Murvielklotter

~ …om livet i Murviel lès Béziers

Murvielklotter

Kategoriarkiv: Om dagsläget

Quel bordel!

11 torsdag Jun 2020

Posted by murvielklotter in Familjen, huset på ön, Om dagsläget, Resor

≈ 1 kommentar

Det är ett sabla liv på Tjörn. Fåglarna har vilda diskussioner, stora tunga humlor surrar öronbedövande, bevakar glupet men på avstånd min frukostmacka och göken försöker bryta igenom det allmänna bruset. Ett och annat måsskrik skär igenom alltihopa och försöker skapa skärgårdsidyll ikapp med en tändkulemotor ute på redden.

Teleobjektivvy från sovrumsfönstret

Sommaren, den insmickrande, fantastiska har kommit till ön med full kraft. Jag blev varse ankomsten på en uteplats i Solna omgiven av ny bebyggelse och allehanda stadsljud och ser jag bara till den yttre miljön finns det ingen som helst tvekan om vilken jag föredrar. Trots mina 34 år som stockholms- och nackabo är jag en riktig rålantis. Visst skulle jag gärna vara mindre bilberoende och visst förstår jag grejen med närhet till utbud av både jobb och kulturella aktiviteter. Det är bara inte för mig.

Kvällsmys på solnaterrass❤️

Jag kommer på mig själv med att faktiskt inte sakna just platsen alls och det är, trots det totala längtet som sätter in så fort jag lämnat prinsarna, väldigt fint att komma hem till ön.

Lilla syrenträdet är nästan överblommat…

Som den kloka mor hon är, påminner Johanna mig om att det är viktigt för barn att få längta och att lära sig hantera det. Det är fint att längta; det betyder att det finns något som är väldigt betydelsfullt, som en visserligen måste avstå ifrån ibland, men som också måste få sitt regelbundet. Det är bra att få bli trygg i att det fungerar så.

Längt...
Längt…
91A45CB6-DEA1-4BB2-AE8A-1319DA45F8AC

Det svåra denna coronavår har varit att just regelbundenheten bröts. Bertil märkte av det och reagerade på det och under den vecka som hann bli nästan två har vi hängt tillsammans varje ledig stund. Bror, den söta, glada lilla laxen och grå killen har hängt på också.

1FCB5163-35BF-43AF-A5C2-ABC709BC0334
85023D49-C1AC-415E-89F0-8EA4CCF3E785

Men nu är jag alltså tillbaka på ön, med fortsatt fjärrjobb, eftersom skrapet i halsen inte är helt borta ännu. Jag hoppas på fint väder imorgon, så att jag ändå kan åka till Dingle för att peta in siffrorna i budgeten på plats om än utomhus och på behörigt avstånd från övriga.

Better safe than sorry.

Nästa vecka kommer också att kräva jobb på plats helst, sedan är jag geografiskt fri att utföra sysslorna varsomhelst och nästan närsomhelst. Semester blir det också och nu har vi nästan en plan klar. Färjebiljetten har bokats om för att någorlunda matcha allehanda rekommendationer. Vi har full flex på den och kan närsomhelst boka om eller boka av.

Stenaterminalen i Göteborg…

Jag skall förhoppningsvis få till flera dagar nära mamma och sedan umgås med de allra viktigaste så mycket som det bara går innan vi till slut förhoppningsvis drar söderut.

Utan familj och för en synnerligen stillsam tillvaro, men ändå. Precis som omgivningarna på ön, påverkar murvelhuset och allt däromkring mig på ett alldeles särskilt sätt. Där blir dagarna för det mesta bara lyckliga. Vardagen får slita hårt för att göra sig påmind där.

Happy place.

Sanctuary.

För tre år sedan väntade en överraskningsfest på mig och L när vi kom ner.

Igår var den egentliga dagen.

Till Murviel är längtan nästan outhärdlig nu, åtminstone i de stunder då jag tillåter mig att ge mig hän åt längtet. Jag skakar det av mig ganska kvickt, med hänvisning till att det är den priviligierades längtan. Den är bara tillåten när den förstås med utgångspunkt i det.

Jag dröjer mig kvar ute en stund. En märklig ostlig vind har präglat dagen men det är sommar nu. Västkustsommar.

Det är ljuvligt.

Sommarmaten, i all sin enkelhet, går inte av för hackor den heller.

