Kategoriarkiv: resa med hund

Tillbaka till frosten

12 lördag Okt 2024

Posted by in Betraktelser från hemmahorisont, Familjen, grand-mère, Murvelhuset, resa med hund, Resor, Tjuvkil

≈ 5 kommentarer

Etiketter

, ,

Vi är tillbaka i vår svenska verklighet, eller kanske snarare vår nordiska, eftersom vi genast efter återkomsten till Tjuvkil packade om och drog till Oslo.

Där finns två sötnosar som skulle barnvaktas och mysas med innan en mer ordentlig landning i Tjuvkil igen.

Det där med ”ordentlig” är kanske i och för sig en sanning med modifikation, eftersom hösten kommer att fortsätta att innehålla en del kuskande. Fast lugnare blir det definitivt och att komma hem till vårt radhus igen kändes annars obeskrivligt skönt.

Höstbild installerad på The Frame i köket. Med fransk touch, naturligtvis.

Jag har längtat intensivt efter vårt sverige-hemma, kanske inte under murvielveckorna men definitivt annars. Var det kanske inte till och med ett lyckorus jag kände när jag för en och en halv vecka sesan klev in genom dörren och allt var precis som när vi lämnade?

Var det inte till och med så att jag njöt av den välbekanta utsikten från övervåningen trots att marken frostgnistrade i morgonsolen och att nattkölden slagit sig på de stora fönsterrutorna?

Njuta av just frost är kanske att ta i i mitt fall. Kanske kan det till och anses vara att fara med osanning? Jag har ju liksom gjort slut med vintern, jag. Fast jag gillar ju ull och det är skönt att inte ullstickningen kräver ett bord att ligga på medan den stickas för att det annars blir för varmt i knäet.

Nisselue med rudolfar…

Ända sedan i slutet av maj är det linneplagg och möjligen ibland en tunn kofta som hängt på min kropp. Förvirringen vid återkomsten var därför påtaglig; höstkläder, äger jag ens sådana?

Med i bilen på väg upp genom Europa fanns höstjackan som jag i en hast fick med mig när jag lämnade ett somrigt Sverige i början av september. Den kom till användning redan i Metz i norra Frankrike, där regnet hällde ner över vårt lilla Wikkel-house på Domaine de la Residence;

Ett riktigt bra och hundvänligt stopp på vägen visade det sig vara. För det fanns fina små promenadstråk och för mig fanns en pool, där jag plaskade runt i ensamt majestät.

Mat fick vi också på restaurangen, där plötsligt stora filmdukar rullades ner för fönstren och ett nästan halvtimmeslångt bildspel om Rom spelades upp, ackompanjerat av italiensk musik i en salig genreblandning.

Lite udda, onekligen, men det var förvånansvärt underhållande.

Resan genom Tyskland flöt sedan på ovanligt bra men autobahn är, comme d’habitude, mestadels en mördande trist historia. Men vi plöjde hela sträckan och landade i Heiligenhafen för övernattning innan ruttens sista resben genom Danmark och Sverige.

Soluppgång över Fehmarn

I Heiligenhafen stötte vi helt oplanerat på languedocvänner, som också var på väg hem. Vi käkade trevlig middag tillsammans och sedan övernattade vi på ännu ett riktigt bra ställe; ett mysigt, rent, väldigt trevligt och framförallt hundvänligt ställe:

Handdukar till blöta, sandiga hundtassar i hotellentrén
Beach Motel Heiligenhafen

Jag tror att vi hittat en ny favoritrutt genom Europa. Bra övernattning är A och O – jag är färdig med hotell som inte håller måttet! Prismässigt var de båda ställena högst rimliga också. Men det kanske skall få dröja lite innan vi bilar ner igen, för trots god nattsömn i sköna hotellsängar, så tar det på krafterna att vara ute på långtur på vägarna.

Men med det sagt är redan nästa murvielresa bokad. Med flyg och utan övernattningar efter vägen.

Det är tur att man är resvan…

19 söndag Nov 2023

Posted by in Hunden Stina, resa med hund, Resor

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , , ,

Det är larmat och undanplockat i Tjuvkil och oslofamiljen är hemma igen med sina småtroll. När de åkt, for vi till Solna med bilen full av pinaler. Vi har haft tidig revelj och mysiga frukostar med tända ljus och gulliga, morgonpigga barn hos oss sedan i måndags.

