Vi har faktiskt aldrig firat midsommar i murvelhuset förut. Mitt skolliv i kombination med att yngsta med vänner gjorde midsommarfirande i Murviel till sin tradition, gjorde det tidigare svårt att få till så tidiga sommarresor söderöver.
Tidigare och ungdomligare murvielskt midsommarfirande
Sill och nubbe mitt på dagen i stekande sol lockade dock inte, så det fick bli ett lättsammare näringsintag och först efter att dagen övergått i tidig kväll. Gubbröra fick vi ändå och lax, ostron, sallad och paj, följt av ostar och sedan jordgubbar, havreflarn och glass till dessert.
En midsommafusion, helt enkelt. Vädret har de senaste dagarna varit lite oberäkneligt. Igår kom en rejäl störtskur medan vi smörjde kråset på sommarrestaurangen på Chez les Amis.
Torsdagsmorgonen bjöd sedan på sol, sedan några lätta regnstänk, för att under eftermiddagen övergå i sol och en languedocblå himmel igen.
Det blev en fin liten midsommar. Gästerna har gått hem, L och hund sover och jag sitter ute på min terrass i fladdret av stearinljus och lyssnar på nattljuden. Grodkonsert som vanligt sedan cikador och svalor tystnat, och i fjärran musik från byfesten. Midsommar firas inte, däremot bjuds det på ”Fête de la musique” i byarna varje år. Det är varmt. Eucalyptusljuset håller myggen hjälpligt borta och jag är så glad över att vara här. Imorgon kommer prinsar och prinsessan Karlsson med päron.
Det är nästan exakt en månad sedan vi lämnade Murviel. Sedan dess har jag/vi varit på mer eller mindre konstant resande fot. Det uppdämda behovet av att få träffas, ha fester och att resa är nästan löjligt påtagligt. Jag pustar ut i några dagar efter att i en hektisk månads inledning hälsat på älskade Maj i Falun, följt av syttende-maj-firande med Iben i Oslo, så en kort sväng tillbaka till Murviel direkt efter flaggviftandet, följt av det bedårande bröllopet i Sunne och en sväng förbi mamma på mors dag. En dag hos Stinas uppfödare för trimkurs hanns ju också med innan det blev dags för studentmiddag i Dingle med utspring påföljande dag;
Sedan kallade återigen Norge för Ibens namnfest (Iben var självklart som huvudperson ivrigt fotograferad men det visar jag inte här). Så fint, så fint var det.
Hemmajobb i flera dagar kändes sedan omåttligt skönt, för även om jag både gillar att köra bil, tycker om att resa och går igång på förändring, så kan det ändå bli för mycket när resorna avlöser varandra utan så mycket tid på hemmaplan däremellan.
Hemmakontor på frukostbalkongen
Den gångna helgen var vi i Norge igen, denna gång för kusin- och kusiners kusinträff. Två långa resdagar med färjor åt båda håll med bara en dag på plats är till slut ganska tröttande. Fast åh, vad glad jag är att vi kom iväg! Jag träffade personer jag knappt träffat annat än på begravningar sedan vi blev ordentligt vuxna och det är så fint att få roliga minnen väckta till liv efter decennier av glömska. Omgivningarna skämdes inte för sig heller, i huset alldeles vid vattnet i en vik inte långt från Risör på norska Sörlandet.
Två arbetsdagar på plats på Nuntorp för kvalitetsarbete tillsammans med våra två naturbruksgymnasier rundar av en ganska galen månad och nu har jag sjunkit ner i soffan och myser med Stina. Jag har gillat varenda festlig helg men jag är ändå glad över att de nu är avklarade.
Här hemma på Tjörn ligger resväskor uppslagna på sängen i det blå gästrummet.
Det är mindre än en vecka kvar tills det är dags för sommarsemestern i Murviel. Tjörnvädret har varit bångstyrigt de dagar vi varit hemma och utemiljön inbjuder inte till terrasshäng. Vanligtvis så här års förnyas kuddförrådet, nya lyktor kanske införskaffas och terrassen ser både bebodd och inbjudande ut.
Tidigare sommarsäsonger på vår tjörnterrass …
Inte i år; vår kringflackande tillvaro hela våren, i kombination med det faktum att vi lämnar huset och Tjörn i slutet av augusti, har gjort att det årliga projektet iordningställande av terrass har nedprioriterats.
