Kategoriarkiv: Murvelhuset

Inte tycker jag att det är jätteroligt att laga mat…

23 tisdag Jul 2019

Posted by in Byliv, Murvelhuset, Vin i Languedoc

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

… men ibland går jag loss. Det krävs att jag varit ledig ett tag och tycker att pastan i längden blir lite enahanda. För äta, det tycker jag om! Gott och vällagat, lite nytt och lite spännande. Om jag dessutom, som nu, är ensam i huset,  får jag ju försöka att locka hit folk för att inte alldeles drabbas av total lappsjuka.

Måndagen inleddes därför med en tidig shoppingtur till SuperU, åtföljt av diverse förberedelser inför kvällen.

Melonshots på gång på nya köksön

Jag kör brasseprincipen och försöker kombinera ihop allt som jag tycker om.

Fick ordna med körschema för att komma ihåg…

Ibland passar det ihop, ibland inte lika bra. Mycket mat brukar det alltid bli, så lunchen imorgon lär vara räddad. Några av våra fina bygrannar var på plats;

Vi är så många svenskar i byn nu att det är alldeles omöjligt att samla alla på en gång. Spridda gracer är det som får gälla.

 

Imorgon får det bli en lugn dag. Det närmar sig hemfärd och sakta ställer jag in mig på att det är så det blir. Jag dröjer mig kvar ute i en mild kvällsbris med La Belle Vues spellista på Spotify som sällskap i det sammetsmörka.

Några munnar carignan från vingården Viranel får avrunda det som blev en särdeles underbar semestermåndag i murvelhuset.

Moln över Murviel

20 lördag Jul 2019

Posted by in Byliv, Murvelhuset, poolliv, Utflykter, Väder

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , ,

Så hamnar jag här igen; på min veranda i den ljumma kvällen framför bloggen. Gårdagens kväll och dagens tidiga timmar bjöd på svalare temperaturer men nu är värmen tillbaka igen. Inte den olidliga hettan men riktigt varmt. Jag avstår ändå från det där ensamma nattbadet som jag tycker så mycket om. Det känns inte tryggt längre. Två poololyckor har under senare år drabbat vänner i vår by; den första med lycklig utgång efter veckor av ovisshet, den andra, alldeles nylig, med så hjärtskärande tragisk utgång att det kommer att ta lång tid att förstå, att acceptera.

Visst har vi ändå byfestat, träffats, skrattat och haft det fint, men tankarna på det som hänt finns där hela tiden. Skall jag hoppa i det turkosa på kvällen får det hädanefter ske i sällskap.

För säkerhets skull. Av respekt för att det värsta faktiskt kan hända.

Denna för ovanlighetens skull mulna lördag med duggregn gav mig fart att rumstera vidare i huset. I det stora rummet råder numera åter ordning;

Kreativt prinskaos
Kärleksfull röra
Liten busbror i liten korg
Själlös ordning?

Badrummet har skrubbats och toan har fått en ny sits som inte glider iväg när du sätter dig på den,

Jorå, du får stå ut med en bild på en toastol!

och den nya snabeldraken – den tredje sedan vi fick huset – har fått dansa ut på premiärtur. Lådorna i gamla köket har tömts på innehåll och näst på tur står kylskåpet, som också det skall förberedas på att det måste maka på sig i september när köksrenoveringen etapp 2 drar igång.

En tur till den berusade kamelen i Beziers – Le Chameau Ivre – fick ersätta den planerade turen till Tabouriech le St Barth, eftersom den webbokning vi trodde att vi hade fått till inte hade fungerat. Vi firade Åsa Margareta på hennes namnsdag;

Så jätteimponerade av maten blev vi kanske inte. Det kändes som om kockens experimentlusta fått lite för fria tyglar och istället för nyskapande, blev det en smula, pardon my French, sk-tnödigt. Men trevligt är det ändå invid Beziers nyrenoverade stolthet; fontänerna vid Jean Jaures. På väg från restaurangen stannade vi till och njöt av vattenfyrverkerierna:

Detta bildspel kräver JavaScript.