Typiskt västkust…

Torsdagskvällar är allt bra fina ändå.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
  • E-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
Gilla Laddar in …

Hårt prövande social distansering

06 lördag Jun 2020

Posted by murvielklotter in Familjen, grand-mère, Om dagsläget

≈ 4 kommentarer

Innan jag satte mig på flyget till Murviel den tjugosjätte februari – ett helt annat liv sedan, i en annan dimension, en annan verklighet, evigheters evigheter sedan och ändå nyss – funderade jag över det kloka i att åka. Katastrofen i norra Italien var redan då mycket mera av ett faktum än vad omvärlden förstod, trots att oron hade hunnit manifestera sig. Jag minns diskussionen med min läkardotter och go-to-person i all-things-corona och hur min oro främst handlade om risken att fastna i Murviel i ett nedstängt Europa. Att jag själv skulle löpa så stor risk att smittas av detta nya okända virus var inte det primära. Med facit i hand får nog det sägas ha varit en någorlunda korrekt slutsats. Vi var inte där ännu då. Jag reste från ett ännu så länge smittfritt område till ett annat och hade endast begränsade kontakter med andra.
Sedan gick det fort. Jag minns hur jag rådgjorde med bygrannarna, som också skulle åka tillbaka till Sverige samtidigt som jag, hur vi skulle kunna ta oss hem om våra respektive flyg skulle ställas in. De skulle flyga från Spanien, jag från Montpellier via Amsterdam till Göteborg. Gemensam bilfärd genom Europa fanns med som en möjlig snabb plan B.


Den planen behövde aldrig sättas i verket, för hem kom vi i varsina flygmaskiner men sedan stängde Europa. I resväskan i min ”grannyflat” hos småprinsarna ramlade plasthandskar ut ur ett av ytterfacken häromdagen och jag påmindes än en gång om att corona hann få fäste och spridning i en rasande takt under de knappa två veckor som jag befann mig i Murviel.

Tre månader senare har jag till slut rest igen. En av de nödvändiga resor det talas om när Tegnell &co dagligen manar till fortsatt försiktighet. Jag är så glad över att jag är här. På ett ett personligt plan behöver jag få vara det men sådana behov hade fått vänta och det är inte min egna längtan hit som denna gång placerat mig bakom ratten för solnafärd. Här finns min dotter med märken efter gasmasken varje dag efter ännu ett pass bland coviddrabbade på hennes sjukhus. Hemma har hon sin familj som tillsammans med henne kämpat sig igenom ganska förfärliga vårmånader utan ordentlig avlastning.
Min äldsta lilla dyrbara prins har autism.
Det påverkar inte bara honom utan hela hans familj.
Han är den mest ljuvliga lilla unge som finns

men han kräver konstant passning alla sina vakna timmar. Det tröttar.
Bertil och jag är bästa kompisar och bästisar måste ibland få finnas för varandra bortom en skärm på paddan för att livet skall fungera. Min kompis och jag hostar och snörvlar lite. Det har vi gjort i en vecka nu. Är det covid som fått fäste?
Kanske, kanske inte. Sjuk är ingen av oss i övrigt, så kanske isåfall den lindriga varianten?
Jag träffar bara lilla familjen.
Isolerar mig med dem istället för på ön. Jag har utsatt mig själv för risken att smittas genom att lämna min ö men jag utsätter ingen annan.
Jag hjälper till, avlastar och möjliggör därmed för en av alla applåderade hjältar att vara på det jobb där hon är så extremt behövd. Och jag och min bästis är trygga och glada tillsammans. Lillebror kunde också snika till sig en trött dag hemma från föris utan att päronen behövde stanna hemma från jobbet. Ibland är en sådan ordning, om den går att få till, otroligt viktig.
Så varför berättar jag det här?
Känner jag behov av att rättfärdiga mitt beslut att resa iväg?
Kanske, men ändå mest inte.
Jag har under de här förfärliga coronamånaderna bevittnat så många hätska påhopp på personer som gjort val andra tycker är förkastliga. Mängden amatörepidemiologer som fördömer andras val har stundtals varit förfärande. Än mer förfärande har den svartvita verklighetsbeskrivning varit som inte tar hänsyn till att ett virus, hur potentiellt farligt det än är, inte alltid är det som utgör den absolut största omedelbara faran för någons hälsa och i förlängningen liv.
Vi vill alla med rent samvete kunna säga efteråt, när viruset härjat klart för den här gången, att vi gjorde rätt. Det där fnysande föraktet för dem som gjorde fel behöver få landa i en behaglig känsla av att tillhöra den grupp som agerade rätt och riktigt hela vägen.
En alldeles omöjlig ambition i en tillvaro som är osäkrare än någon annan de flesta av oss upplevt.
Då är det frestande att följa den som med myndigaste och bredaste näven beslutsamt pekar ut riktningen åt oss. Någon som lyfter bort det individuella ansvaret och talar om för oss hur vi skall agera. Blir det då fel i någon annan ände är felet inte vårt egna, utan den breda nävens och så kan vi i efterhand ha en riktning för våra anklagande pekfingrar och heliga vrede. Mycket lättare än att vara arg på sig själv.
Etablerande av skuld blir därmed en viktig princip för att själv kunna sova gott om natten.
Om jag drabbas av svår covid och måste belasta sjukvården på grund av mitt tilltag är felet mitt eget, eftersom jag ansåg det nödvändigt att resa. Då kommer jag alldeles tvärsäkert att drabbas av dåligt samvete, kanske ångra mig och två mina händer. Men jag fattade ett så informerat beslut jag kunde; jag vägde för och emot, tog god tid på mig och vidtog i övrigt alla tänkbara försiktighetsåtgärder.
Alternativet till att avkrävas ansvar för sina handlingar innebär ett liv i ofrihet.
Priset är stundtals ett gnagande samvete som hotar att äta dig inifrån, ivrigt påhejat av alla dem som kan slå sig för bröstet och säga att de gjorde rätt.