Fokus nu är istället radhuset i Tjuvkil och jag sparar inspirationsbilder i en särskild mapp allteftersom jag ramlar över dem i inredningsmagasin eller när jag googlar efter inredningsdetaljer till vårt nya hem. Jag börjar bli ivrigt otålig och mentalt släpper jag alltmer taget om tjörnhuset. Istället boar jag i fantasin in mig i det halvfärdiga radhuset i Tjuvkil.
Den oundvikliga och planerade kappsäckstillvaron i höst och i vinter kommer alldeles säkert att tära, så med jämna mellanrum ställer jag mig frågan varför vi utsätter oss för en sju månader lång tillvaro i hus- & hemlimbo?
Murviel blir vår fasta punkt, vårt ordentliga hemma under den här perioden. Hur kommer det att påverka vår fortsatta planering? Hur mycket kommer vi att kunna vara där? Jag jobbar ju trots allt fortfarande och även om mycket kan skötas på distans, så behöver jag med jämna mellanrum befinna mig på svensk mark. Kanske skall jag också ta några konsultuppdrag i höst.
Åsså barnbarnen, då; de ljuvliga, som jag ständigt längtar efter och regelbundet måste få träffa. I sommar kommer de till mig; solnaklanen till Murviel och falun- och osloklanerna till Västkusten och Tjörn. Jag försöker planera runt dem alla men det går förstås inte alltid. Trots allt behöver jag ibland hålla mig geografiskt stilla.
Trots allt är det fantastiskt fint att ha dem alla att längta efter. Mellan träffarna finns också Facetime och det är ju en evinnerlig tur!
Maj är månaden som bara försvann även i år. Det är något märkvärdigt med denna månad, för trots att det var längesedan jag var en betygssättande lärare och trots att jag har arbetsuppgifter som inte längre kräver min fysiska närvaro på en skola, så sitter jag här och förundras över att imorgon är det redan juni.
Alldeles nyss kom jag på mig själv med att jag glömt vilken dag vi åkte hem från Murviel senast. När jag sedan med L: s hjälp kom fram till att det var i torsdags, skrämde jag nästan mig själv. Det känns mycket längre sedan, så jag är skrämmande dagavill.
Sedan dess har jag (eller vi!) hunnnit med ett vackert bröllop vi Frykens strand i Värmland;
följt av morsdagsbesök hos mamma på hemvägen.
Igår var jag på trimkurs med hunden
Mor (till vänster) och dotter på trimborden
och idag har jag jobbat igen tappade jobbtimmar. På det följde iordningställande av huset efter visningarna och nu har jag ramlat ner i mitt soffhörn.
Om några dagar är det student på Dingle; den allra första sedan skolans återstart, som inte är villkorad av en pandemi.
Dinglegymnasiets första studenter, maj 2020
På lördag åker vi till Oslo igen för att fira Iben, som har namnfest. En norgeresa till och en hel del jobb återstår innan vi återvänder till Murviel för att hålla sommar och semester. Det slår mig att de vanliga dagarna på Tjörn i stort sett är ett avslutat kapitel nu. Varje gång jag plockar ur diskmaskinen eller tvättar ett par paltor, låter jag ett kritiskt öga granska allt jag plockar med;
– Skall den här få följa med flyttlasset till Tjuvkil? Eller är den ett fall för ”Loppis i ladan”? Skall den rentav kastas eller vill den månne följa med till Murviel? – Skall kläder upp på galjar och i lådor eller skall jag packa ner dem i resväskor med en gång?
Det är en väldigt speciell situation, inser jag, att vi inte har något att flytta till förrän i mars nästa år. Att vi skall sakna en permanent adress i Sverige under en period. Vad klarar vi oss utan i sju månader och vad måste vi se till att ha lättillgängligt, även om det magasineras? Och hur kommer vi att se på prylar vi inte sett under lång tid? Kommer vi ens att tycka att vi behöver dem längre? Blir det kanske kärt återseende? Vårt fina tjörnhus börjar redan kännas som någon annans och min ständiga längtan till Murviel förvandlas sakta till en tydlig hemlängtan. Vi åkte hemifrån förra veckan, kändes det som. Ombytta roller för våra två hus, minsann. Murviel blir basen där vi hänger våra proverbiala hattar den närmaste tiden. Kommer det känslomässigt att förbli så, även efter att vi fått nycklarna till vårt radhus i Tjuvkil?
