Kategoriarkiv: huset på ön

Den förtvivlat korta sommaren

26 onsdag Aug 2020

Posted by in huset på ön, Om dagsläget, Renoveringar, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

, ,

Jag dammsuger mitt bildbibliotek efter bilder på den gamla garageporten för ett blogginlägg om den nya diton, men istället grips jag av ett plötsligt vemod vid åsynen av sommarens alla bilder. De är ljuvliga. Jag stirrar på dem och stirrar på det grå utanför fönstret och undrar över hur det kan vara samma plats jag ser.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag slås återigen av hur snabbt det växlar; jag lämnade Tjörn för en vecka sedan i full sommar och kommer tillbaka till en höstlig ö. Utemöblerna ser sorgliga ut där de står,

Detta bildspel kräver JavaScript.

sommarblommorna har definitivt tappat sin fräschör,

Detta bildspel kräver JavaScript.

och i gattet ligger inte längre havet stilla och bara ibland stört av en lätt krusning.

Jag kippar lite efter andan, denna min hemmaarbetsdag. De gråa molnen som far på himlen utanför fönstren är inte bara på tillfälligt besök, L har inte snott en filt om fötterna för att bara mysa och jag har inte dragit på mig ullstrumporna för att de skulle vara särskilt snygga.
Det.
Är.
Kallt.
Jag har en lång yllekofta på mig och efter några timmar framför skärmen märker jag att jag fryser om handlederna. Nu är det kört för lång tid framöver. Åtminstone på de här nordliga breddgraderna. Förhoppningsvis får vi några undersköna septemberdagar när måltider ändå kan intas al fresco på vår terrass

men sommar blir det inte förrän nästa år.

Kanske att vi också kan få njuta av gardinfladder vid en öppen dörr någon enstaka oktoberdag men in i hösten rusar vi.

Ser någons instagraminlägg om att det väl ändå är skönt att kura ihop sig under mörka höstkvällar? Framför en brasa med en bok eller något stickprojekt?

Bertil på höstlovsbesök 2018

⁃ Är du inte klok, vill jag skrika.
⁃ Hur många veckors ordentlig värme har du fått njuta av denna sommar, vill jag ha svar på.
Men visst kan även jag njuta av hösten men den f-n kommer alltid för tidigt. Jag är aldrig beredd. Samtidigt slår det mig att den här känslan har jag faktiskt inte brottats med på flera år. Jag har ryckt på axlarna, antecknat nästa resa till Murviel på väggkalendern och ja, faktiskt njutit av att kura höstskymning.

Nu törs jag inte boka någon resa än. Det påverkar mig mer än vad jag riktigt har fattat och hela mitt inre skriker efter den priviligierade normalitet som varit min sedan murvelhuset blev vårt. Samtidigt skäms jag en aning; det går väl ändå ingen nöd på mig!

Så jag återgår till garageporten, som jag egentligen skulle berätta om.

Garageporten under byggnadsställningar i september 2016

I måndags byttes den ut. Den väg in i huset som den gamla erbjöd mössen skall nu vara tilltäppt.

Vi får se om det räcker. Vi lär få veta snart. När det blir höst. Och kallt. På riktigt.

November 2019

Det där med att passa på…

16 söndag Aug 2020

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, La mer, Murvelhuset, Om dagsläget, Väder