En fakirtidig morgon håller på att bli normalmorgon. Kanske att jag till slut blivit trött av mina coronafunderingar och skall låta huvudet sjunka ner på kudden innan en liten pojke och hans elefant rasslar uppför trappan för att leende säga godmorgon.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
  • E-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
Gilla Laddar in …

On the Road Again

29 fredag Maj 2020

Posted by murvielklotter in grand-mère, La voiture, Om dagsläget, Resor

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Le Studio des Artisans, Småprinsarna i Ulriksdal

Jag rasslade runt igår kväll innan jag kröp in under mitt svagt olivgröna kräppade täcke,

och funderade över vad som skulle få följa med på resan österut.

I vardagsrummet väntade en resväska med den senaste flygtaggen fortfarande kvar på handtaget.

En så alldeles väldigt vanlig och hemtam syn egentligen i vårt hem, där resväskor i olika stadier av i- och urpackning sällan hinner ner till sina hyllor i källarförrådet innan det är dags att låta dem jobba igen.

Och ändå.

Som om något mystiskt, nästan farligt och förbjudet landat uppslaget på bordet i väntan på att fyllas med paltor lämpliga för den förestående resans slutmål.

Vad är ens den där tingesten, tänker jag, medan ett aldrig så försiktigt leende letar sig in i min ena mungipa.

Den prickiga – kommer ni ihåg? – ser ut att vilja studsa upp och ner där den står på badrumskommoden, redo att omsluta morgonrutinens alla rengöringsattiraljer. För bara några veckor sedan misströstade både den prickiga och jag.
– Kan det vara möjligt, verkar den vilja utbrista. Skall jag verkligen få ut och åka nu? Hur ser jag ut? Prickarna pigga? Är du bussig och borstar dem lite? Jag vill vara mitt bästa jag när jag skall få hänga på Paradgatan igen.

Säger den.

Tror jag.

Låt mig bara få försäkra er om, innan ni eventuellt riskerar att spricka av helig vrede över detta mitt tilltag att packa en resväska innan den här sabla covidiotin hunnit tacka för sig, att beslutet att resa fattats med viss vånda och med riskbedömning gjord på både längden och tvären innan resväskan och den prickiga necessären fick komma fram.

Jag har begett mig österut.

Till mina älskade prinsar.

I egen bil med proviant för att klara hela resan utan att behöva gå in och handla någonstans efter vägen.

Med handsprit, våtservetter och plasthandskar i handskfacket på bilen för nödvändiga stopp efter vägen.

Resan tar betydligt längre tid än de rekommenderade en till två timmar som vi haft att förhålla oss till ett tag nu. Efter vägen har jag stannat för att tanka och för att äta min matsäck. Inför det oundvikliga toabesöket (6 timmar är ganska lång tid), hade jag rustat mig med illblå plasthandskar, antibakteriella wipes och handsprit.

Jag och min bil på roadtrip.

En egen socialt distanserad bubbla mellan väst och öst.

Är det en synnerligen nödvändig resa?

Längtar inte alla mor- och farföräldrar efter sina barnbarn när dagar, veckor och månader bara tickar på utan att vi får träffas?

Varför tar JAG mig rätten till denna roadtrip innan rekommendationen att inte resa långt lyfts?

Det finns fler skäl än bara längtet men det är en helt annan historia.

Jag kommer fram innan pojkarna hunnit hem från föris. Jag tar emot dem när de kommer och då har Bertil redan hunnit spana in mormorbilen utanför.

Bertil blir så glad och vi måste kramas och kramas. Täcken, kuddar och grå killen hämtas och vi hinner mysa på terrassen en bra stund innan det är läggdags.