Imorgon bär det av till St Chinian och söndagsmarknaden. Med vinprovning, om jag förstått det hela rätt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så puttrar det på i en knapp vecka till, sedan får volvon gunga mig, Å och hunden Aska norrut igen. Jag har börjat packa, skriva listor över det som skall tas med och inhandlas; tvål, duschcreme, fransk såpa, tvättmedel, vin och diverse attiraljer som lämnats kvar av besökande familjemedlemmar för vidare transport i den packvänliga bilen.

Jag börjar sakta acceptera att det är så det blir. Jag längtar efter mamma(!); fina, nittio år gamla, glasklara, kloka mamma. Prinsarna, förstås, och huset på Tjörn. Ljuvliga, älskade Susanna och fina Erik, som jag inte träffat sedan i början på juni och Dingle, som pockar och behöver andakt nu. Emil och fina Lena. Loj.

Det är dags, helt enkelt. Att åka sverigehem.

Mina två hemma. Lika viktiga båda två. Faktiskt.

Bara murvelhuset och jag

19 fredag Jul 2019

Posted by in Byliv, La mer, Murvelhuset, Renoveringar

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Igår kväll.

L sover. Från slottsbacken hörs fortfarande musik; de sista resterna av byns årliga dockfest, Féte Petetas.

Petetas i Murviel sommaren 2019

Kvällen är som vanligt ljum och vinden har mojnat. Kvällarna när de är som allra bäst; byn som håller fest till långt in på småtimmarna, jag ensam på verandan med mina tankar, planer och funderingar. Inte det där ganska hetsiga, lätt oroliga, som lite för ofta präglar kvällarna hemma när jobb väntar dagen därpå eller när andra plikter kallar på min uppmärksamhet. Här är avkopplingen istället total.

Ikväll sitter jag också på verandan men nu är byn tyst. Det är snart helt mörkt och i huset finns bara jag. Det känns lite märkligt, fast rutinerna är i stort sett desamma; förmiddagstimmarna ägnas vanligtvis åt lite pyssel följt av en lång lunch och några timmars siesta vid poolen.

Flygplatsavlämningar har det blivit några stycken och imorse släppte jag av L. De där turerna till Montpellier har i år fått inbegripa en och annan sväng inom Ikea för att komplettera utrustningen till köksrenoveringen. Det blir raska vändor med inköpslista i handen och skygglappar för allt annat som möjligen skulle kunna locka till onödiga köp. Det får liksom räcka med det som verkligen behövs. En köksstomme till uteköket har jag sedan monterat och därefter, efter konsultation med min alldeles egna fantastiska köksplanerare, fått på en bångstyrig diskho.

Fast jag tappade en högst väsentlig och lite ovanlig skruv och fick ge upp att få dit avloppsrören under hon. Skall jag verkligen behöva åka till Ikea en gång till för något så bagatellartat?

Nåväl, det löser sig säkert.

Occitanska förmiddagar kan annars också inbegripa fjärrintervjuer med nya medarbetare, mejlkoll och telefonsamtal som behöver klaras av. Då släpper semesterkänslan för en stund men jag tror att jag har lärt mig att styra just sådana måsten till specifika tider. Då störs inte det ekvilibrium som jag annars vaktar på så noga.

Eller så innnebär förmiddagar turer till havet innan horderna anfaller. Les Falaises är ännu så länge den plats jag tycker bäst om; klippor som liksom skivats ner i havet och bildat naturliga trappsteg och avsatser;

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ingen het sand i sandalerna och, trots allt, färre badare, eftersom platsen inte lämpar sig för vare sig barn eller för dem som hellre vadar än hoppar ut i vattnet.

Det är dessutom en geologiskt fascinerande plats, också för den som har ytterst begränsade kunskaper om de avtryck naturfenomen lämnar efter sig. Falaiserna, eller klipporna, är resultatet av vulkanisk verksamhet för mellan 700.000 till 800.000 år sedan men hur jag än letar efter geologisk information om dem på nätet, så går jag bet. Jag hamnar på turistsidor, oavsett övriga sökord, så fort ”Agde” nämns. Naturistcampingen, hotellen, restaurangerna, vattenlanden, stränderna, kommunikationerna och ”allt jag behöver veta om Agde”. Utom just platsens dramatiska och spännande historia, såväl geologiskt som kulturellt. Jag får helt enkelt återkomma när jag lyckats ta mig igenom turistbruset som omger Agde.

