Eating out och ett ivrigt socialiserande

27 fredag Jul 2018

Posted by in Byliv, poolliv

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , , ,

En knapp vecka återstår av årets sommarvistelse i murvelhuset och mitt morgonlufsande börjar anta något allvarligare former. Nu städar och plockar jag inför avfärd och för att förbereda Susannas ankomst om en dryg vecka.

Stigen i dammet mellan sängen och badrummet är bortfejad, kuddöverdrag, madrassskydd och överkast är tvättade, liksom den stackars soffan, som plötsligt såg så schavig ut bredvid de röda skönheterna.

Soffa på tork…

Fast mest umgås vi. Både hemma och  på alla möjliga andra platser. Som på Café Nouvel;

…eller i Saint Nazaire de Ladarez;

…där Outi och Magnus gjort sina torsdagsbufféeer till en välbesökt och formidabel succé!

Torsdagsbarbeque på Chez Amis

Aprés travail hos Therese och Rolle på D’Oc d’Or vill en ju inte heller missa. Det blev en fin inledning på en kväll som också innehöll drink på takterrass, ännu en middag på Nouvel och en avslutning hemma vid poolen med blodmånen som imponerande underhållning.

… och på AT hos D’Oc d’Or

Eller vad sägs om ett garden party i den charmigaste av trädgårdar med petanquespel, poolbad, kel med jyckar och god mat? Lika parfait som efterrätten, om du frågar mig!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Trädgården är för övrigt något så unikt som en trädgård innanför de gamla murarna och som en gång tillhört det gamla slottet. Den osar både mystik och charm och att vistas där är som att tro sig ha hamnat mitt i en filminspelning.

Det gamla huset som sitter ihop med trädgården genomgår just nu en förvandling som jag inte trodde var möjlig, och precis som de flesta hus, som efter lång tid av försummelse får kärlek och omvårdnad, så är det som att stenarna drar en lättnadens suck och stolt välkomnar besökarna igen. De kan sina saker, nysvenskarna i byn!

Minstingen på kalaset får illustrera hur trevligt det var:

En kan vara tokglad även om en inte får bada med de stora barnen i poolen!

Fast vi umgås inte bara kvällstid. Morgondoppen vinner terräng de med.

Det är som allra bäst i murvelträdgården då.

Ikväll blir det Béziers. Det blir socialt då med. Kanhända berättar jag om det också.

En annan dag.

Notre nouvelle table basse est la!

26 torsdag Jul 2018

Posted by in Inredning, Min franska trädgård, poolliv, Shopping

≈ 4 kommentarer

Etiketter

, , , , , ,

Vi puttrar vidare i vårt maison secondaire. Sover gott och vaknar ganska tidigt, tofflar ner för trappan, öppnar voleter och dörr ut mot trädgård, fågellåt och, allt tidigare i takt med att caniculen kopplar greppet, till cikadornas intensiva gnissel. L rasslar iväg och köper bröd hos bagaren, medan jag sätter på hurran och dukar fram för frukost på terrassen. Tusen idéer stångas i mitt huvud medan jag gnager på min baguette, så när frukosten är avklarad, vidtar ett par timmars småfix. Jag vet, jag har berättat om det tidigare, men mer spännande än så är sällan vårt murvelliv. Det är liksom det som är själva poängen; jag gör det jag känner för när jag känner för det.

Om ingen utflykt är planerad, förflyttar vi oss efter morgonfixet upp till poolen för ett morgondopp. Fast där hittar ögat genast nya saker som pockar på uppmärksamhet. När jag fotar och lägger upp bilder på bloggen, Facebook och Instagram lägger jag upp sådant som jag själv tycker om att vila ögonen på. Bakom kulisserna gömmer sig dock imperfektionerna. Lika förtjust som jag är i de nymålade poolhusdörrarna, till exempel, lika irriterad blir jag varje gång jag tittar upp i taket bakom den nya avskärmningen i uteköket;

Där döljer sig nämligen ett hål i taket, där den gamla trasiga rulljalusin fortfarande sitter kvar. Ur det där irriterande hålet trillar något mystiskt, svart bös, som jag varje morgon torkar och spolar bort.