Radhusbygget för några veckor sedan. Bottenplattan till vårt till höger om huset i förgrunden
Solen skiner försommarvackert på vår ö idag men det är inte jättevarmt. Mina tankar behöver skingras en stund, så senaste stickprojekten får plockas fram och stressavdelningen på hjärnkontoret bommas igen för en stund. Imorgon skall jag åka och köpa mässingskrokar till murvielbadrummen. Vissa saker är riktigt svåra att hitta i våra franska hoods. Min inredningsstil är inte tillräckligt brutalmodern (förlåt om det tåtrampas …) för att vara kompatibel med standardutbudet på byggfirmorna. Iallafall när jag snabbt behöver hitta det jag fått för mig att jag vill ha. De utanpåliggande kopparrören i de nyfixade badrummen är snygga, tycker jag. Men hade jag insett hur mycket detektivarbete på detaljnivå de skulle kräva, hade jag kanske tänkt om. Fast nu vandrade visst tankarna iväg igen. Det skulle de ju inte.
Garn mellan fingrarna skulle det ju bli. À bientôt!
Dagarna på svensk mark flyger iväg. Det är bara två veckor sedan vi kom hem från vår roadtrip norrut men det har inte varit stilla liv som gällt nu heller. Vi har träffat mäklaren som skall sälja tjörnhuset åt oss och förrförra veckan kom jag äntligen iväg till Dingle för två dagar med digitaliseringsfrågor, möten med medarbetarna och, till slut, fick jag träffa grisarna som flyttat in i djurhuset också!
Baby och Bell i höstas, när de flyttade in på Dingle. Bilden har jag knyckt från skolans instagramkonto.
Solna och prinsar lockade mig raskt bort från ön, så jag tog plats bakom ratten igen för några dagar tillsammans med dem.
Sedan blev det Falun och älskade lilla Maj, som hunnit lära sig massor med nya saker sedan vi sågs senast, och morgnarna med Bertil och Bror kompletterades med lika ljuvliga morgnar med Maj.Så himla gott med mat …… jag vet att det är här ni gömmer godsakerna!Här bor Maj!
Resan från Dalarna tillbaka till Tjörn gick via mamma i Degerfors. Mamma är pigg. Ögonen spelar och hon pratar om sitt hem på äldreboendet som sin lyxbostad; ett all-inclusive, där hon inte saknar något.
”Jag är precis där jag skall vara”, säger hon innan vi går över till att prata om vad som händer i Ukraina. I sommar blir hon 93. Att jag har henne kvar i mitt liv är ingen självklarhet. Två svåra kriser har hon tagit sig igenom det senaste decenniet. Mot alla odds. Vi skojar om att hon som katten verkar ha minst nio liv.
Under tiden fortsätter arbetena i Murviel, för klart blev det ju inte. Fortfarande är inte kranarna, dusch och duschväggar på plats, trots garantier om att tidsplanerna skulle hållas. Det är frustrerande och jag ångrar nu att jag inte köpte kranar och dusch i Sverige innan vi åkte. Min strålande idé om koppar och mässing som utgångspunkt försvårade införskaffandet på plats. Duschar & kranar i koppar eller mässing är inte stapelvaror någonstans men definitivt inte i Frankrike. Nu har de ändå kommit, så förhoppningsvis är de på plats innan veckan övergår i ny helg. Att inte vara på plats är dock ett helt annat läge och det är svårare att ligga på då, så vi får se. Vi är ganska renoveringströtta också så lite av luften har pyst ur oss.
År 2001 fick N. S Naipaul nobelpriset i litteratur. Då jobbade jag fortfarande som lärare i engelska och såg det som min plikt att läsa varje års litteraturpristagare. Så gjordes även detta år. A House for Mr Biswas införskaffades och jag läste, helt utan att njuta av upplevelsen. Mr Biswas, huvudpersonen, var alltigenom osympatisk och min dom över boken föll hård; när inte ens författaren själv förmår ge sina karaktärer redeeming features, hur skall då jag som läsare förstå mig på karaktärernas alla knasigheter, frågade jag mig själv.