De gör inte platsen rättvisa, de där skräniga turistsidorna. Agde och Cap d’Agde fascinerar mig och där är svindlande vackert bara några minuters promenad bortom semesterkomplexen.

Hur kommer det sig att det så uppenbart intressanta med platsen inte får utrymme på turistbyråernas hemsidor? Är jag kanske dålig på att leta?

I vår by finns en duktig geolog. Jag skall be henne undervisa mig. Jag skall, alltså, be att få återkomma med mer fyllig information vid ett annat tillfälle!

Jaha ja…

16 tisdag Jul 2019

Posted by in Min franska trädgård, Murvelhuset, Renoveringar

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

,

Vad skall en säga? Fåglarna har svirrat färdigt för natten och bortsett från lite prassel i vegetationen och en och annan bil på gatan utanför, så är det alldeles tyst. Det svider i ögonen. Jag är trött men vill inte gå och lägga mig för det är ju så förbaskat skönt ute. Vi var hos K och M på La Maison Hansby igår och käkade pizza medan vi beundrade grannens trädgård.

Ikea hann jag med också.

Igen.

Det har blivit många turer till det blågula, dels på grund av att den pågånde köksrenoveringen kräver det, dels för att jag ändå åker till Montpellier för att hämta och lämna på flygplatsen och tågstationen och då passar på.

Ett parasoll mot fågelfekalierna är äntligen införskaffat…

Nu har alla åkt. E och L också. Jag tycker inte om det. Men jag skall använda den resterand tiden till att ge mig iväg på utflykter och till att umgås med alla försummade vänner. Det känns iallafall bra. Till havet skall jag. Tidigt imorgon bitti för att hinna före horderna och middagshettan. Kanske till floden också och till marknaden i St Chinian. En B&B-kväll hos Chez Amis vore fint det med.

Vi får se vad jag hinner med under dagarna som kommer. Idag blev det i alla händelser en kokongdag i huset  och trädgården. Jag har hunnit med en del av det som jag sett behöver åtgärdas men som jag tidigare inte hunnit med. Prylar har hittat tillbaka till sina ordinarie platser, leksaker har sorterats och grupperats.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det ser prydligt ut vid poolområdet igen;

k

Och, som sagt, tomt. Det är som att eftersäsongen redan är här fastän den sydfranska turistsäsongen bara börjat.

Bakom oss har vi tre dagar med nationaldagsfirande och restaurangbesök i Béziers på självaste nationaldagen – med ljusspelsshow om Jean Moulin på Place de la Madeleine.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Idag har jag har skrotat runt och bara varit. Röjt i  i poolhusets utekök inför byte av arbetsbänk, städat undan trasiga flytetyg och inrett för stillsamt vuxenliv. Och stillsamt är det. Inget förväntansfullt prinsansikte finns där när mitt huvud bryter vattenytan efter ett dyk, ingen barnbarns-PT finns där att träna mormorns benmuskler när hopp och snurr i vattnet är så roligt att det visst aldrig får ta slut.

Imorgon kommer bygrannars barnbarn och tar över plasket. Himla tur det; kan inte riktigt svara för hur det skulle gå annars!

 

Röster i natten när prinsar åkt

14 söndag Jul 2019

Posted by in Byliv, Familjen, grand-mère, Min franska trädgård, Murvelhuset, poolliv

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Tvättmaskinen surrar. Glasvaser, ljusstakar och bordsdukar plockas fram ur gömmorna igen. Solglasögon hamnar lite varstans nu när inte nyfikna små fingrar letar upp dem. Nycklar blir kvar på bänken. Trappgrind och barnsäng monteras ned, liksom barnsäkerhetsanordningarna på köksskåpen. Barnstolarna torkas av och ställs åt sidan, gungkrokodilen får följa med slottet ner under terrassen och leksakerna åker tillbaka ner i lådor. Chips-, brioche-, kak- och baguettesmulor spolas bort från terrassen medan den röda soffgruppen får komma fram från skynkena som täckt dem de senaste veckorna. Överdraget på den gamla trotjänande Ikeasoffan har fått rumla runt i tvättmaskinen på 90 grader och alla soffkuddar fick gå samma öde till mötes. Lakan, handdukar, dynor och överkast  kommer inte heller undan och i linneförrådet växer högarna återigen tillbaka i precis sådana staplar som jag vill ha. Som väntat sätter jag mig sedan ner med ett glas kallt rosé – fruset, tillochmed, för jag glömde det i frysfacket medan jag skulle bara – och beundrar mitt verk.