Bliss. Utter bliss.

Bror, lite, lite blyg först men som sedan bjussar på alla sparade kramar, och visar upp sin snygga traktor och duplot tillsammans med boken om Snurran som gått sönder. Boken, alltså, inte Snurran.

Nu skall jag stanna här en stund och försöka hämta tillbaka lite av den förlorade tid som denna olycksaliga vår tagit ifrån oss. Päronen skall förhoppningsvis kunna pusta ut lite och jag får vara mormor igen.

62DAA65E-9A0F-445D-9FFF-C9A993A1ED5F
F72B4327-C55D-443D-8573-4E6DEC67B36B
Gullunge Bror i maj
Gullunge Bror i maj
BB4DA8FC-AB5A-41A6-93C9-39F25A1AEAEB

Ingenting, absolut ingenting är viktigare än detta just precis nu.

Imorgon kanske jag berättar om facetimesamtalet jag hade med Helen på Le studio des artisans idag och vad som skall hända i det murvielska köket i sommar.

Om jag hinner.

Det är mycket att stå i av synnerligen viktig art när en mormorar sig.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
  • E-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
Gilla Laddar in …

Lagom skugga och lagom sol

26 tisdag Maj 2020

Posted by murvielklotter in huset på ön, Min franska trädgård, Murvelhuset, Om dagsläget

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Aldrig mer VidaX..., Frukost alfresco, solhörnor, solskydd

Till slut har vi fått upp torgmarkisen som inhandlades för flera år sedan och som bara blivit liggande. Den köptes för att vara en tillfällig lösning efter att den tjusigare paviljongen som kom först, inte ens överlevt en västkustvinter utan att duka under för oförlåtande salta höststormar med oundviklig rost som följd.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Markisen tog lång tid på sig att komma och när den väl kom, saknades flera delar. Ingen på VidaX, där den beställts, visste var de andra delarna var och när de väl lokaliserats, var den sommaren nästan slut.
Det årets franska veckor hann komma emellan.
Den arma markisen slängdes därför in i ett mörkt hörn av garaget och glömdes bort.
Men nu är den alltså på plats till slut. Ingen skönhet med sitt gulbeige nylontyg,

Men jag tänker att när vi fått pimpa den färdigt, skall det nog kunna bli bra iallafall.
Middagsplatsen har fått en bättre placering i full kvällssol och i åtminstone lite lä för kvällsbrisen från havet. På bordet ligger den outslitliga franska duken inhandlad i Béziers för tjugo år sedan och som ända sedan dess fått kråma sig i full sommarsol utan att blekas nämnvärt.

Igår åt vi middag ute för första gången. Det har nog visserligen varit varmt nog vid ett par tillfällen tidigare men det har varit för många works in progress på den sidan av huset under våren för att vara tillräckligt inbjudande. Men nu så! Lite lycklig blir jag allt över att kunna sitta utomhus utan att hacka tänder och frysa om nacken!

Innan kvällssolen försvinner bakom grannens kulle…

Jag tänker på hur vi här hemma följer solen för värmens skull medan sittplatserna i Murviel är arrangerade för att erbjuda mesta möjliga skugga.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Där behöver vi ersätta den gamla torgmarkisen vid poolen med någonting annat, eftersom tyget i den till slut blivit alldeles skört av den starka solen. En rejäl skur på den markisduken i uppfällt läge och den skulle alldeles säkert rämna. Inte så skoj att befinna sig under den då…


Snart startar förhoppningsvis poolrenoveringen i vår frånvaro och vi har dessutom fått tag på en målare som kan hjälpa oss med köket. Jag hade sett fram emot att göra det själv men därav blev av förklarliga skäl intet. Om vi överhuvudtaget kommer dit i sommar, kommer vi dessutom att ha annat att pyssla med och nu måste till slut köket bli helt klart. Dessutom vill vi få det målat innan köksfläkten kommer upp – och den vill vi nog gärna ha på plats nästa gång vi kommer ner.

Fläkten som skulle satts upp i april, är åtminstone levererad…

Det känns inte längre fullt lika omöjligt att tänka att vi kan få återvända till Murviel inom någorlunda överskådlig framtid. Det är en fin känsla. Jag tänker hålla kvar den och hoppas. Det blir lättare då.

Att sedan få börja dagen med frukost ute, som jag lyckades snika till mig tidigt imorse, får vara värt den kvart jag sedan kom försent till jobbet.