≈ 3 kommentarer

Jag tillbringade en hel dag på klipporna igår. Jag badade i salt, ljummet hav, torkade i solen, badade igen, läste tidningar, löste korsord, tittade på båtar och vältrade mig i att kunna njuta av sommar när den är som allra bäst.
Och brände mig.
Jag tänkte mig inte för.
Tänkte att jag måste passa på nu för det här kan vara sista chansen den här sommaren. Alltså, inte passa på att bränna mig, utan att passa på att bada och hålla sommar.
Idag är det lika varmt och skönt och jag tänker att jag borde passa på. Nästa helg är jag hos prinsarna och sen är nog den svenska sommaren slut. Den välkända gamla stressen över ett sådant trist faktum tränger sig fram och gör mig rastlös där jag sitter undan solen i skuggan bakom huset. Det är också alldeles ljuvligt skönt men borde jag ändå inte gå och bada?
Borde jag inte passa på?
Ångrar jag mig inte om jag inte passar på?
Men idag har jag faktiskt inte lust att bada. Jag är badmätt. Och bränd, som sagt.
Tre veckor med många timmar vid poolen under en sydfransk sol – åkejrå, mycket av tiden i skuggan ändå – utan att bli det minsta röd och så tvingas jag stå där med skammens rodnad framför badrumsspegeln och se min solplågade bröstkorg. Alltid där, sällan någon annanstans, och jag som aldrig är i solen numer utan minst faktor 30.
Det är pinsamt. Gamla mänschan borde veta bättre!
Baksidan av huset har norrläge och det är perfekt en dag som denna. Projekt fixa-trasig-soffa fick till slut min andakt,

Murken soffa med rostiga skruvar skall få nytt liv…

och nu har nya brädor äntligen ersatt de gamla murkna och soffan kanske kan leva ett par säsonger till.

Lagom arbete en söndag innan skolåret drar igång på allvar.
Den skall målas, förstås men först skall den slipas lite och spikhuvudena spacklas igen. På några ställen j-vlades spikarna med mig och resultatet blev inte så vackert men det kommer ingen att se.

Spikarna stötte på hård patrull…

I vinter skall jag fixa dynor och ryggkuddar så att hela härligheten är redo för njutning nästa säsong.
Nästa säsong…
Är vi alltså där redan, att planer för uteliv handlar om nästa år?
Att det som återstår nu är att passa på?
Försiktigt börjar jag fundera på december i Murviel. Adventsmys inne om kvällarna,

i kombination med en och annan lunch al fresco…

Jullunch hos Hansby, december 2018

Älskade murvelhus, vilken tur att du också finns!
Våra två hus.

Tänk att livet krumbuktade sig fram till en sådan tillvaro.
Jag kan gott låta mig plågas av att jag måste passa på. Skämskudde minsann på att tycka att det är jobbigt att behöva välja bort en njutning framför en annan. Vardagen har knuffats undan rejält när sådana tankar upptar mitt hjärnkontor. Dags för vardag och allvar, tror jag bestämt, innan hjärnan alldeles förvandlas till snömos.

Mina två världar

14 fredag Aug 2020

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, La mer, Väder

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

Klicka på bilden för filmsnutt med vattenkluck!

Jag ligger på en brygga och torkar i solen. Det smakar salt om läpparna. Lätta svallvågor kluckar mot strandkanten under bryggan och en precis lagom varm eftermiddagssol torkar min nybadade kropp. Lite måsskrik på det och västkustidyllen är total. Nästan så att det blir både kitschigt och väl så insmickrande.

Men det är förstås istället alldeles magiskt när min svenska verklighet väljer att brösta sig på det här viset.

Vägen upp från badet är lika vacker som vyerna från bryggan och jag känner mig oerhört priviligierad.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Mer än så här behöver ingen.
Alltså längtar jag ingen annanstans just nu. Men jag längtar alltid efter mina fina men det hör liksom till älsket av dem som är allra närmast.

Det är fredag. Helg stundar och ett glas immande rosé från Ravanès till middagen känns helt rätt.

Tillbaka på ön

09 söndag Aug 2020

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, huset på ön, La mer, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Jag hade lite svårt att varva ner efter nästan tre dagar på vägarna. Tvärtemot hur jag vanligtvis planerar, innebar årets förskjutna och förkortade murvielvistelse dessutom att det dagen efter ankomst till ön var dags för jobb på stört. Det är sällan en bra idé men på något sätt skyndade detta faktum ändå på sömnen efter hemkomst i torsdags kväll. Skönaste sängen är den på ön och det går inte att komma ifrån att den svala nattvinden från havet vaggar till sömns något bättre än dess murvielska motsvarighet.