Ändå har Mr Biswas stannat kvar hos mig; hans husdrömmar, hans önskan om att skapa ett hem åt sig och sin familj och hans magsura bitterhet när ingenting blir som han tänkt sig. Det regnar in, det möglar, trädgården blir en djungel och problemen tar aldrig slut. Husdrömmen, ja, den blir istället en mardröm som drabbar alla runtomkring honom. Kanske var författaren ändå värd sitt nobelpris, med tanke på att den magsure huvudpersonen fortfarande lyckas tränga sig på med jämna mellanrum?
Så varför denna utvikning om en nobelpristagare som kanske inte så många längre minns? Jo, det skall jag berätta!
När murvelhuset trilskas, tänker jag ofta på Mr Biswas och konstaterar att du måste tokälska ditt hus för att inte magsyran skall bubbla upp som hos Mr Biswas! Det, och att du måste utrusta dig med realistiska förväntningar, framförallt när det gäller vilken tid saker och ting tar.
Om du sedan har beredskap för att oförutsedda saker händer, ja då går det alldeles utmärkt att ägna sig åt ohämmad njutning. Med jämna mellanrum.
För fönsterluckor kan ryckas ur sina fästen i väggen;
Inte världens bästa lagning, kanske, eftersom samma lucka har ramlat en gång tidigare …
och gamla gistna terrassdörrar kan slutgiltigt ge upp;
Egentligen en innerdörr med trots allt imponerande livslängd …
Sådana gånger är det tur att en ny dörr redan var beställd och färdig för leverans. Och att vår lokala snickare, Mr Loubet, genast ställde upp och kom tidigare än vad som var bestämt och fick såväl den nya terrassdörren som nytt köksfönster på plats.
Snabbt, proffsigt och smärtfritt, sånär som några små skador på kökskaklet. Nu hade de förstås en duktig byggledare på plats också. Iben höll stenkoll och såg till att allt gick rätt till:
Under tiden har solen lyst på husets gäster och vi skall ta några djupa andetag innan vi tar tag i fönsterluckor och poolhusdörrar. Om jag tror att vi blir klara någon gång? Nä, men kanske att vi ändå kan återgå till att göra lite i taget istället för att tvingas till akuta lösningar av det slag som det senaste halvåret bjudit på.
Snart är vi där igen för att fira påsk och jag längtar. Ingen plats skänker mig lika mycket glädje, alla mindre trevliga överraskningar den senaste tiden till trots.
… är det mycket väntat att historier som denna dyker upp. Det är en ryggmärgsreaktion hos engagerade pedagoger världen över är att göra allt man kan för att hålla barnens skolgång vid liv så långt det är möjligt. Och det är så, så viktigt.
Så försvann den lördagen. Det har regnat lite lätt idag och det gjorde mig en smula villrådig. Mina lördagsplaner fick stuvas om och fixet i och omkring poolhuset skjutas upp.
Jag har packat ihop kläder, sängkläder, necessärprylar och handdukar för tillfällig överflytt till Claes & Evas hus.
Där skall vi kampera medan det härjas och renoveras i våra badrum. Det vill till att ha skaffat sig snälla bygrannar med charmigt hus när det skall stökas i det egna. Förmiddagen ägnades åt att plocka ihop alla saker i badrum två, så nu är det helt tomt på saker.
Presenningar har införskaffats och lagts över sängarna för att skydda dem från slip- och byggdamm,
medan garderoben tömts på sommarkläder för att istället få ta hand om badrumspryttlarna. Det är en konstig känsla att se det tomma badrummet. Som om vi vore på väg härifrån. Jag vill att allt skall gå snabbt så att vi får flytta tillbaka alla sakerna igen.
Gary skulle ha påbörjat arbetet med badrum 2 idag men han blev fast på ett annat jobb. Jag skall inte klaga, för han är superengagerad i våra badrum och utan honom hade detta inte gått att genomföra överhuvudtaget.