Jag tycker till och med att det är lite skönt med de eoner av tid som återstår av kvällen.

Tills ögat siktar en napp halvt dold under köksön, vill säga.

Då brister det och jag börjar längta efter såväl prinsar som sockriga briochesmulor under fötterna.

Men det har blivit fjortonde juli och Murviel firade Bastille-dagen igår.

För tredje året i rad samlas vi hos Joanne och CG,

äter gott och inväntar paraden genom byn.

Vi är många nu och med väldigt många nationaliteter representerade.

”Barnen” på plats placerades, som sig bör, vid eget bord,

och det är en lycka alldeles av egen kraft att se dem sitta där och knyta kontakter; medföljande vänner, partners, vindlingar som knyter samman och gör världen pytteliten. Kanske sitter de själva på vår plats om några decennier och tittar stolt på sina vuxna barn, sedan vi blivit för skröpliga för att ta hand om våra omsorgskrävande franska stenhus?

Drömmer jag om det? Att någon av barnen skall vilja ta över? Kanske, men här och nu räcker fint. Att de tycker om att vara här både med och utan oss på plats.

Kvällen avslutades för vår del vid poolen i vår trädgård och vi gamlingar kroknade först, medan ungdomarna fortsatte att fylla sammetsnatten med sorl och skratt.

Däruppe sitter de….

Jag fullkomligt älskar det här; huset fullt med ätteläggar som tar med sig vänner och njuter av vårt happy place. Återigen kan jag konstatera att verkligheten överträffar dikten. Murvelhuset lockar och drar och alla mina älsklingar hittar sina sätt att njuta av tillvaron här. För barnbarnen blir det ett självklart semesterviste och det gör mig oändligt lycklig att få vara med dem och skapa barndomsminnen för dem, tillsammans med dem.

Bara cikadorna låter nu. De sista gästerna har just åkt men E och hans L är kvar en dag till.

Blommor från de fina unga ❤️

Andra halvan av sommaren är därmed här och jag tycker nog att det gått onödigt fort. Om inte vemodet skall slå rot, är det nog bäst att börja fundera på nästa resa ner. Det brukar kännas bättre då.

 

Filmisk tillvaro i murvelbyn

09 tisdag Jul 2019

Posted by in Familjen, grand-mère, Min franska trädgård, Murvelhuset

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, ,

Husets väggar bågnar och stolt bröstar huset sig över uppmärksamheten det får och över att det får umgås med alla gäster. Jag undrar om inte huset rentav lite malligt försöker skryta för oss om sin kapacitet? Vi vet ju att det går; S har testat det flera somrar i rad! Som på tavlan från mitt barndomshem är det då rakt inte;Nya köksön klarade av att agera frukostbuffé för elva vuxna och två barn utan problem, så redan med etapp 1 av köksprojektet märks en klar förbättring av funktionaliteten!De unga gästerna slog sig sedan ledigt ner på golvet runt soffbordet och mumsade frukostfranskt medan regnet sakta strilade utanför fönstret.Det var just sagda regn som föranledde samlingen i husets stora rum. Vanligtvis är vi under de här intensiva dagarna uppdelade på poolhuset och stora huset när det vankas måltider, eftersom det trots allt är lite olika behov som gäller när småttingar är på besök.

Franska bilar är fina grejer
Kreativt uppsökande av kyla…

Gästerna har anlänt i omgångar och det är som att jag befinner mig i en riktig feelgood-film! Den känslan är jag tydligen inte ensam om, för när gårdagens gäster anlände, jämfördes hela upplägget med Mama Mia. Bara snickarbyxorna saknades när jag och dotter J vinkade från den upplysta verandan i sammetsnatten. Jag är ju en tvättäkta Meryl-Streep-wannabe härnere, så jag blev naturligtvis pompöst nöjd med den jämförelsen!

