då.

Att sedan få börja dagen med frukost ute, som jag lyckades snika till mig tidigt imorse, får vara värt den kvart jag sedan kom försent till jobbet.

Västkustsommar

Etiketter

, ,

En ljuvlig torsdag i full majsol och med en nyligen för lata stunder under ett parasoll kittad balkong, fick mig att för ett kort ögonblick glömma det som främst utmärker svensk sommar; modfällt stirrande mot grå skyar, iklädd ullkofta och tofflor. Inomhus.

En liten blå fläck och en aldrig så liten strimma solgult och jag rusar till balkongdörren, sticker ut näsan och funderar över om jag skall fälla upp parasollet, hämta min av Örnen rekommenderade nyinförskaffade bok,

för en stunds avkoppling mellan helgbestyren.

Det stannar dock vid tanken.

Det växlar fort när väderleken är ostadig och innan jag hunnit uppför trapporna, har regnet börjat piska mot rutorna igen.

Fåglarna är dock igång och humlorna och jag tar ännu en bild på min murvielinspirerade planthörna,

glad över att åtminstone ha gjort humlorna glada över mina lavendlar. De verkar inte bry sig om att solen inte förmår bryta igenom det jämngrå.

Det behövs alltså inte mer än en bortregnad Kristi himmelsfärdshelg för att min kärlek till västkusten skall få sig en allvarlig törn. Jag hade ju sett framför mig fyra härliga, tidiga morgnar solokvist under det där blommiga parasollet.

Det stannade vid den enda och missmodigt undrar jag hur investeringen i ett ”Petit Murviel” någonsin skall kunna löna sig. Jag blir minsann lika dyster som molnen utanför!

Tanken på en missad sydfransk sommar med garanterad värme och sol känns i detta nu närmast olidlig. Det var länge sedan jag lät det svenska vädret påverka mig på det här sättet. Jag har istället lite malligt med jämna mellanrum fnyst åt det och tänkt att västkusten kan få regna och blåsa bäst det vill; jag drar ändå härifrån snart. Det säger något om hur uppgiven jag hunnit bli, trots att jag inte på något sätt kan säga att jag inte i övrigt har det oförskämt bra.

Det är en smula skamset jag erkänner att jag tappar geisten med jämna mellanrum. Att bidra till minskad smittspridning genom att stanna hemma och göra just ingenting känns bara nästan bra. Det har varit ok länge men inte längre.

Vi har fått viktigt – för oss, inte för världen – husfix ur världen och jag har varit fullt sysselsatt med Dingle både hemifrån och på plats och jag har låtit mig förfasas av Trump, bristen på skyddsutrustning för vårdpersonal, grälsjuka sverigekritiker på Facebook, obetänksamma barbesökare och dumhet bara i största allmänhet.

I säkerhet ute på min ö.

Men nu försmäktar jag.

Maj i Murviel, tänker jag och bläddrar mig glad igen bland gamla bilder.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Då känns det bättre igen för en stund.

En liten stund.

Sol hela dagen…

Etiketter

,

Igår.

Idag är det mulet

Men värmen har kommit till slut, låt vara ackompanjerad av en och annan sval vindpust; jag befinner mig trots allt på västkusten och vindarna från ett ännu så länge kallt hav går inte att helt bortse från.

Min torsdag började på en nyligen inredd badrumsbalkong och där blev jag kvar långt efter att solen vandrat iväg bakom husknuten och lämnat balkongen kvar i skuggan. Jag har aldrig tidigare suttit på den här balkongen, trots att jag med jämna mellanrum umgåtts med huset den sitter på i tjugo år nu. För några år sedan fick den ny trall men eftersom jag ägnat det mesta av min lediga tid de senaste åren till att kuska runt, har varken tid eller ork funnits att ta tag i det. Jag har sneglat på den där den legat i slösande sol varje vårmorgon och nog tänkt att det vore fint att ha en liten hörna där alldeles ifred. Men det har som sagt stannat vid tanken.