Nästa vecka kommer en fransk elektriker hit och fixar de trasiga spotsen och sätter upp nya, samtidigt som det irriterande hålet till slut äntligen täcks. Belysningen i trädgårdstrappan skall han också laga och isolera mot framtida myrattacker. Det är nämligen trädgårdens överambitiösa myror som gång på gång kortsluter markbelysningen och dömer vår trädgård till kompakt nattmörker.

Bit för bit tas alltså de kvarvarande detaljerna om hand, och medan vi överlåter åt proffsen sådant som vi inte kan eller hinner med, så ägnar jag mig åt sådant som tar rimlig tid i anspråk. Som att plocka ner mjölsäckstyget från uteköket, som kom på plats i maj, för att få rätt längd på förhängena till slut. Det såg lite hejsan ut, eftersom det hade slarvats med måttandet, men nu är jag nöjd. En halvtimme framför symaskinen från IKEA var allt som krävdes.

Före…
… efter…
Et voila!

Efter två dagars försmäktande i vår ensamhet i poolen…

såg vi oss dock tvungna att kalla på förstärkning, hur småmysigt det än kan vara att toffla runt och puttra för sig själv. Vi har väldigt snälla och omtänksamma bygrannar, så vår vädjan hörsammades tämligen omgående. Himla tur, annars hade jag kanske drabbats av svår lappsjuka. Igen.

I förmiddags kom Majsan med familj och höjde tempot i murvelträdgården. Fast när en är storasyster går det ju inte an att bara bekymmerslöst plaska i poolen; en måste ju också ta hand om syrran Evy, som varit lite krasslig.

Fullt sjå även för besökare i tämligen späd ålder, alltså.

När de gått dröjde jag mig kvar i några timmar. Drack ohemula mängder vatten i värmen,

badade var femte minut och lyssnade på sommarprat. Märkligt, förresten, hur signaturmelodin, som hemma signalerar sommar och får mig att riktigt komma i stämning, bara känns malplacerad här. Här funkar jazzigare toner och chansoner mycket bättre, så Piaf, Trenet & co lyssnas det på flitigt.

För ett tag sedan berättade jag om att vi fick en leverans möbler hit. En nätt liten omklädd (av Syverkstan på Orust) Carl Malmstens-grupp har flyttat in i murvelhuset och skuffat undan de två soffbord som tidigare turats om framför öppna spisen. Det bar sig inte bättre än att ännu ett bord fick införskaffas.

Andersen, heter bordet, och beskrivs som retro scandinave på Maisons du monde, där det köptes. Passar ju bra till en svensk möbelklassiker, får en anta.

Bordet levererades idag och fick därmed bli en del av dagens fix. Den vita IKEA-soffan ser en aning luggsliten ut nu tillsammans med de nya skönheterna. Kanske jag skulle beställa ett nytt överdrag till den från Bemz…?

Vore ju synd att bara slå sig till ro och vara nöjd.

Gazpacho, canicule och ändrade rutiner

24 tisdag Jul 2018

Posted by in Inredning, Murvelhuset, poolliv, Renoveringar, Shopping, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

, ,

Jorå, en är ju inte sämre än att en kan ändra sig! Medan horder av turister letar sig ner till medelhavsstränderna och, som fallet oftast är längs med den occitanska östkusten, ofattbart nog klämmer in sig i någon av alla de ökentorra semesteranläggningarna med strandnära läge, börjar jag så smått drömma om fläktande tjörnvindar. För nu är den här, hettan. Vi klarar oss bra med både iskall gazpacho till lunch, pool och clim, men igår eftermiddag fick den här värmedyrkaren till slut nog i de heta seneftermiddagstimmarna och så smått kippande efter andan, flydde jag inomhus och stängde omsorgsfullt dörren efter mig.