Istället diskuterade vi kranar och badkar över telefon och nu är därmed allt utom just badkaret beställt. Vi skall mäta och vara säkra på underlaget först, innan vi placerar ett tungt badkar ovanför det nyfixade köket… Det blir en svart dusch och en svart badkarskran,
medan de utanpåliggande kopparrören matchas med en likadan kopparfärgad kran på tvättstället som i det andra badrummet. Besluten är tagna av såväl ekonomiska som tidsmässiga och estetiska skäl.
Min huvudknopp har varit ganska lugn idag och fixet jag ägnat mig åt har flutit på utan att jag funderat så mycket över det. Det lätta regnet tidigare under dagen upphörde ganska snart, så jag kunde ägna eftermiddagen åt att åtgärda en mångårig surdeg. Eller delvis åtgärda, iallafall. Över matplatsen invid poolen har ett stråtak tillåtits skräpa ner i flera år. Inte har det gett tillräckligt skydd för solen heller men nu är det borta!
Ögonen blev fulla med skräp och innanför tröjan hamnade små kliande stickor men jag är nöjd iallafall. Till veckan skall vi hjälpas åt att få på den nya taktäckningen. Den skall förhoppningsvis åldras med större värdighet och skänka välbehövlig skugga när solen står som högst.
Nu tar vi kväll.
Imorgon är en ny dag. Då skall poolhuset städas ur och loungemöbeln komma på plats utanför.
Alexandre skall kontaktas och poolen säsongsöppnas. Inte så mycket för badandets skull ännu, som för att det skall se trevligare ut. Och vem vet, kanske det blir ett och annat kallbad om februarisolen fortsätter att vara lika vänlig som den varit de senaste dagarna!
… ger vi oss iväg till Murviel igen. Det har även denna gång varit flera turer och när resan för några veckor sedan hade bokats, insåg vi att hemresan skulle behöva byta datum. En baggis tänkte jag, utan att förstå att covid fortfarande ställer till det. Möjligheterna är färre och nu är inte heller flygbolagen lika tillmötesgående som de var när pandemin gjorde resande näst intill omöjligt. Så vi får hålla oss till ursprungsplanen och hoppas på att vi överhuvudtaget kommer iväg. Covid kopplar greppet och flera i vår närhet har smittats, trots såväl vaccinationer som tidigare genomgången sjukdom. Jag är inte orolig för att bli allvarligt sjuk men ett positivt covidtest nu skulle kännas drygt. Vi skall ju till slut träffa inspektören från försäkringsbolaget för att sedan kunna trycka på startknappen för att sätta igång arbetena, dels med badrummen,
dels med återställandet av det nymålade men fuktskadade stora rummet,
och dels för att fixa den av fukt buktande parketten i det ena gästrummet.
Vad av allt detta som försäkringen kommer att täcka, får vi se. Jag gör mig inga illusioner, så blir jag heller inte besviken. Måste vi ställa in det mötet, kommer jag att dock att ha mycket svårt att hålla frustrationen stången …
Medan vi varit upptagna med att fundera över kommande renoveringar och återställande av allt det en gång nyfixade, kommer rapporter från murvelhuset. Inga tecken på ytterligare musinvasioner syns, men en full brevlåda med reklam har det hunnit bli. Bland alla reklamblad dolde sig också en del mer både viktigt och intressant. Handskrivet på ett skrynkligt kuvert, till exempel, upplyser oss grannen ”Eric” om att grannfastigheten är till salu.
Vilken av grannarna det handlar om, är vi inte helt säkra på (ingen bor ju i grannhusen) och än så länge har vi inte lyckats få fatt i ”Eric”.
ÄR vi intresserade av att köpa?
Kanske…
Om priset är det rätta, möjligen.
I annat fall vore det ju fint med nya, trevliga och i bästa fall närvarande grannar! Kan vi kanske till och med påverka detta? Vi har ju halvt på allvar, halvt på skoj pratat om möjligheten att köpa antingen huset som sitter ihop med vårt,
Det vackra grannhuset …
eller huset och tomten som gränsar till poolområdet.
Oälskat och övergivet men med en potentiellt fin tomt
Nu verkar till slut möjligheten kanske finnas, så vi skall åtminstone undersöka saken.
Det händer samtidigt saker på hemmaplan också.
Vi skall flytta. Lämna huset på ön. Flytta in i ett nybyggt radhus; ett ”lock-up-and-leave”.