Ljusa augustikvällar…

… men mörka nätter här också

Och ön välkomnar. Den kråmar sig och står i, bjuder på augustisommar av det mest insmickrande, kustfräscha och ljuvliga slag. Ljungen blommar intensivt lila i klippskrevorna,

Det myckna regnandet märks på den nästan oanständiga grönskan och söndagshavet tillåter en stillsam morgonbris krusa ytan.

Det är längesedan vi badade på klipporna en kort promenad bort från vårt hus. Vi har istället åkt iväg till ordnade badplatser med bryggor och stegar. Men imorse trotsade vi ljungsnåren och björnbärsriset,

och forcerade oss fram till lämplig klippa. Jag med mitt bråkiga knä och L i randiga badbrallor,

Men algblomning, hala stenar och tång som skymde sikten för lämpliga ställen att få ner fotsulorna på, gjorde att jag gav upp och traskade iväg till bryggorna i viken istället.

Där dök jag, tyckte att det var aningens för svalt för någon längre simtur, och kravlade sedan upp på bryggan, där jag likt en våtblank säl lade mig att torka i solen. L gick upp i förväg, kokade kaffe och fick fram frukost. Aldrig smakar ägget, mackan, kaffet och den nypressade juicen godare än just en sådan gång; efter en snabbdusch för att få bort havsvattnet, i skuggan bakom huset.

Jag känner mig nästan osolidarisk och som en fuskare, som smet iväg från ön just när sommaren tog paus och lät ruskväder på kö rulla in över landet i en till synes outsinlig ström. Så kommer vi hem. Börjar med att luncha i Ängelholm i en prunkande trädgård men i skuggan undan den heta solen,

Fortsätter med två dagars jobb för att få till det tidigare covidaborterade studentutspringet,

och landar sedan i svårslagen söndag med morgondopp, latmansfrukost och söndagsblaskor.

Det är fint på ön i augusti. Bästa tiden här, tror jag nog. I en av blaskorna hojtar rubrikerna om livsfarlig värme i södra Europa.

Hur just livsfarlig hettan är, skall jag låta vara osagt men 40-gradig värme är inte optimalt. Då föredrar jag brisen från västkusthavet och att det blir aningens lite för svalt efter en stund i skuggan. Då kryper jag bara ut i solen igen, så är det fixat.

Imorgon börjar höstterminen på allvar. Det är bra det också, för jag har dessutom privilegiet att trivas alldeles förträffligt på jobbet.

Jag röjer bort och plockar fram

08 onsdag Jul 2020

Posted by in grand-mère, huset på ön, Om dagsläget

≈ 1 kommentar

Ur skåpen kommer alla pennor, solglasögon, Iprenförpackningar och nycklar.
Blommorna ställs tillbaka på sina platser, ringklockan skruvas fast på ytterdörren igen och fönster, dörrar och karmar torkas av. Nycklas sätts i skåpslås igen och fågeln som pappa täljt har fått flytta tillbaka till fönsterkarmen.

I köket surrar diskmaskinen.
Från tvättstugan hörs tumlare och tvättmaskin.
Sängarna är bäddade och sovrummen vädrade och dukarna har flyttat tillbaka till borden.
Ordningen är återställd
De har åkt.
Det är tomt.
Skönt en kort stund, sedan trist och jag ägnar mig åt att sakna.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ringer några jobbsamtal.
Skriver ett par sommarbrev som måste iväg innan vi åker och ringer Emil. Han har annat för sig.
Jag tar fram min stickning och sätter mig i solen,

för minsann mojnade inte vinden, minsann kom inte en relativ värme tillbaka samma dag som de åkte.
Västkusten har därmed förstärkt sitt rykte som platsen sommaren alltsomoftast glömmer.

Sönderblåst utelampa…

Och det är ju synd, framförallt eftersom det i ärlighetens namn bara nästan stämmer.
Om några dagar åker vi söderut, som sagt.
Det känns nästan overkligt.