Bättre kan jag knappast ha det.
Nu har det dessutom varit helg med andra godingar och på tisdag ger jag mig iväg för min sista växjösejour. Allt var packat och klart inför avfärd redan i torsdagskväll – en något komplicerad packning med siktet inställt på tre olika resben och med extra packning inför födelsdag, julbak, barnens adventskalendrar och för säkerhets skull även diverse julklappar. Alltså kunde även fredagsmorgonen börja lugnt och härligt.

Jag kokade morgongröt till tvååringen, läste om Nasse och hans taxi och om Andrejs längtan, tvättade lakan och plockade undan. Jag vill att det skall vara ordning och reda när jag kommer hem igen! Sjukt nöjd var jag över min disciplin och mina sedan länge finslipade packningsrutiner, resvan som jag är.
I ett orange fodral i lådan med reseparafernalia förvaras pass, franskt checkhäfte och nycklar till murvelnuset. Bara att slänga ner i väskan, förberett och klart. I samma fodral förvaras även hundens pass.

Normalement…

– Har du tagit hundens pass, hördes jag ropa till L när det började dra ihop sig till avfärd och jag hade letat fram det orange och upptäckt att hundpasset inte låg där.
Det något dröjande svaret, ”näe …” från L satte sedan igång ett frenetiskt letande i väskor, skåp, och lådor, utan resultat. Så följde ett dividerande fram och tillbaka under tilltagande irritation innan vi kom fram till att passet nog borde ligga i bilen, eftersom det var bil vi åkte senast vi passerade landsgränser med hunden.
I den blåa bilen, insåg vi, efter att L rotat runt i den vita.

Den blåa bilen står i Murviel. Den kördes ner utan hunden, som var kvar hos hundvakt när vi åkte ner tidigt i höstas. Med hundpasset kvar i handskfacket, tror vi.

Med bara ett par helgdagar kvar innan hundens plan skulle lyfta mot Frankrike stod vi där och stirrade på varandra, för en stund helt handfallna. Nu undrar ni kanske hur man löser sådant?

Bär in väskorna igen och stannar hemma?

Lämnar hunden hos grannen?

Svär eder och sliter sitt hår?

Det senare, kan jag berätta, medan fredagens hjälte, hundens husse, började ringa runt till hundkunniga på kennelklubben, till vår lokala veterinär och sedan till den veterinär på Orust som utfärdade hundens numera försvunna pass. Och där visste de råd! De hade inte tid att ta emot oss men lovade att skicka över journaler till den veterinärstation som vi kunde lyckas boka tid hos. Kanske skulle de kunna hjälpa oss där?
– Vad är oddsen, tänkte jag men L tog jycken med sig och for iväg. En timme senare var han tillbaka igen med både hund och nytt pass. I det nya passet finns dock inga vaccinationsstämplar, så på hundpassanskaffningen följde åtskilliga fler telefonsamtal till flygbolag och tullen på Arlanda. Tullen gav delvis trygga besked om att det skulle räcka för inresa i Frankrike. Några absoluta garantier fick vi dock inte.
Imorse drog hund och husse ändå iväg, kom ombord på planet och landade för en stund sedan i Paris.

Slutet gott, allting gott så här långt, alltså. Men för en tryggare hemresa vill vi ha hittat ursprungspasset med alla stämplarna. Vi satsar på att det glömdes kvar i den blå bilen och att det ligger där och väntar på det orangea fodralet där det planerat och rutinerat hör hemma.

Det är bra med självklara rutiner och lång vana när man skall ut och resa. Orangea fodral är också bra. Tills någon glömmer att lägga tillbaka passet där igen efter hemkomst.

Om det var jag som glömde det?

Kan jag inte tänka mig.

Det måste ha varit L. Han är slarvigare än jag.


.

Vad skall jag göra med all min saknad?