För ett par veckor sedan skrev vi på köpekontraktet och betalade anmälningsavgiften. Vi köper på ritning och nu, när det är bestämt, får jag lite lätt ångest. Men texten på det skrynkliga lilla kuvertet i Murviel får hjärtat att förväntansbulta en aning och med sådana plötsliga möjligheter kan man ju börja undra om stjärnorna plötsligt ställer sig på rad? Att försäljningen av tjörnhuset isåfall hamnar mer rätt i tid än vad som ingått i ursprungsplanen? Jag skall be att få återkomma till hur det går med den eventuella annekteringen av grannfastigheten när vi fått kontakt med ”Eric” och vet vilket av husen det rör sig om.
Men flytten här hemma, undrar du kanske? Hur fick vi för oss det?
Jo, när två krävande hus med många mil emellan dem börjar kännas betungande, då spinner det loss i huvudet och alla sinnen står vidöppna för eventuella nya möjligheter, som skulle kunna dyka upp. Jag har måhända i mitt raljerande över sakernas tillstånd med vattenläckor, möss, loppor och nedfallna träd låtit som om det inte bekommer mig nämnvärt. Det gör det, kan jag berätta.
Jag gräver inte ner mig, misströstar bara relativt korta stunder men lösningsfokuset kan ibland leda till ganska drastiska beslut. Som att bestämma sig för att flytta. Till något så potentiellt ocharmigt som ett nybyggt radhus med en minimal plätt på husets ena sida.
Men beslutet är inte hastigt påkommet; vi har egentligen pratat om det sedan vi flyttade till vårt hus på Tjörn hösten 2015, men det har varit så skönt att bara få landa här i vinden och det ständigt växlande, vilda vädret. Vi har dock nästan hela tiden hållit flyttdörren öppen och diskuterat lägenheter, tomter, radhus, stadsliv eller ett eget nybyggt hus med ett attefall invid, ända tills vi under vår covidisolering i våras satte oss i bilen och for runt och rekade mer seriöst. Lite lätt planlöst och ändå inte. Hemnet har besökts med jämna mellanrum men vi har fram tills nu alltid kommit fram till att det är svårt att hitta något som är bättre än där vi redan bor. Eller som åtminstone har andra fördelar som vi längtar efter.
Fram tills i våras, då.
Friska vårvindar vid Tjuvkil, våren 2021
Alldeles vid havet i Tjuvkil hittade vi ett nybyggt område, som vi missat men som vi faktiskt blev en smula imponerade av. En liten marina ett par minuters traskande från huset och därtill en badbrygga för morgondoppet fällde avgörandet!
Eftersom allt i den då aktuella etappen var sålt redan, anmälde vi intresse på nästa och tänkte inte mer på det.
Vi sitter trots allt inte i sjön. Inte i havet heller, bara nära. Det senare vill vi fortsätta att göra. Det har hela tiden varit ett av de viktigaste – och kostsammaste! – kriterierna för en eventuell flytt.
Andra anledningar till att en eventuell flytt varit på tapeten, handlar om bekvämlighet snarare än charm. Vi vill komma närmare E6: an och Göteborg. Skärhamn ligger längst ut på Tjörn och resorna blir ibland kanske onödigt långa.
En annan anledning är att det blåser ordentligt på vårt hus, som därmed blir mer underhållskrävande än ett hus i ett mindre utsatt läge. Planlösningen är heller inte optimal när vi har flera gästande småbarnsfamiljer på besök samtidigt och det händer att det ibland inte är så lätt att hitta lä för vinden när vi vill njuta terrassliv i för- och eftersäsong.
Allt det blir bättre i det nya radhuset. Ett annat krav vi haft är att vi inte vill flytta till något dyrare. Samtidigt vill vi inte ge avkall på uteplats, havet på gångavstånd och närhet till service. Och viktigast av allt; renoveringar vill vi inte hålla på med här hemma. Den energin behöver vi lägga i Murviel, där renoveringar nu tvingats på oss igen. Vi kommer att ha fullt upp med det. Plötsligt föll de bitarna på plats när en mäklare kontaktade oss och berättade att vi som VIP-kunder (blir man tydligen när man krafsar ner en intresseanmälan) får förtur innan husen släpps till allmän försäljning. Då befann vi oss i Murviel och kunde inte gå på visning men vi hade ju sett området tidigare och bestämde oss spontant för att slå till.