Då hade jag nyss försökt svalka mig i den trettiogradiga poolen utan att få önskad effekt, så nu får poolaggregatet kyla vattnet istället. Som inbitet huttrande skandinav känns ju det helt bakvänt men det är faktiskt helt nödvändigt. Det finns alltså gränser även för mig för när jag tycker att det är varmt nog och lite till.

Fast klaga skall jag verkligen inte! Jag får bara rucka på de rutiner som fram tills nu fungerat alldeles utmärkt; istället för runtlufsande tidiga morgnar för att få någonting gjort, får badliv levas de där tidiga morgnarna istället, om det skall bli något badliv alls.

När sedan solen bränt på i några timmar, är det istället småfix inomhus som får ta vid. Precis tvärtom, alltså, och bara för att huset har en klimatanläggning.

Så monterades till slut taklamporna, som skall hänga först över matbordet och sedan över den planerade köksön, när vi till slut hittar orken och tiden samt när plånboken fått chansen att återhämta sig, för att sätta igång projekt murvelköket. Jag såg lamporna första gången i en inredningstidning för flera år sedan, gjorde slag i saken först i vintras och beställde dem från USA(!). De skickades därefter ner till murvelhuset med möbeltransporten för några veckor sedan.

De landade på köksbordet, som så mycket annat och där har de blivit liggande. Ligger där gör de för övrigt fortfarande, men nu är de åtminstone ihopmonterade, de beresta miljöbovspjäserna!

Upp i taket får de komma en annan dag; den för dagen avsatta tiden tog slut och montören – petite moi!- behövde vila sig efter den oerhörda ansträngningen.

I poolhuset snurrar för övrigt takfläktem igen. Gardinerna hamnade bakom dörrarna när jag öppnade dem imorse och då insåg jag att med dörrarna uppslagna, kan inte gardinerna fladdra in i fläkten och just den faran är därmed avvärjd.

Den där analysen att den skulle kunna lossna från taket och dansa ner med sina roterande vingar, får vi lösa med en extra säkerhetskontroll istället.

Så voila!, det fortsätter att fläkta skönt i poolhuset. Fast utan romantiskt fladder av flortunna gardiner då, förstås. En kan, som sagt, inte få allt.

Barnbarnsapéro, kontemplation och runtlufsning

23 måndag Jul 2018

Posted by in Byliv, grand-mère, Inredning, Min franska trädgård, poolliv

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

För tredje året i rad ordnades igår barnbarnapéro i murvelträdgården. Igelkotten fick som vanligt vara huvudnumret, medan årets nyhet var frusen melon på pinne; busenkelt, tokläskande, nyttigt och görgôtt! Popcornen hade strykande åtgång, liksom det bubblande iskalla vattnet.

… och 2018…

Moln svepte över eftermiddagen men det funderade vi inte så mycket på. Det var varmt men inte så tryckande och poolen myllrade av badglada barn.

Första gästerna på plats…

Vi sjöng för min och L:s guddotter Agnes, som visserligen inte var på plats, men hon fyllde tretton och fick en filmhälsning istället.

Flera nya barn har haft den goda smaken att flytta ner sina mor- och farföräldrar till Murviel, så i år var vi fler än någonsin. Två små nya stjärnor har dessutom sett dagens ljus sedan förra året men bara lilla Evy, fyra månader stor, var på plats;

Älskade prins Bror är istället i Värmland tillsammans med storebror Bertil, som blev så glad när han såg den för sommaren utlånade mormorbilen att han blev tvungen att krama den!

Bilen var visst inte alldeles ren…

Oklart dock, om det är bilen eller mormorn som är populärast…

Jag saknade förstås de egna barnbarnen, men det var härligt att lyssna på skratten och sorlet medan eftermiddagen övergick i tidig kväll och gästerna började droppa av.