23 söndag Jul 2023

Posted by in grand-mère, Murvelhuset, resa med hund, Resor

≈ 1 kommentar

De åkte för en vecka sedan, barnen och deras päron. Jag var rastlös redan efter en halvtimme. Inga badleksaker behövde plockas upp ur poolen, inga mellis, luncher, mellis igen, middagar eller läggningar behövde styras med. Det blir snabbt rutin av sånt och rutiner är trygghet. Jag blev lite vilsen, även om det för en liten stund var skönt att sjunka ner och ägna sig åt navelskådning medan minnena på näthinnan pockade på uppmärksamhet.

Vi vilade, förstås, varvat med att städa ur, plocka och tvätta. Överallt hittade jag spår efter de små; en napp under soffan, en soltorkad tomat under mattkanten (inte en sådan du köper dyrt i butiken, utan en kvarglömd-i-solen-dito).
Tydliga spår av Brors och Noels lek med Dymon hittar jag på kaklet i gästtoan;

Det, liksom leksaker, små klädespersedlar som blivit kvar och minnet av pärlande skratt fick mig att stanna upp, le, och ägna mig åt längt med jämna mellanrum.
Det saknas inte utmaningar under småttingarnas vistelse i Murviel men det är inte dem jag minns. Istället är jag så själaglad över att murvelhuset finns och att vi klarar att samexistera så bra.

De sitter på min näthinna, alla de vackra barnen; Bertil, Bror, Elsie och kompisen Noel.

Befolkar min iPhone gör de också. Jag bläddrar och blir bara förtjust, inte ledsen för att de åkt eller för att vi är på väg till Sverige igen, utan bara glad över det som varit.

Utan rutinernas absoluta nödvändighet och under tiden som jag varvade nödvändiga bad (det blev bara varmare och varmare …) med mina bestyr, lyssnade jag ikapp på några av årets sommarpratare – jag började skriva ett långt inlägg om det men ångrade mig. Det får räcka med att rekommendera Andreas Cervenka, Ina Lundströms livsbejakande prat, en tunnhudad Mark Levengood och för all del den gamle socialisten Göran Greider. Cervenka för att det blev ett sådant surr efter hans prat, de andra för att de helt enkelt är goda berättare.

Imorgon är vi hemma i Tjuvkil och tillbaka i svensk sommar igen. Den lär vara av ett helt annat slag än den sydfranska, eller som Bror utbrast på pendeltåget i Solna häromdagen:
– Burr, vad det är kallt överallt!
Kan jag månne ha fostrat en själsfrände och framtida vinterhatare i mitt fem-och-ett-halvt-åriga barnbarn, tro?

Det är förresten inte jättevarmt i Osnabrück heller. Som alltid går en tämligen stark klimatgräns strax norr om Lyon men redan i Valence igår kväll kändes luften något svalare, även om det var mer än varmt nog för ett ensamt kvällsdopp i hotellpoolen;

Ikväll åkte yllekoftan på inför middagen på en uteservering alldeles om hörnet från vårt hotell.

Allt är välordnat här men lite själlöst. Maten var fräsch men intetsägande och dyr. Till och med frukoststoppet längs autorouten norr om Lyon var en betydligt större kulinarisk upplevelse med pinfärska, fortfarande varma och frasiga croissanter från bageriet inne i butiken tillsammans med riktigt gott kaffe.

Åttiofem mil återstår av vår resa hem. Slipper vi köer, som vi hittills i stort sett gjort, räknar vi med att ta oss hela vägen hem.

Hunden Stina sköter sig som alltid exemplariskt och verkar tycka att roadtrippande är ganska härligt; vi är ju tillsammans hela tiden och det storgillas. Lilla fina djur🥰

Och med det säger jag godnatt; bäst att försöka vara utvilad till imorgon.

Tredje gången gillt

06 fredag Jan 2023

Posted by in Hunden Stina, Jycken, resa med hund, Resor, Väder

≈ 7 kommentarer

Vår avresa från Ulebergshamn igår präglades av riktigt kasst väder. Allvarliga varningar om dåligt väglag pumpades ut på trafikradion och följde med oss medan vi for söderut igår morse.