Rengjord och i väntan på fix…

Nu står där till slut en otroligt skön däckstol och ett ändamålsenligt brickbord skuggat av ett sällsynt snyggt parasoll från blågula varuhuset och jag frågar mig varför jag inte tagit tag i detta tidigare!

Det är faktiskt helt ljuvligt.

Morgonkaffet…

Fåglarna ger hals, humlorna letar sig fram till mina späda lavendlar och jag är helt ensam tillsammans med dem.

Top of the world.

Jag, fåglarna och humlorna.

Resten av miljön runt huset fortsätter att vara ett work in progress som också det sakta men säkert tar form.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det är oerhört tillfredsställande och en av de få positiva saker coronakrisen fört med sig.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Söderläge och frukostplats

Västerläge för eftermiddagshäng

Men sakta öppnar sig världen igen och jag ser mina languedocvänner röra sig i allt vidare cirklar. Till och med bortom och förbi landsgränser. En försiktig plan att i slutet på nästa vecka sätta mig i min bil och susa österut till prinsfamiljen tar form. De hårt arbetande, hårt ansträngda päronen behöver länge efterlängtad avlastning och jag behöver träffa mina galet efterlängtade, högt älskade prinsar.

Det är en avvägning, naturligtvis, och jag funderar över hur det skall ske på ett så tryggt sätt som möjligt.

Och Murviel i sommar?

Hoppet lever men jag kommer ödmjukt att följa de direktiv och rekommendationer som ges. Att träffa dem som betyder allra mest kommer först, Murviel i andra hand.

Trots allt.

Det här handlar bara om ett virus. Jag vill ändå att du läser.

Etiketter

,

Min äldsta dotter delade en artikel i dagens Expressen på Facebook imorse. Den skildrar fyra dagar på den avdelning som är hennes arbetsplats på Karolinska sjukhuset i Huddinge. Det är viktig läsning nu när många av oss börjar tröttna, när vi vill träffa alla dem vi tvingats avstå ifrån att krama i månader, när vi vill åka på semester, när vi vill återgå till normalitet igen.

Jag vill sätta mig bakom ratten nu och susa iväg till min mamma och till prinsarna; som jag längtar efter prinsarna! Det är nästan olidligt och jag kommer på mig själv med att tänka att så farligt kan det väl inte vara? Om jag åker bara dit? Om jag träffar bara dem? Om jag sätter mig i karantän när jag kommer hem? Sagda dotter är dessutom läkare, så hon kan väl ta hand om mig om jag skulle drabbas av covid?

Hade jag inte haft hennes ord ständigt ringande i mina öron, är jag inte säker på att jag hade varit så försiktig som jag är. Jag tror mig verkligen inte om att vara vare sig ädlare eller klokare än någon annan. Jag har kanske bara just nu ett något större öra än många andra in pandemins kaotiska mitt.

Titta på ansiktena på bilderna i artikeln. Titta på skavsåren, sorgen i deras ögon. Allvaret.

Ta en ordentlig titt på dem och säg sedan att du inte tycker att de är värda en kurva i brant nedåtgående och en arbetsvardag där inte liksäckar ligger i travar redo för alla de patienter som inte klarar sig, trots den fantastiska vård de får.

Det är en av många oerhört viktiga skildringar. Vi behöver höra dem om och om igen för minnet är kort och alltför ofta selektivt. Vi hör det vi vill höra och det är långt ifrån alltid det vi istället måste höra.

Jag avstår från umgänget med mina älskade, älskade barnbarn, mina barn, min mamma och jag åker inte till Murviel. Jag jobbar hemifrån så mycket det går, tvättar och spritar händerna och väntar. På bättre R-tal, varmare väder och öppna gränser.

Jag är i sammanhanget oerhört priviligierad. Det gäller att vara medveten om det.