Så alltsammans är alltså okomplicerad idyll och fullständigt fritt från sådant som inte är alldeles som vi vill ha det?

Nej, vet ni, då skulle ju tillvaron inte längre vara filmisk eller åtminstone inte realistisk alls. Den måste ju innehålla ett och annat småbarnsgnissel, kliande myggbett, en hetta som ibland prövar humören, getingstick och anafylaktiska reaktioner. Det senare slutade i ambulanstransport till sjukhuset i Beziers strax efter att jag på Instagram delat med mig av min lycka över att få sitta och lyssna på sorlet från de återförenade vännerna. Doktor G var på plats förstås och såg till att det kunde hävas men observation behövdes ändå. Alltså har också jag till slut stiftat närmare bekantskap med väntrummet på akutmottagningen på Béziers sjukhus. Det var dramatiskt medan det pågick men nu sorlar de glatt igen och ordningen är återställd.

Det är alltså så gott som aldrig bara härligt. Runtomkring oss händer saker och det är alldeles omöjligt att inte påverkas när nyheter om olyckor och sjukdomar hos våra languedocbekanta når oss. Oftast går det dessbättre bra men inte alltid. Ibland blir det helt galet fel.

Tanken svindlar då. Tänk om. Tänk om doktor G inte varit här. Tänk om den allergiska reaktionen varit värre.

Jag känner ödmjuk tacksamhet över de pärlande unga skratten i kvällsträdgården, över de sovande småprinsarna inne i huset och över att det har slutat regna. Att tillvaron bara fortsätter som vanligt.

Familjen och jag i Murviel i några dagar till, sedan får vi klara oss själva ett tag, L och jag.

När bloggarn inte hinner blogga

06 lördag Jul 2019

Posted by in Familjen, grand-mère, Murvelhuset, poolliv

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Det är intensivt barnbarnshäng som gäller nu.

Ganska, men ändå rimligt tidig första frukost, följt av förberedelser inför dagens första bad är starten på i stort sett varje dag;

Familjen
L på badsemester

Toalettbestyr, insmörjning av exponerade hudytor, på med UV-dräkter, simdynor, hattar och badskor och så en oerhört rask vuxenvariant av samma sak. Någon vuxen får undan frukost, bäddar undan och ansluter sedan till förmiddagens poolliv. L far och handlar, comme d’habitude, och sedan avlöser måltider, middagssovningar, mellis och bad varandra tills dagen landar i sammetslen kväll.

Förtjust Bertil i upplyst pool…
…och lyckligt häng med mamma efteråt
I tisdags laddade grabbarna inför semifinalen i fotboll;

Minstingen hängde i länge men somnade till slut i mammas famn medan åska och blixtar lyste upp himlen långt bort. Det blåste upp rejält för en kort stund och vi frös faktiskt lite medan det varade.

Med bordsduken över paddan i skydd mot de ynkliga regndropparna

Några regndroppar fick vi på oss men något oväder blev det inte av det och vi kunde ganska snart kasta av oss de tunna filtarna igen.

Så mycket tid till bloggande blir det inte – det här lilla inlägget har jag knåpat på i två dagar! Men det är kanske lika bra, för några spännande utflykter eller idogt socialiserande med grannarna har jag inte att berätta om.

En snabb barnbarnsapéro light har vi hunnit med och visst är bygrannarna snälla nog att komma och titta till oss, så inte går det någon nöd på oss alls.

Och båda småprinsarna har utvecklats till riktiga vattendjur, så det är i poolen ni hittar oss när det inte sovs eller äts.

En ny kyl har vi kostat på oss för att klara av att kyla all dryck som vi skvalpar i oss. Den kom med leverans från Boulanger imorse, inburen av två herrar som fick riskera liv och lem för att ta sig över vår hårt trafikerade gata och in genom vår knarriga, rostiga grind.