Jag både längtar och inte

06 måndag Jul 2020

Posted by in grand-mère, huset på ön, Murvelhuset, Om dagsläget, Renoveringar

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

Till värmen. Till ljumma bad och simturer tidiga morgnar innan hettan slår till. Till att ta för givet att alla måltider kan ätas utomhus. Till att slippa titta ängsligt på moln som hopar sig.
Till Murviel.
Det är nyttigt att få en dos tillnyktrande reality check när vinden vänder och en narig vind knuffat undan förra veckans sköna värme.

Glass är gott men kallt. Under ett täcke blir det bättre…

För lika ljuvligt som västkusten är i slösande sommarsol och värme, lika oförlåtande är de ständiga väderomslagen. Opålitligheten. Det som fick mig att ledsna och rikta blicken söderut, mot lätt bedagade sydfranska stenskönheter med gistna fönsterluckor.

Om en vecka skall vi åka, är det tänkt. Jag längtar dit, även om årets sommar är en helt annan än den vi planerat för. Ensamma i huset, L och jag och med det stora rummet inplastat och fyllt av färgpytsar istället för familjen.
På vår blåsiga ö har Bertil bytt shortsen mot långbyxor och vi har tömt plaskpoolen på vatten, eftersom den unge herrn ändå inte kunde låta bli att bada. Med hackande tänder, blå läppar och knottrigt, fruset skinn som följd.

En vill ju ändå bada…

Svensk sommar det också.
Jag njuter av att ha honom hos oss och är därmed tämligen nöjd med tillvaron iallafall. Dessutom har lillebror tagit med sig päronen och anslutit och det gör ju inte saken sämre!

Brorsorna på utomhusscenen på Sundsby gård

Värme får jag ju snart också, om än utan älsklingarna i varierande åldrar som sällskap.
Jag vet att jag skrivit om det förut, hur väderpaniken, som jag tillåtit prägla alltför många somrar, inte längre finns där. De många månaderna av höst, vinter och kylig vår vet jag ju kommer att fortsätta brytas av med sköna dagar i Murvelhuset.
God willing and corona permitting…
Att murvelhuset inte får njuta av horder av efterlängtade familjemedlemmar och vänner, för det goda med sig att vi blir klara med det stora rummet. Den smutsvita färgen på väggarna, den gamla fuktskadan vid ytterdörren

och färgflagorna på takbjälkarna är inom några veckor ett minne blott.
Arbetet sätts igång nästa vecka.
Precis som Lill på Thörners kök&bad hjälpte oss med den kreativa processen i huset på ön, har Helen på Le studio des Artisans lyhört guidat mig (för det är mest jag som går igång på renoveringar…) till ett färgval som jag tror att vi kommer att bli nöjda med.
Fast allra mest har jag lyssnat på Susanna, min stilsäkra, älskade yngsta, som tillsammans med Erik byggde ihop det kök hon ritat åt murvelfamiljen.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Hemma på ön har vi äntligen fått upp luftvärmepumpen. Den är så diskret placerad som det bara går, för inte tillför de där styggelserna något annat än ett skönare inomhusklimat. Vilket förstås är nog så viktigt för trivseln.
I augusti får vi en ny mussäker garageport och därmed kan vi sätta punkt för de planerade förbättringsarbeten vi drog igång med, först 2012 när vi fick nycklarna till murvelhuset och sedan 2015 när vi flyttade till huset på ön.
Jag gör mig inga illusioner om att det tar slut där men tänker att det fortsättningsvis skall få handla om underhåll och småfix i de båda husen.
Att badrummen i Murviel börjar få några år på nacken tänker jag blunda för så länge som det bara går…

 

Sommarlov på ön

01 onsdag Jul 2020

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, grand-mère, huset på ön, Väder

≈ 5 kommentarer

Etiketter

, , ,

… blev det alltså istället för poolhäng i Murviel. Bertil verkar dock tycka att det går alldeles utmärkt. Han gör lekland av det stora trädäcket som omger huset. Hängmatteställningen blir en klätterställning.

Jordgubbarna i pallkragen är slut; de flesta av plantorna råkade visst följa med också…

Det är kul att springa runt huset, plinga på dörren, springa igenom och ut genom terrassdörren, hoppa i den iskalla plaskpoolen med kläderna på och däremellan krypa in under täcket för en stunds mys med elefanten.