Sedan puttrade jag omkring och röjde undan, glad och nöjd med dagen, innan jag sjönk ner i soffan under torgmarkisen tills natten blev alldeles svart. Då hade L för länge sedan dragit sig in i huset, bortskrämd av myggen som gladeligen mumsar på honom men som så gott som aldrig ger sig på mig.

Jag märker dem knappt.

L plågas svårt.

Idag är det molnfritt igen och åter varmare. Vi var uppe tidigt – L för att lämna Gamle Svarten till verkstan för vad vi utgår ifrån blir besked om så dyra reparationer att det inte är värt det. Jag möblerade om – eller snarare tillbaka – i blå gästrummet och fick äntligen upp disneyaffischen från akvarellmuseet i Skärhamn och de två reproducerade skolplanscherna. De fraktades ner för flera år sedan och har stått och dammat i ett hörn sedan dess. Märkligt, sådant där; det tar ju inte många minuter att få det ordnat.

Så fick också poolhuset sina gardiner. Ni vet, vita, tunna, som skall fladdra vackert i vinden. Och fladdrar gör de. Ominöst nära takfläkten, som på ett ögonblick hade kunnat trassla in de flortunna och förstöra hela härligheten om jag inte i tid insett faran och snabbt stängt av den farliga apparaten.

Jag vet inte om jag är fånig, men jag tycker att de där virrande takfläktarna är ganska läskiga. Jag ser framför mig hur ett blad eller rentav hela fläkten lossnar och orsakar stor förödelse och, gud förbjude, skadar den som råkar komma ivägen. Nu får gardinupphängningen bli skälet till att den plockas ner och istället ersätts med en golvfläkt. Det blir lugnast så.

Riskanalys gjord och förebyggande åtgärd vidtagen.

Nu kan siestan för dagen ta sin början.

Bonne journée!

Om att lufsa runt och småfixa

21 lördag Jul 2018

Posted by in Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv, Renoveringar, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Vi sov länge imorse. Klockan hann bli nästan nio innan jag sömndrucket satte fotsulorna i golvet. Numer är det ganska sent; mina långa sovmorgnar från förr har jag allt svårare att förstå. I juli, i Murviel är relativt tidig revelj en nödvändighet, om det överhuvudtaget skall bli någonting gjort. Sedan blir det för varmt.

Igår flämtade jag bara. Mådde nästan lite illa i den fuktiga hettan. Det spelade ingen roll hur mycket vatten jag drack; halsen kändes ändå som sandpapper och huvudvärken lurade bakom pannbenet. Den senare fick hållas i schack med Ipren för att inte alldeles tillåtas ta överhanden. Det bar sig inte bättre än att middagen fick inmundigas inomhus i den sköna svalkan från luftkonditioneringen.

Idag fläktar det lätt och är bara 35 grader. Himla skönt.

Det kom några lätta regndroppar igår eftermiddag medan vi hörde åskan mullra över bergen en bit bort. Men det stannade vid några stänk men innebar ändå ett väderomslag, som vi passar på att njuta av idag.

Alltså fick det bli lite bestyr på morgonen. Ett av våra allra bästa inköp de senaste åren är vår neongula kombinerade lövblås/-sug och den används flitigt. En liten halvtimme några gånger i veckan rensar grusplanen,

och den nyligen stenlagda infarten från löv och annat skräp, som stökar till och får det att se ovårdat ut. Och den behövs sannerligen. Träden är många i vår lustgård och släpper ifrån sig löv vid minsta vindpust. Löven gör sig sämre på backen än på sina grenar anser jag å det bestämdaste, så blåsen tvingas ge valuta för pengarna den kostat.