På byns cave var det tapas och degustation ikväll och dit skickade vi ungdomarna, medan vi tog hand om småttingarna en stund. Det var säkert trevligt på caven men nattningen drog ut på tiden och päronen kom inte iväg förrän sent, så istället blev det en kort, gemensam sväng förbi Café Nouvel för att åtminstone för en kort stund visa omvärlden att vi är på plats i murvelbyn.

Det är precis så där myllrande stökigt och härligt i huset som jag vill att det skall vara. Det kommer att eka tomt när de far men det dröjer som tur är ett bra tag till.

Nu stänger jag dörren om natten och går för att knoppa – de andra sover redan medan jag nattugglar mig ned i varv.

Bon nuit, mes amis,

Lyckans minut

28 fredag Jun 2019

Posted by in Familjen, grand-mère, Murvelhuset, poolliv, Resor, Väder

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , , ,

Ja, var skall jag börja? I den fullständigt sammetslena natten på terrassen med tre sovande grabbar i åldersspannet ettochetthalvt till femtionio år gamla bakom den stängda terrassdörren i Murviel?

Eller skall jag kanske berätta om hur en förväntansfull Bertil tillsammans med lillebror tar plats i bilen, far till Skavsta, bordar ett plan och landar i en ljummen languedockväll?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Eller skall jag berätta om hur en liten kille kastar sig ut i poolen första morgonen i Murviel innan solen tagit sig förbi de skuggande träden runtomkring? Fullständigt otippat, efterom de tidigare två somrarna tagit emot en betydligt mer tveksam liten badare? Fotbadet från tidigare somrar ersattes nämligen resolut av en fullständigt orädd badglädje som inte vet något slut.

Lillebror hakade på dag två, efter att ofrivilligt ha stått på örat från pooltrappan. Istället för att skrämmas, var det som att insikten kom ifatt även lillebror. Det ljumma, plaskbara vattnet lyckades därmed utöva sin välkända magi också på honom.

Visst blir vi lite trötta, L och jag; det blir inte många lugna stunder när prinsarna är vakna, men mest är vi både förvånade och nöjda över hur bra det går. Päronen vilar upp sig i Champagne och när de imorgon ansluter till oss murvlare, hoppas jag att de tänker fortsätta låna ut prinsarna till oss. Vi har nämligen barrikaderat oss på bottenvåningen, där sängarna, sofforna, och kuddarna delas, allt efter tycke, smak och dagsform. Lite stökigt blir det allt men vem bryr sig om det? Jag har prinsar hos mig i mitt favoritviste och det är förstås svårslaget.

Att det råder Alerte Orange på grund av den annalkande caniculen kanske oroar en smula men vi har redan etablerat en värmeanpassad rutin; Bertil och L drar till bagarn när de vaknat,

Frukost avnjuts antingen i skuggan på terrassen eller i klimatanläggningens svalka inomhus

och åtföljs av morgondoppet medan skuggan ännu skyddar uppe vid poolen.

Sedan blir det lunch och siesta; idag blev det en tur med bilen, dels för att maximera svalkan, dels för att hämta upp de beställda muggarna tillverkade av Joanne i vår by, i samarbete med Maison de deux.

Sååå fina🥰

Siestan bryts sedan av tidig prinsmiddag vid fem-snåret och därefter är det dags för kvällsdoppet när poolen återigen skuggas från den intensiva languedocsolen. Det är sen gammalt; kvällsbad efter middagen, även om mormor och L:s badkar är något större än det i Solna…

Prinsarna somnar sedan ovaggade, trötta av såväl värmen som av det myckna badandet.

Siesta i svalkan inomhus mitt på dagen

Skapar vi barndomsminnen nu? Jag vill tro det. Jag hoppas det. För egen del försöker jag spara varje sekund av de här dagarna. Det blir fint att tänka tillbaka på när höststormarna viner runt knuten igen.

Jag var ju lite vemodig när vi lämnade Tjörn på sitt allra vackraste för några dagar sedan men av det finns ingenting kvar. Det är här och nu som gäller.

Med prinsarna.

I Murviel.

Lycka i sin ädlaste form.

Det där andra som är vardagsliv och oro lyckas inte tränga igenom. Älskade, älskade barnbarn har den effekten. Fint så in i norden. Just precis nu.