Bokningskontraktet är nu påskrivet, anmälningsavgiften betald och om ett drygt år går flyttlasset igen.
En smula ångestladdat är det, för jag älskar huset på ön; havsglittret i gattet mellan grannhusen året om,
spontant prat med grannar när vädret tillåter uteliv, det drömmiga badrummet på övervåningen,
och balkongen utanför i tidig morgonsol.
Eller tvättstugan, som blivit superpraktisk och som i det nya radhuset ersätts av en vägg i ett badrum. Just det kommer jag inte att tycka om men det är en kompromiss som absolut fungerar. Vi är trots allt bara två personer som inte alstrar alltför mycket tvätt.
Så jo. Det här blir bra. För hur länge jag kommer att tycka det, återstår att se. Ombytlig är jag nog, eller mildare uttryckt redo till förändring när sådan krävs. Förhoppningsvis skall det efter denna flytt ändå dröja ett tag.
Har det hänt något sedan sist? Har vi kommit närmare diverse lösningar på våra bekymmer med fuktskador, skadedjur och annat som skall åtgärdas? Har vi bokat in nästa resa till Murveln för att säkerställa just att saker händer?
Joråvars och nej.
Både och inte.
Lopporna ställde onekligen till det och vi har inte kunnat ta med Stina någonstans, så länge lopporna varit aktiva. Nu har dock Stina äntligen fått Bravecto, som till slut verkar ha tagit död på åtminstone de redan kläckta gynnarna. Äggen som eventuellt fortfarande gömmer sig i möbler och mattor skall Anticimex exterminera.
De är bokade till imorgon och de där loppmördarna har jag längtat efter.
Halv tre i eftermiddags ringde de dock och avbokade. Exterminatorn är sjuk och kan inte komma förrän nästa vecka. Imorgon bitti är det jag som ringer och jag tänker inte vara vänlig och försynt…
Men trädet i trädgården i Murviel är borta, precis som avtalat och Gary har täppt till hålet i rörlådan där vi tror att mössen tagit sig in.
Gary såg inga tecken på ytterligare musinvasion, så det låter förstås någorlunda tryggt. Dessutom kom han på avtalad tid, så inga arga samtal behövs heller.
2- 0 till hantverkare i Frankrike kontra i Sverige, alltså.
Låt oss därmed inte i fortsättningen Peter Mayle:a oss över opålitliga hantverkare i Frankrike; de vinner med hästlängder över Anticimex service-mindedness i Sverige iallafall.
Vi har också fått två olika tadelaktkontakter för badrumsrenoveringarna och det känns bra. Sedan kanske det inte blir tadelakt iallafall, eftersom det är lite fläckkänsligt men det finns andra liknande material som vi har fått som förslag istället. Som Claystone eller Monosoft.
Lite åt det här hållet …
Vi kan dock inte trycka på startknappen för det arbetet förrän skadorna inspekterats av försäkringsbolaget. Ni minns kanske att hon som kom på avtalad tid häromsistens inte hittade någon ringklocka vid den öppna grinden och därför åkte igen…?
Hon kan komma tidigast 20 december, säger de nu.
Jul i Murviel, till slut?
Jag önskar mig en ringklocka.
Murvielskt julfirande eller inte, besiktningskvinnan från försäkringsbolaget måste vi se till att träffa i december, iallafall.
Hur var det nu?
”When life gives you lemons…?
… make lemonade.”
Eller när livet ger dig möss; skriv en barnbok. Den är påbörjad och jag har köpt en musfamilj från danska Maileg.
Jag kan inte teckna, så musfamiljen skall fotograferas i olika situationer och sedan blir det en berättelse om hur de hemlösa mössen emigrerar till MUSVIEL.
Himmel så fyndig jag tycker att jag är. En sådan given succé.
Förlagen kommer att slåss om den. Eller dem. Det skall bli en rafflande trilogi om familjen RasMUSson från Skärhamn. En happy ending utlovas.
Och jag lovar att inte hitta på en saga om familjen Loppa. Där går min gräns.
Murvielklotter 