Valet av arbetsplagg var kanske inte optimalt för en sådan syssla men de där tunna klänningarna är så svala och sköna att de liksom hälls på morgonkroppen alldeles av sig själva. Det ligger överhuvudtaget ingen tankeverksamhet bakom det klädvalet.

Lövblåsning avlöstes sedan av njutningsfullt vikande och hängande av tvätt – en av mina absoluta favoritsysselsättningar. Det är nästan meditativt. Tvätten doftar vind och sol och jag viker omsorgsfullt och långsamt. Hörn mot hörn, kant mot kant i snöräta högar. Ett morsarv och barndomsminne. Fast mammas högar är fortfarande nycket prydligare än mina. Mammas linneskåp är fulländning. Mitt är ganska ok.

Tillbehören vid tvätthängning är synnerligen viktiga! Helst skall de vara av gammal modell och av trä, trots att de är en smula mer opraktiska än klykor av plast. Men att vika en lakanskant över tvättlinan och fästa den med de där träklykorna, det är något alldeles speciellt. Då far tankarna. Då minns jag Emil, som nyss var här och gjorde murvelhuset vackert med sin blotta närvaro; då kan jag tänka på Susanna och hennes barndomsvänner som kommer hit i augusti och hur jag förbereder för deras ankomst.

Vi skall fylla kylskåp och skafferi och i poolhusköket är det riggat med nyordning på de numera säkrade hyllplanen. Delar av Emils köksutrustning från Heidelberg har fått flytta in här, medan resten av bohaget, som hamnade här efter hans flytt tillbaka till Sverige, skickades med transport norrut härom veckan. Uteköket skall få ny bänkskiva och ho i höst och när innertaket och belysningen fixats så är det klart. Då blir det redan ganska charmiga uteköket mer funktionellt och lättarbetat.

Ikväll skall förhängena plockas ner och få ny, rätt längd. Känns som ett lagom projekt så länge caniculen råder.

Det är dock inte bara jag som skrotar runt idag. Cikadorna har fullt sjå och på grannens tak råder febril verksamhet. Jag är inte avundsjuk på dem. De sliter där och när det är som allra varmast och jag begriper inte att de orkar. För egen del intog jag sedvanlig position i skuggan av mitt parasoll, efter att löven var blåsta, tvätten omhändertagen och poolhusköket fixat. Jag ansåg då att dagens arbetsuppgifter var avklarade. Där satt jag sedan och inväntade eventuella badsugna.

Och hon kom! Med elefanter på armpuffarna och med en mamma, en pappa och en farmor som medföljande entourage.

Sådärja. Det blev en bra dag av den här dagen också.

Om två små blåvita tröjor

19 torsdag Jul 2018

Posted by in grand-mère, La mer, Utflykter

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , , ,

Hej Bertil och Bror – högt älskade solnaprinsar!

Ni kanske undrar hur det går med sagotröjsprojektet?

Jag kan meddela att det går bra! Mönstret växer fram i en rasande fart efter bara lite initialt felräknande. Mönsterkonstruktörens fel, naturligtvis, inte mitt (fast nu skojar jag; en skall inte skylla ifrån sig!). Uppenbarligen tänkte konstruktören att stickande mormödrar är utrustade med tålamod. Jag skall berätta en hemlighet för er; det är inte jag. Avslöja det bara inte för någon; det får vara vår väl bevarade hemlighet! Bara en och annan bloggläsare får veta.

Så mycket längtar jag efter er att jag låtsas att jag pratar med er under tiden som maska efter maska träs vidare på pinnarna. Garnet är jättemjukt – fattas bara! – och det är väldigt lättstickat.

”https://murvielklotter.com/wp-content/uploads/2018/07/img_7498.jpg”> Visjögarn från Östergötlands ullspinneri[/captio

Fina får har släppt ifrån sig lite ull till er för att ni skall få varma tröjor när sommaren är slut och det börjar sno runt husknuten igen.