554FE856-E4F1-44DF-81F8-B7B06CDD9661
385389BD-58D0-468C-AC13-DDEEF990C723
6E835595-4466-4CD9-B10D-358619F0FA21

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
  • E-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
Gilla Laddar in …

Västkustsommar

23 lördag Maj 2020

Posted by murvielklotter in Betraktelser från hemmahorisont, Om dagsläget, Reminiscenser

≈ 3 kommentarer

Etiketter

murviellängtan, Notes from the Languedoc, Rupert Wright

En ljuvlig torsdag i full majsol och med en nyligen för lata stunder under ett parasoll kittad balkong, fick mig att för ett kort ögonblick glömma det som främst utmärker svensk sommar; modfällt stirrande mot grå skyar, iklädd ullkofta och tofflor. Inomhus.

En liten blå fläck och en aldrig så liten strimma solgult och jag rusar till balkongdörren, sticker ut näsan och funderar över om jag skall fälla upp parasollet, hämta min av Örnen rekommenderade nyinförskaffade bok,

för en stunds avkoppling mellan helgbestyren.

Det stannar dock vid tanken.

Det växlar fort när väderleken är ostadig och innan jag hunnit uppför trapporna, har regnet börjat piska mot rutorna igen.

Fåglarna är dock igång och humlorna och jag tar ännu en bild på min murvielinspirerade planthörna,

glad över att åtminstone ha gjort humlorna glada över mina lavendlar. De verkar inte bry sig om att solen inte förmår bryta igenom det jämngrå.

Det behövs alltså inte mer än en bortregnad Kristi himmelsfärdshelg för att min kärlek till västkusten skall få sig en allvarlig törn. Jag hade ju sett framför mig fyra härliga, tidiga morgnar solokvist under det där blommiga parasollet.

Det stannade vid den enda och missmodigt undrar jag hur investeringen i ett ”Petit Murviel” någonsin skall kunna löna sig. Jag blir minsann lika dyster som molnen utanför!

Tanken på en missad sydfransk sommar med garanterad värme och sol känns i detta nu närmast olidlig. Det var länge sedan jag lät det svenska vädret påverka mig på det här sättet. Jag har istället lite malligt med jämna mellanrum fnyst åt det och tänkt att västkusten kan få regna och blåsa bäst det vill; jag drar ändå härifrån snart. Det säger något om hur uppgiven jag hunnit bli, trots att jag inte på något sätt kan säga att jag inte i övrigt har det oförskämt bra.

Det är en smula skamset jag erkänner att jag tappar geisten med jämna mellanrum. Att bidra till minskad smittspridning genom att stanna hemma och göra just ingenting känns bara nästan bra. Det har varit ok länge men inte längre.

Vi har fått viktigt – för oss, inte för världen – husfix ur världen och jag har varit fullt sysselsatt med Dingle både hemifrån och på plats och jag har låtit mig förfasas av Trump, bristen på skyddsutrustning för vårdpersonal, grälsjuka sverigekritiker på Facebook, obetänksamma barbesökare och dumhet bara i största allmänhet.

I säkerhet ute på min ö.

Men nu försmäktar jag.

Maj i Murviel, tänker jag och bläddrar mig glad igen bland gamla bilder.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Då känns det bättre igen för en stund.

En liten stund.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
  • E-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
Gilla Laddar in …

Sol hela dagen…

22 fredag Maj 2020

Posted by murvielklotter in huset på ön, Om dagsläget

≈ 4 kommentarer

Etiketter

förberedelser för en sommar på ön, Västkustfix

Igår.

Idag är det mulet

Men värmen har kommit till slut, låt vara ackompanjerad av en och annan sval vindpust; jag befinner mig trots allt på västkusten och vindarna från ett ännu så länge kallt hav går inte att helt bortse från.

Min torsdag började på en nyligen inredd badrumsbalkong och där blev jag kvar långt efter att solen vandrat iväg bakom husknuten och lämnat balkongen kvar i skuggan. Jag har aldrig tidigare suttit på den här balkongen, trots att jag med jämna mellanrum umgåtts med huset den sitter på i tjugo år nu. För några år sedan fick den ny trall men eftersom jag ägnat det mesta av min lediga tid de senaste åren till att kuska runt, har varken tid eller ork funnits att ta tag i det. Jag har sneglat på den där den legat i slösande sol varje vårmorgon och nog tänkt att det vore fint att ha en liten hörna där alldeles ifred. Men det har som sagt stannat vid tanken.

Rengjord och i väntan på fix…

Nu står där till slut en otroligt skön däckstol och ett ändamålsenligt brickbord skuggat av ett sällsynt snyggt parasoll från blågula varuhuset och jag frågar mig varför jag inte tagit tag i detta tidigare!

Det är faktiskt helt ljuvligt.