Efter en dag på Dingle

Etiketter

,

Det är märkligt – jo, jag vet; ”märkligt” börjar bli ett ytterst vanligt ord i min coronavokabulär – hur mitt fokus gradvis ändrat riktning. Inte genom någon aktiv handling, utan snarare ytterst motvilligt och inte utan att jag både stångats och sprattlat.

Nu har jag till slut, om än tillfälligt, stillnat.

Ingenting av det jag tagit för givet finns kvar i min vardag just nu och de självklarheterna känns så avlägsna att jag inte längre riktigt får grepp om saknaden efter dem. Ett slags apati knuffar ibland bort längtet, oavsett om längtet är ihärdigt urstarkt, randigt eller rentav prickigt. När det händer blir jag nästan lite förskräckt. Inte så att jag tror att jag håller på att ge upp; det vore inte jag. Men jag hinner tänka färdigt mina tankar i den långsamhet som uppstått. Jag klättrar inte längre på väggarna, det är faktiskt ingen mening med det. Jag får också fatt i en förståelse på ett djupare plan vilka spår svåra kriser sätter och att det är farligt att ta för givet att alla på egen hand skall klara sig igenom dem utan stöd och hjälp. Ansvaret för att fånga upp, att se, förutse och att vara beredd vilar tungt på alla våra samhällsfunktioner och ju längre vi tvingas befinna oss i detta allt torftigare undantagstillstånd, desto tydligare manifesterar sig insikten att vi har ett jättejobb framför oss i att stötta och fånga upp. Oss själva och dem runtomkring oss.

Jag behöver ge uttryck för att det stundtals är svårt. När jag gör det lättar det litegrand. Då kan jag stanna upp och lyssna på mig själv eller läsa det jag fått på pränt och fräsa åt mig själv att kamma till mig. Att skärpa mig. Att resa mig och gå vidare.

Det hjälper faktiskt, så ni får stå ut med att murveldrömmarna, inredningstankarna, de tjatigt många bilderna på livet runt poolen, skildringar av cikadesång och renoveringsfunderingarna får maka på sig till förmån för en annan verklighet.

Jag känner mig redan gladare av att ha fått klottra och jag letar mig tillbaka till sinnesron. Jag åker till Dingle lite mer nu och även om de flesta jobbar hemifrån, träffar jag några där och kan ge uttryck för hur mycket jag saknar dem och vårt sammanhang. Ibland är kollegan Dino på plats och ingen kan som han ge uttryck för hur glad han är att se oss.

Ibland blir det lite överslag och han klarar inte riktigt att göra av sig någonstans. Jag blir lite avundsjuk på hans totala aningslöshet och sprittande glädje. Han har en del att lära oss, Dino, den pyttelilla, nio månader gamla kollegan i den stora lurviga kroppen.

Det är extra fint att träffa Dino. Och Mynta, Jessie, Tindra och de andra lurviga lyckopillren. De tar med bestämda steg med oss in i nuet och tvingar oss att stanna där en stund.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Välgörande, om du frågar mig.

När sedan tankebanorna lyckats snurra sig runt via Dingle och lurviga lyckopiller till notiser från Murviels facebookgrupp,

Café Nouvel visar att de inte ger tappt!

förmås jag till slut komma till ro och hitta trevligare saker att fundera på än hotande apati och svårmod. Världen vaknar igen. Languedocvännerna delar med sig av sina försiktiga nya äventyr i återvunnen frihet. Rubrikerna må fortfarande vara tämligen mörkgrå men jag vågar ändå hoppas att det skall hålla nu och vi snart skall klara att hantera vår nya virusverklighet utan att helt behöva avstå från det enda som till slut räknas; våra fina och sådant som egentligen inte kräver några åthävor alls. Förutom att sakta ner och tänka en gång till.

En halvtimme före midnatt och jag har skrivit bort svårmodet. Nu skall jag nog kunna somna.

Bonne nuit!