Visst är det lite svårt att tänka sig? Att det blir kallt igen och att ni måste ha overaller, vantar, mössor och varma stövlar? Och varma tröjor!

De där fåren, förresten, betar som bäst gräs i Östergötland nu. Jag hoppas att inte allt gräs torkat bort för dem. De är ju värda grönt, frodigt gräs när de är så snälla och lämnar ifrån sig sin mjuka ull till er! Den där ullen, förresten, spinner de garn av på en jättegammal maskin som heter Spinning Jenny. Sådana fanns det många av på 1800-talet (så länge sen att inte ens mormor fanns!) men nu är det inte många kvar av dem. Spinneriet säger att just den maskinen är suverän när det gäller att få till ett jämnt och spänstigt ullgarn. Det verkar stämma, kan jag konstatera.

Mitt på dagen blir det lite för varmt att sticka och jag blir tvungen att bada istället, precis som för fyra år sedan, när jag stickade på en annan blå kofta. Den första som blivande mormor. Jag minns hur förväntansfull jag var, hur jag längtade och fantiserade.

rvielklotter.com/2014/09/07/om-en-ljusbla-liten-kofta/” target=”_blank” rel=”noopener”> Klicka på bilden för inlägg om den koftan!

Nu är

[/caption]Nu är ni två prinsar. Bertil, du får berätta för Bror om Murviel för det är ju bara du som varit här än så länge. Det blir härligt när ni kommer hit båda två. Det sitter jag och tänker på medan termometern tickar vidare mot 40-gradersstrecket. Jag får dricka mycket bubbelvatten för att inte få solsting. Bada ofta måste jag göra också. Det kanske du kommer att tycka om, Bror? Att bada i poolen? Jag har köpt med mig armpuffar, samma som du hade  på babysimmet i våras.

Allt är förberett, med andra ord.

Tills vi ses igen får jag nöja mig med Facetime. Häromsistens blev du ledsen, Bror, när mormor försvann från skärmen,

fast jag gissar att du snart blev glad igen när bästa brorsan Bertil gjorde roliga saker.

Och Bertil; ditt glada, underbara ansikte när du svarar att du älskar tillbaka när vi facetime-ses, får mig att genast vilja vränga av mig badkläderna och flyga till dig och Bror. Men som du vet är det en del att stå i härnere – ikväll är det en dockfest i byn som vi måste gå på, till exempel

Visjögarn från Östergötlands ullspinneri

– så jag får ägna mig åt sådant som får tankarna att flyga till Solna istället.

Som att dricka morgonkaffe i den snart utslitna koppen som er mamma gjort åt mig:

Eller som att släpa runt på sagostickningsprojektet precis överallt och tänka på hur skojigt det skulle vara att se er två prinsar bygga sandslott i strandkanten i Portiragnes,eller på den fläktande strandkanten i Les Cabanes de Fleury,

Jag tror att ni skulle tycka att det var skojigt. Och jag, jag skulle vara som allra lyckligast då! Dit åker vi när ni kommer hit nästa gång – tumme på det?

Puss på er😘

Beach hopping, åska och körförbud

18 onsdag Jul 2018

Posted by in La mer, La voiture, Utflykter, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Jag har denna sommar bestämt mig för att det inte duger längre att så gott som aldrig bada i ett Medelhav som ligger där alldeles nära och bara väntar på besök. Idag var det därför dags för denna sommars strand nummer två, rekommenderad av C & E och på lagom avstånd från Murviel. Den här gången gav Å och jag oss iväg direkt efter frukost och lämnade Aska hos L i murvelhuset. 

Vi for iväg till Les Cabanes de Fleury invid La Clape och alldeles där floden Aude mynnar ut i Medelhavet och sätter gränsen mot vårt departement Herault.

En lätt bris höll temperaturen i schack och det var föredömligt glest mellan parasollerna när vi kom. Vi placerade oss vid stenpiren

och låg en stund och tittade på några som fiskade med metspö en bit ut i vattnet innan vi trotsade det något svala vattnet och kastade oss ut i det blå.