Natten innan hade det snöat och den blöta snön hann frysa till is på bilen innan det var dags att åka. Den sista snökakan for av biltaket strax norr om Varberg; men bara lugn, det rörde sig inte om farliga mängder för våra medtrafikanter. Sådant beteende ägnar vi oss inte åt.
Bilen ställde vi sen hos Claes och Eva i Ängelholm, innan vi tog Pågatåget vidare till Köpenhamn. En knasig rutt, kan tyckas, men flyget bokades utifrån att vi skulle ha varit en sväng om Växjö mellan ulebergshamnstoppet och Murviel, men en magbacill satte stopp för det det lilla äventyret. Flyg och kastruphotell var dock, som sagt, bokade, så vi höll oss till åtminstone den delen av ursprungsplanen.

I Köpenhamn regnade det.

Och blåste.

På fredagsmorgonen friskade de i såpass att planen hade svårt att lyfta. Vårt plan kom inte upp i luften förrän på tredje försöket och sådant är ju alltid lite halvt obehagligt. Medan vi försökte lyfta, höll sig oslofamiljen hemma på grund av snökaos.
Om jag tycker att 15-20 varma grader dagtid och blåare himlar låter mer behagligt?

Jag bevärdigar inte ens det med ett svar.

Kommunikationerna ner till murvelhuset vintertid är inte alldeles enkla. Hur vi än beter oss, så tar det tid och det skall erkännas att det är en smula jobbigt. Trettondagen är uppenbart en stor resdag – vårt TGV från Paris var fullt och Gare de Lyon var trångt. Hunden, däremot, var ett under av tålamod, lugn och resvana.

Knappt ett pip men trött blir hon förstås av att försöka hålla ihop sin lilla flock i vimlet av ben och väskor.

Men nu är vi här. Hunden, L, och jag. Vi gör våra olika versioner av glädjeskutt. Hunden hoppar nästan jämfota (jo, faktiskt!) medan L tar plats i sin röda fåtölj.
Jag tänder ljus.

Går runt och säger ”hej huset!”

”Bon soir, ma maison!”

Så myser jag. Nyper mig. Känner mig vimmelkantig av reströtthet och glädje över att vara här.

Hemma.

Det här är hemma.

Vackra murvelhus; jag har saknat dig!

En kväll i Paris…

15 lördag Okt 2022

Posted by in Hunden Stina, Livet i Ulebergshamn, resa med hund, Resor

≈ 7 kommentarer

Etiketter

, , , ,

… är inte så dumt ändå.

Det tyckte inte heller hunden, som glatt struttade med ut på promenad på parisiska gator.

Lika elegant (nåja) som någonsin sina parisiska fyrfota kolleger, väckte hon som vanligt uppmärksamhet och blev både ooohh-ad och aaahh-ad vart hon än skred fram. Världsvan och självklar tar hon plats under cafébord och på restaurang och får beröm för att hon är så lugn. Och söt!

Men så har hon också hunnit med åtskilliga resor och miljöombyten redan från mycket unga dagar, så det är inte bara mitt normala, utan har också blivit hennes. Att hon är en liten norwichterrier och inte en större, mer krävande sort, spelar förstås in men imponerade av henne är vi iallafall.

Vi letade upp restaurangen Les Sans Culottes, inte långt från Place de la Bastille, på rekommendation från våra vänner E &C i Murviel.

Hela Paris kan ju få en att känna sig som att man befinner sig i en filmkuliss (det är en nästan överjordiskt fascinerande och vacker stad) men det här stället är nästan som en pastisch på vad utbölingar anser vara urparisiskt.

För egen del är det en sådan miljö jag letar efter när vi befinner oss i våra sydligare franska hoods, men det är en nästan omöjlig uppgift där. Grälla färger och tråkiga plastmöbler är en betydligt vanligare syn än rödrutiga dukar och vackert patinerade miljöer. En fransk version av ”vitt och fräscht” är det som främst gäller på våra languedocska hak, åtminstone utifrån min egna, högst personliga erfarenhet.