Morgonkaffet…

Fåglarna ger hals, humlorna letar sig fram till mina späda lavendlar och jag är helt ensam tillsammans med dem.

Top of the world.

Jag, fåglarna och humlorna.

Resten av miljön runt huset fortsätter att vara ett work in progress som också det sakta men säkert tar form.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det är oerhört tillfredsställande och en av de få positiva saker coronakrisen fört med sig.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Söderläge och frukostplats

Västerläge för eftermiddagshäng

Men sakta öppnar sig världen igen och jag ser mina languedocvänner röra sig i allt vidare cirklar. Till och med bortom och förbi landsgränser. En försiktig plan att i slutet på nästa vecka sätta mig i min bil och susa österut till prinsfamiljen tar form. De hårt arbetande, hårt ansträngda päronen behöver länge efterlängtad avlastning och jag behöver träffa mina galet efterlängtade, högt älskade prinsar.

Det är en avvägning, naturligtvis, och jag funderar över hur det skall ske på ett så tryggt sätt som möjligt.

Och Murviel i sommar?

Hoppet lever men jag kommer ödmjukt att följa de direktiv och rekommendationer som ges. Att träffa dem som betyder allra mest kommer först, Murviel i andra hand.

Trots allt.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
  • E-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
Gilla Laddar in …

Det här handlar bara om ett virus. Jag vill ändå att du läser.

17 söndag Maj 2020

Posted by murvielklotter in Om dagsläget

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Corona, covid-19

Min äldsta dotter delade en artikel i dagens Expressen på Facebook imorse. Den skildrar fyra dagar på den avdelning som är hennes arbetsplats på Karolinska sjukhuset i Huddinge. Det är viktig läsning nu när många av oss börjar tröttna, när vi vill träffa alla dem vi tvingats avstå ifrån att krama i månader, när vi vill åka på semester, när vi vill återgå till normalitet igen.

Jag vill sätta mig bakom ratten nu och susa iväg till min mamma och till prinsarna; som jag längtar efter prinsarna! Det är nästan olidligt och jag kommer på mig själv med att tänka att så farligt kan det väl inte vara? Om jag åker bara dit? Om jag träffar bara dem? Om jag sätter mig i karantän när jag kommer hem? Sagda dotter är dessutom läkare, så hon kan väl ta hand om mig om jag skulle drabbas av covid?

Hade jag inte haft hennes ord ständigt ringande i mina öron, är jag inte säker på att jag hade varit så försiktig som jag är. Jag tror mig verkligen inte om att vara vare sig ädlare eller klokare än någon annan. Jag har kanske bara just nu ett något större öra än många andra in pandemins kaotiska mitt.

Titta på ansiktena på bilderna i artikeln. Titta på skavsåren, sorgen i deras ögon. Allvaret.

Ta en ordentlig titt på dem och säg sedan att du inte tycker att de är värda en kurva i brant nedåtgående och en arbetsvardag där inte liksäckar ligger i travar redo för alla de patienter som inte klarar sig, trots den fantastiska vård de får.

Det är en av många oerhört viktiga skildringar. Vi behöver höra dem om och om igen för minnet är kort och alltför ofta selektivt. Vi hör det vi vill höra och det är långt ifrån alltid det vi istället måste höra.

Jag avstår från umgänget med mina älskade, älskade barnbarn, mina barn, min mamma och jag åker inte till Murviel. Jag jobbar hemifrån så mycket det går, tvättar och spritar händerna och väntar. På bättre R-tal, varmare väder och öppna gränser.

Jag är i sammanhanget oerhört priviligierad. Det gäller att vara medveten om det.

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
  • E-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
Gilla Laddar in …

Efter en dag på Dingle

12 tisdag Maj 2020

Posted by murvielklotter in Om dagsläget

≈ 1 kommentar

Etiketter

Cafe Nouvel, Coronavokabulär

Det är märkligt – jo, jag vet; ”märkligt” börjar bli ett ytterst vanligt ord i min coronavokabulär – hur mitt fokus gradvis ändrat riktning. Inte genom någon aktiv handling, utan snarare ytterst motvilligt och inte utan att jag både stångats och sprattlat.

Nu har jag till slut, om än tillfälligt, stillnat.