Fantastiskt skönt var det där och inte alls så hett och gyttrigt som i Portiragnes härom dagen. Så vi stannade lite längre än vi först tänkt och packade ihop oss först när det var dags för lunch.

Det där med lunchställen vid havet är vanligtvis inte alldeles enkelt. Turistfällorna är många och pärlorna inte alltid så lätta att hitta. Men idag blev det fullträff också vad gäller näringintaget. Inget tillfällighet, eftersom också restaurangen var en rekommendation från bygrannar C och E.

I Cabanes finns bara en handfull matställen och det lilla fiskeläget känns befriande genuint och inte så exploaterat, trots närvaron både av en liten camping och ett område med ganska trista semesterbostäder.

Men Lou Cabanaire kan stoltsera, inte bara med en mysig uteservering, utan också med förstklassig, vänlig service och pinfärska råvaror från havet, enkelt men omsorgsfullt tillagade.

Precis ett sådant ställe, faktiskt, som jag drömskt kan fantisera om när höststormarna viner runt knuten!

Det var därför två synnerligen nöjda madamer som styrde mot Murviel igen när kråset var smörjt och eftermiddagen tog fart. Då hade det hunnit bli sådär hett igen som det alltid blir på eftermiddagarna, så vi kastade oss direkt i poolen och låg där och guppade när L kom hem från bilbesiktningen med vad som kan vara domen över död bil.

I yngre och plåtblankare dagar…

Ridå över lyckoruset från dagens utflykt, alltså.

Körförbud med omedelbar verkan och trots att jag verkligen tyckt att den börjat bete sig som ett gammalt härke och inte längre känts helt trygg att dra iväg på långresor med, så var jag inte riktigt beredd på att det skulle vara så allvarligt. Den har både servats och reparerats regelbundet men den har också under sin drygt tioåriga levnad hunnit vara med om några tämligen omilda incidenter. Men framförallt handlar körförbudet om en trolig skada vid påkörning bakifrån som ingen av oss begriper när den skall ha uppstått. Det klarnar, förhoppningsvis, men det lutar åt ännu en kapitalförstörande plåtinvestering – eller för att tala klarspråk, att införskaffa en ny voiture.

Så har det börjat åska och regna också. Fast det är allt lite mysigt där jag sitter och lyssnar på när regnet smattrar på markisen och skapar ringar i poolvattnet. Varmt, ja det är det fortfarande, så regnet känns bara välgörande.

Imorgon är, comme d’habitude, en ny dag. Skall bli spännande att se vad den bär med sig.

Social calendar, glädjefnatt och ett herrans oväder

17 tisdag Jul 2018

Posted by in Byliv, Utflykter

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , , , ,

Det är måndag och plötsligt har det gått flera dagar utan att bloggen fått sitt. I takt med avtagande snuva, har jag vågat mig ut bland allt större skaror människor. Att umgås med snorfanor, nässprayer, Ipren och allsköns andra attiraljer förknippade med förkylning, är inget jag känner att jag vill dela med mig av. Alltså har jag hållit mig på avstånd mest för att inte sprida den där farsoten. Alltså blev lappsjukan en nästan värre åkomma till slut.

Den senare har det dock råtts bot på med råge de senaste dagarna.

E kom äntligen och efter avhämtning på garen i Montpellier i onsdags, for vi vidare till Séte för en middag vid kajen. Det är gyttrigt i Séte, tycker jag. Fantastiskt vackert och riktigt ruffigt och fult om vartannat. Jag blir faktisk inte helt och hållet klok på den staden men konstaterar att en levande, myllrande hamnstad med allt vad det innebär, det är Séte och det äger ju sin alldeles egna och speciella charm. Att turister flockas där så här års är också uppenbart och vi hamnade på en av ett långt pärlband av restauranger längs med en hårt trafikerad gata vid vattnet.