Jag gissar att det lockar en hel del turister på jakt efter det genuina. Jag kapitulerar fullständigt. Bredvid oss inne i restaurangen sitter två amerikanska damer som letat sig dit, efter att under flera år lyssnat på en numera pensionerad kollegas berättelser om just det här stället. Alla hans semestrar gick till Paris och då bodde han alltid på hotellet, som restaurangen tillhör. Alla sina middagar åt han sedan på detta ytterst egensinniga äteri. Till slut blev damerna så nyfikna av hans berättelser, att de blev tvungna att ta sig dit för att se med egna ögon. De blev inte besvikna. Damerna visade bilder på den pensionerade kollegan för otroligt trevliga och vänliga servitörerna, som genast kände igen den gamle stamgästen och kunde berätta små historier om deras möten med honom.

Jag älskar sådant. Cirklar som sluts, världar som möts.

Besvikna blev för övrigt inte vi heller. Maten var snäll och god,

efterrätterna ljuvliga och miljön som sagt både mysig och med en nästan knasig twist. Det gick alldeles utmärkt att fantisera om alla som kanske suttit här före oss – kanske satt några här och rentav planerade stormningen av bastiljen när det begav sig?

Nä, skämt åsido, även om trasiga lampor,

och en bedagat vacker och charmig miljö skvallrar om att etablissemanget har några år på nacken (tidigt nittonhundratal, närmare bestämt), så kanske jag ändå inte skall låta fantasin skena bakåt i historien så långt som till franska revolutionen.

Notera gärna de languedocska vinerna!
Och Murviels Ravanès, dessutom!

Mätta och mycket belåtna gav vi oss sedan ut i pariskvällen och flanerade – inte stormade! – mot Place de La Bastille, innan vi gick tillbaka till hotellet.

Nu är jag tillbaka i svensk vardag igen, ute ur min murvelbubbla. Det är fint här också, och jag har så mycket att se fram emot. Den fantastiska kvällen i Paris bär jag med mig medan huvudet surrar av sådant jag försöker hitta lösningar på, men inte vet hur jag skall lyckas med. Allt ligger heller inte helt i mina händer. Mitt i en akut villrådighet har svaren dock en tendens att dyka upp. Kanske kan jag hitta ett sätt att bidra till en lösning, kanske inte.

Nu håller vi lördag. Vi har monterat en bäddsoffa,

som i Tjuvkil sedan skall placeras i övervåningens allrum i väntan på gäster, och hund tillsammans med husse intog raskt invand position.

Jag sitter istället till slut vid vårt provisoriska köksbord i Ulebergshamn, med den knallblå havsviken framför mig. Bergsknallarna av­tecknar sig skarpt mot den höga, klara hösthimlen, ulebergarna promenerar förbi med sina hundar, en segelbåt glider sakta på vattnet bortom den lilla hamnen; det är stilla och nästan smärtsamt vackert.

Jag blir sittande långa stunder och tittar ut genom fönstret, tacksam över att ha den här härlig­heten utanför knuten. En annan bubbla att vila i, därmed, medan verkligheten utanför brinner.

Mellandag med almanacka och att-göra-listor 

26 tisdag Jul 2022

Posted by in Hunden Stina, huset på ön, Jycken, Murvelhuset, resa med hund, Resor

≈ 1 kommentar

Etiketter

, , , , , , , ,

Jag har dråsat ner i soffan tillsammans med hunden i huset på Tjörn, efter tre resdagar genom Europa.

Vi hann fram till Hannover innan första bilkön satte stopp för vår smooth sailing.

I två och en halv timme segade vi oss fram innan det släppte och vi kunde ta oss vidare till Heiligenhafen och Hotel Seestern.

Vi fick ett rum med utsikt över restau­rangens soptunnor och med kuddar så knöliga att jag höll på att gripas av panik. Jag blev lite besviken på Heiligenhafen denna gång. Mitt i turist­säsongen lyckades den vackra lilla staden kännas trött och oinspirerad. Det lilla hotellet med en lång historia gemensam med en och samma ägarfamilj i flera generationer har egentligen en ganska skön retrokänsla och hade säkert upplevts charmigare med utsikt över strand och småbåtshamn istället för soptunnor. Och med en kudde som låtit nacken vila… Men jag fick en god Grauburgunder till min vegetariska grillmix och sedan en riktigt gräddig mjukglass i hamnen, så jag får sägas vara relativt nöjd med stoppet ändå.