Mer än så behövs inte.

Det är äventyrligt, kreativt och fullt av barndom

Och det är full rulle från klockan sex på morgonen tills unge herrn slocknar vid åttasnåret på kvällen.

Han är lycklig och sprallig och vill inte gå in.

Att det under de senaste par dagarna hunnit komma rejäla störtskurar bekommer honom inte; att stänga dörren mot regnet är inte att tänka på. Och solen kommer ju tillbaka och då torkar allt igen.

Nu är det riktig sommar. Den svenska varianten.

Härlig den också.

Planerade båtturer och andra utflykter har fått ställas in på grund av det opålitliga vädret men sådant hittepå handlar nog mer om en mormors önskan om att hjälpa till att skapa härliga sommarminnen för den älskade lilla skatten än om ett faktiskt behov hos den sprudlande energiske. Bertil fixar sina sommarminnen själv. Trädäcket runt huset på ön räcker gott för det ändamålet.

Däcket är frihet i grånad, väderbiten och trygg form.

En tur till Dingle har vi ändå fått till och imorgon bär det av till moster Susanna, Erik och hunden Kerstin. Om vädret tillåter, vill säga. Lite regn gör inget – det har vi picnickat i förut.

Vi drar gränsen bara vid stark vind i kombination med öppnade stålgrå himlar.

Framgår det att Bertil gillar att gosa med täcken…?

Il pleut

21 söndag Jun 2020

Posted by in Familjen, grand-mère, huset på ön, Om dagsläget, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

, ,

Efter veckor med värme och sol och en midsommarafton som går till historien som en av de varmaste och härligaste på mycket, mycket länge, så regnar det till slut. Igår, på midsommardagen drog det första åskvädret in.

Det mullrade i fjärran men kom aldrig riktigt nära. I trakter runt omkring oss blev det strömlöst på sina ställen.

Vi åt middag under torgmarkisen;

Vi drog oss sedan in i huset och försökte hitta något bra att titta på utan att egentligen lyckas. Har man ledsnat på deckare, thrillers och allmänt gråa historier blir det tunt. Spänning är helt ok, men var är alla serier som utspelar sig i Languedoc eller åtminstone i Frankrike?!? De med vackra miljöer har jag redan med lupp letat upp och tuggat i mig och de som återstår är antingen för fåniga, för märkliga eller just för våldsamma. Ge mig istället en Miss Marple i en sydfransk by eller en fransk motsvarighet som bor i ett gammalt stenhus med en magisk trädgård! Får kanske ta tag i det själv.

Jag tänker där jag sitter och stirrar på sommarregnet, att det ändå är lite mysigt med smattret mot rutorna och doften av vått gräs som letar sig in genom de öppna fönstren.

Är det kanske är någon högre makt som tröstar alla oss med omkullkastade semesterplaner genom att bjuda på ett så formidabelt sommarväder? För det går inte att komma ifrån; det är svårslaget ljuvligt när sommarsverige kråmar sig på det sätt hon gjort de senaste veckorna.

En svulstig dalia i sommarregn
… och en lycklig tobaksblomma
Jordgubbar på surdegsfralla – mer sommarfrukost än så blir det inte!

Om några dagar åker vi till slut till mamma i Värmland. Vi har inte setts sedan i början på februari och då var jag så galet förkyld att vi inte kunde kramas eller umgås någon längre stund. Sedan åkte jag till Murviel. Sedan vet vi alla vad som hände.

Har jag haft covid nu? Det är högst osannolikt, eftersom läkarbarnet testats igen, efter att jag var där, utan att visa på några antikroppar. Mina symtom är borta, liksom halterna av gräspollen, så vad är vad?

Det har slutat regna nu. Vi får väl se om det drar österut. Kanske fastnar det på vägen.

Prinsarna har njutit av barndomssommar på farföräldrarnas ö och Bror har upptäckt smultron i gräset.

Hos oss mognar jordgubbarna i pallkragen.

De verkar göra sig redo för Bertils ankomst nästa söndag. Han får allihop. Om han vill.