Det var inte en alltigenom trevlig upplevelse och vi insåg där vi satt att om vi hört oss för innan vi åkte dit, så hade vi säkert hamnat på ett trevligare ställe. Någonstans där inte en person per restaurang avdelats för att kasta in turister.

Samtidigt tycker jag att det är ett viktigt mått på vad som gör en stad till en trevlig sådan, att du som ny besökare lätt hittar gemytet. Montpellier, av de större städerna här nere, tycker jag är en sådan stad, liksom Narbonne. Lillasyster Béziers är på god väg.

Béziers med färglada lampor istället för paraplyer i år.

Men jag har varit i Séte några gånger genom åren och egentligen ingen gång tyckt att den välkomnar, trots det fantastiska läget.

Den är liksom lite bångstyrig, nästan vrång.

Jag misstänker förstås att det gömmer sig en riktig pärla bortom de där mindre trevliga stråken. Jag hör ju en och annan vittna om det, så jag får nog ge staden fler chanser. Och förlåt alla ni som älskar Séte om jag är ute och cyklar; jag vet ju egentligen inte vad jag pratar om. Jag redogör bara för mina tidiga intryck.

Vi har också hunnit fira nationaldag, enligt vår nya bytradition hemma hos Joanne och CG, med massor med god mat, fina vänner och en sammetsljummen kväll.

Det är flera nya svenskar i byn i år och tillresta hit i en plåtis från Värmland kom Bobo och Margareta.

Dem har jag känt i evigheter.

Känns det som.

I själva verket träffades vi för första gången just i fredags men på Facebook har vi umgåtts ett tag. De hängde på till festligheterna, sov i sin plåtis utanför vårt hus och for sedan vidare norrut.

Au revoir et à bientôt!

Annars har fransk nationalism fortsatt att prägla den gångna helgen något alldeles väldigt.

På självaste nationaldagen for vi in till Béziers och tittade på årets ljusspel; i år handlar det om katharerna i Occitanie.

Spektakulärt och imponerande var det även i år och vi satt på första parkett på Le petit Montmartre på Place de la Madeleine

och kunde njuta av spektaklet utan att behöva sträcka på halsene i ett hav av ryggtavlor.

Annat var det igår; VM-final med Les Bleus var en upplevelse som hette duga! Vi for in till Beziers igen och landade på en bar invid den nyrenoverade parken vid San Jaurés. Småttingarna spelade fotboll

medan föräldrarna följde de blå hjältarna på två stora TV-skärmar. Vi såg fler ryggtavlor än avgörande passningar men det gjorde inte så mycket.

Det var fantastiskt att få vara med om denna folkfest, som förstås fortsatte natten igenom.

Fontänbad för stora och små för att fira segern!

Fast vi åkte förstås hem, först i en tutande karavan ut ur Béziers, för att sedan komma hem till Murviel, där byn dansade på gatorna.

Oh la la, en sån dag!

Vi hann med marknad i St Chinian också,

liksom en medhavd lunchmacka och havsbad i Portiragnes. Det är fantastiska stränder här men det gäller att välja rätt om en inte vill trängas. Och att komma iväg tidigt!

Efter lunch är de flesta stränderna ett enda myller och då vill jag bara därifrån, hur skönt det än är att guppa i vågorna.

Och vad kröner bättre en dag som den igår, om inte att bli väckt mitt i natten av ett hejdundrande åskväder! Det var nästan skönt med en mellandag spenderad i huset med fix och städning.

Soffgruppen som stått och väntat i ett förråd på Tjörn är äntligen på plats – bilder kommer i ett annat blogginlägg!

När kvällen kom, hade det klarnat upp och cikadorna vaknade åter till liv. Tyvärr kom också myggen, så vi kröp upp i soffan inne, tände ljus och tittade på fransk film och det är minsann inte så dumt det heller!