Ingenting av det jag tagit för givet finns kvar i min vardag just nu och de självklarheterna känns så avlägsna att jag inte längre riktigt får grepp om saknaden efter dem. Ett slags apati knuffar ibland bort längtet, oavsett om längtet är ihärdigt urstarkt, randigt eller rentav prickigt. När det händer blir jag nästan lite förskräckt. Inte så att jag tror att jag håller på att ge upp; det vore inte jag. Men jag hinner tänka färdigt mina tankar i den långsamhet som uppstått. Jag klättrar inte längre på väggarna, det är faktiskt ingen mening med det. Jag får också fatt i en förståelse på ett djupare plan vilka spår svåra kriser sätter och att det är farligt att ta för givet att alla på egen hand skall klara sig igenom dem utan stöd och hjälp. Ansvaret för att fånga upp, att se, förutse och att vara beredd vilar tungt på alla våra samhällsfunktioner och ju längre vi tvingas befinna oss i detta allt torftigare undantagstillstånd, desto tydligare manifesterar sig insikten att vi har ett jättejobb framför oss i att stötta och fånga upp. Oss själva och dem runtomkring oss.

Jag behöver ge uttryck för att det stundtals är svårt. När jag gör det lättar det litegrand. Då kan jag stanna upp och lyssna på mig själv eller läsa det jag fått på pränt och fräsa åt mig själv att kamma till mig. Att skärpa mig. Att resa mig och gå vidare.

Det hjälper faktiskt, så ni får stå ut med att murveldrömmarna, inredningstankarna, de tjatigt många bilderna på livet runt poolen, skildringar av cikadesång och renoveringsfunderingarna får maka på sig till förmån för en annan verklighet.

Jag känner mig redan gladare av att ha fått klottra och jag letar mig tillbaka till sinnesron. Jag åker till Dingle lite mer nu och även om de flesta jobbar hemifrån, träffar jag några där och kan ge uttryck för hur mycket jag saknar dem och vårt sammanhang. Ibland är kollegan Dino på plats och ingen kan som han ge uttryck för hur glad han är att se oss.

DF9DDC6F-E9A9-4784-8B4A-7E12FAF80B24

DF9DDC6F-E9A9-4784-8B4A-7E12FAF80B24

Ibland blir det lite överslag och han klarar inte riktigt att göra av sig någonstans. Jag blir lite avundsjuk på hans totala aningslöshet och sprittande glädje. Han har en del att lära oss, Dino, den pyttelilla, nio månader gamla kollegan i den stora lurviga kroppen.

Det är extra fint att träffa Dino. Och Mynta, Jessie, Tindra och de andra lurviga lyckopillren. De tar med bestämda steg med oss in i nuet och tvingar oss att stanna där en stund.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Välgörande, om du frågar mig.

När sedan tankebanorna lyckats snurra sig runt via Dingle och lurviga lyckopiller till notiser från Murviels facebookgrupp,

Café Nouvel visar att de inte ger tappt!

förmås jag till slut komma till ro och hitta trevligare saker att fundera på än hotande apati och svårmod. Världen vaknar igen. Languedocvännerna delar med sig av sina försiktiga nya äventyr i återvunnen frihet. Rubrikerna må fortfarande vara tämligen mörkgrå men jag vågar ändå hoppas att det skall hålla nu och vi snart skall klara att hantera vår nya virusverklighet utan att helt behöva avstå från det enda som till slut räknas; våra fina och sådant som egentligen inte kräver några åthävor alls. Förutom att sakta ner och tänka en gång till.

En halvtimme före midnatt och jag har skrivit bort svårmodet. Nu skall jag nog kunna somna.

Bonne nuit!

Dela detta:

  • Tweet
  • Skriv ut (Öppnas i ett nytt fönster) Skriv ut
  • E-posta en länk till en vän (Öppnas i ett nytt fönster) E-post
Gilla Laddar in …
← Äldre inlägg
Nyare inlägg →

Translations

These are automated translations which are very far from perfect but they may give you a general idea. I take no responsibility for any of the inevitable errors!

  • English
  • Français
  • Español
  • Deutsch
  • Português
  • Other languages

Murvielväder

Murviel-lès-Béziers
Detaljerad prognos

Senaste inläggen

  • Mitt i all längtan efter ljuvliga småttingar…
  • Snart är det jul igen
  • Nakna träd och längtan
  • It takes a village…
  • De sista skälvande murveldagarna…

Besöksstatistik

  • 392 283 träffar

Tidigare inlägg

Kategorier

Murviel

advent Air France apéro Av jord barnbarn Bertil Betraktelser från hemmahorisont bignone bygrannar Béziers canicule carrelage claystone D'Oc d'or distansjobb flyttbestyr Förberedelser garde manger Heidelberg Hunden i Frankrike hus i Languedoc IKEA Jul köksrenovering La Maison Hansby Le Café Nouvel Maison de deux murvellängtan Murviel murviellängtan Murviel lès Béziers Norwegian orage poolliv Resor roadtrip Roquebrun Ryan Air Tjörn äggoljetempera

Bloggar jag följer

  • Att leva i Languedoc
  • Brev från Servian
  • Freedomtravel
  • Hus i Frankrike
  • Kors och tvärs
  • Mellan skånsk mylla och fransk terroir
  • Min franska blogg
  • Miras Mirakel

Bra boenden

  • Chez Amis B&B i Saint Nazaire de Ladarez
  • D'Oc d'Or Chambres & tables d'hôtes
  • La Belle Vue

Husmäklare

  • Hus i Languedoc

Gör som 59 andra, prenumerera du med.
februari 2026
M T O T F L S
 1
2345678
9101112131415
16171819202122
232425262728  
« Jan    

Arkiv

  • januari 2026
  • december 2025
  • november 2025
  • september 2025
  • juli 2025
  • juni 2025
  • maj 2025
  • april 2025
  • februari 2025
  • januari 2025
  • december 2024
  • oktober 2024
  • september 2024
  • augusti 2024
  • juli 2024
  • maj 2024
  • april 2024
  • mars 2024
  • februari 2024
  • januari 2024
  • december 2023
  • november 2023
  • oktober 2023
  • september 2023
  • augusti 2023
  • juli 2023
  • juni 2023
  • maj 2023
  • april 2023
  • mars 2023
  • februari 2023
  • januari 2023
  • december 2022
  • november 2022
  • oktober 2022
  • september 2022
  • augusti 2022
  • juli 2022
  • juni 2022
  • maj 2022
  • april 2022
  • mars 2022
  • februari 2022
  • januari 2022
  • december 2021
  • november 2021
  • oktober 2021
  • september 2021
  • augusti 2021
  • juli 2021
  • juni 2021
  • maj 2021
  • april 2021
  • mars 2021
  • februari 2021
  • januari 2021
  • december 2020
  • november 2020
  • oktober 2020
  • september 2020
  • augusti 2020
  • juli 2020
  • juni 2020
  • maj 2020
  • april 2020
  • mars 2020
  • februari 2020
  • januari 2020
  • december 2019
  • november 2019
  • oktober 2019
  • september 2019
  • augusti 2019
  • juli 2019
  • juni 2019
  • maj 2019
  • april 2019
  • mars 2019
  • februari 2019
  • januari 2019
  • december 2018
  • november 2018
  • oktober 2018
  • september 2018
  • augusti 2018
  • juli 2018
  • juni 2018
  • maj 2018
  • april 2018
  • mars 2018
  • februari 2018
  • januari 2018
  • december 2017
  • november 2017
  • oktober 2017
  • september 2017
  • augusti 2017
  • juli 2017
  • juni 2017
  • maj 2017
  • april 2017
  • mars 2017
  • februari 2017
  • januari 2017
  • december 2016
  • november 2016
  • oktober 2016
  • september 2016
  • augusti 2016
  • juli 2016
  • juni 2016
  • maj 2016
  • april 2016
  • mars 2016
  • februari 2016
  • januari 2016
  • december 2015
  • november 2015
  • oktober 2015
  • september 2015
  • augusti 2015
  • juli 2015
  • juni 2015
  • maj 2015
  • april 2015
  • mars 2015
  • februari 2015
  • januari 2015
  • december 2014
  • november 2014
  • oktober 2014
  • september 2014
  • augusti 2014
  • juli 2014
  • juni 2014
  • maj 2014
  • april 2014
  • mars 2014
  • februari 2014
  • januari 2014
  • december 2013
  • november 2013
  • oktober 2013
  • september 2013
  • augusti 2013
  • juli 2013
  • juni 2013
  • maj 2013
  • april 2013
  • mars 2013
  • februari 2013
  • januari 2013
  • december 2012
  • november 2012
  • oktober 2012
  • september 2012
  • augusti 2012
  • juli 2012
  • juni 2012
  • maj 2012
  • april 2012
  • mars 2012
  • februari 2012
  • januari 2012

Senaste kommentarer

  • Anonym om Mitt i all längtan efter ljuvliga småttingar…
  • mycketyck om Mitt i all längtan efter ljuvliga småttingar…
  • Anonym om Nakna träd och längtan
  • RSS - Inlägg
  • RSS - Kommentarer

Blogg på WordPress.com.

  • Prenumerera Prenumererad
    • Murvielklotter
    • Anslut med 59 andra prenumeranter
    • Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
    • Murvielklotter
    • Prenumerera Prenumererad
    • Registrera
    • Logga in
    • Rapportera detta innehåll
    • Visa webbplats i Läsare
    • Hantera prenumerationer
    • Minimera detta fält
 

Laddar in kommentarer …
 

    %d