Extra skönt var det ändå att väl framme på Tjörn få krypa ner i rena lakan, med örat mot favoritkudde och insvept i skönt duntäcke invid sovrums­fönster på glänt. Sval och frisk havs­luft svepte in och Stina, vår älskade fantastiska, resvana globetrotter,

återtog snabbt sin vanliga position på min arm. Så har hon inte legat på hela vistelsen i Murviel; det har varit för varmt för det. Jag stoppade näsan i hennes mjuka päls, klappade henne och viskade gonatt i hennes öra och somnade på stört.
Idag tillåter vi oss en mellandag för att planera och samla krafter innan tjurrusningen mot överlämningen av huset på Tjörn i slutet av augusti. Från soffa och fåtölj har detaljerade att-göra-listor skrivits och vi har avtalat med både städ- och flyttfirmor. Det känns som om vi ligger bra till tidsmässigt, med tanke på hur mycket vi rensade inför fotografering och visning. Luttrade flyttare som vi kanske ändå får sägas vara, så räknar jag dock med att total flyttstress och tidspress ändå kommer att sätta in. Vi laddar alltså för det också.

Idag är det till slut jeans, T-shirt och små strumpor på för första gången på över en månad.

Hade jag ens sådana kläder …?

Växlande molnighet, frisk vind och en aldrig så liten höstkänsla präglar redan första dagen på vår ö. Det är faktiskt njutbart, för en stund, med luft som är lätt att andas. Jag älskar sommar och värme men har heller ingenting emot att ta paus från det en stund. Tack vare Murviel finns inte längre någon väderstress kvar hos mig om somrarna. Jag sveper gladeligen en kofta om axlarna för ett tag, trygg i förvissningen om att sommaren fortsätter i Murviel långt efter att den gett upp på vår ö.
Imorgon skall jag krama på Maj, äntligen!

Maj iklädd mormors bralla❤️

Och jag skall införskaffa diverse förvaringspryttlar – på Rusta; var annars? – för såväl nomadliv som magasinering. Vad blir ”hemma” det närmaste halvåret? Vi har adressändrat tillfälligt till Murviel, så då måste det vara murvelhuset som blir vårt ”hemma” för ett tag. Åtminstone får brevlådan bo där. Och det känns ju till och med lite spännande!

Nu har vi städat i Frankrike

23 lördag Jul 2022

Posted by in grand-mère, Hunden Stina, huset på ön, Murvelhuset, resa med hund, Resor

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,

Ni kommer väl ihåg, kära bloggkompisar, att Frankrike ligger på Fernands aveny i Murviel? Det kom Bror fram till när han var här och då måste det ju vara så. En annan ung poolbesökare fastslog lika säkert häromsistens att Frankrike faktiskt ligger i Sverige och om det förhåller sig så, måste det rimligen ligga en hel del i den stora klimatskräcken, för det har varit riktigt varmt i Frankrike. Som ju alltså ligger i Sverige, som vanligtvis inte brukar vara riktigt så varmt.

Kuddar, dynor, lyktor och dukar undanstuvade …
… medan poolen överlåts till badgäster för plask utan oss.oo

När jag lämnade prinsarna och deras lillasyster på flygplatsen i Montpellier för en dryg vecka sedan, var båda prinspojkarna ledsna. Bror tyckte att jag gott kunde följa med till Paradgatan och sa med bestämdhet att jag absolut ville åka dit tillsammans med honom.

– Såklart vill jag det, sa jag. Jag måste bara tillbaka till Frankrike och städa först, sen kommer jag!

Med det svaret lät sig Bror nöja ända fram till gaten när det var dags att gå ombord. Uppbragt deklarerade han då, enligt uppgift, att de förstås inte kunde gå ombord på planet innan mormor kommit tillbaka från städningen av Frankrike! Jag skulle ju följa med till Paradgatan hade jag ju sagt. Begreppet ”sedan” som mått på tidsrymd är onekligen en tolkningsfråga.

Nu är vi till slut på väg norrut och från bilen facetimeade vi med Bror imorse. Han sken som en sol, glad över att Frankrike äntligen var färdigstädat så att vi snart kan hänga på Paradgatan igen. Och jag är förstås lättad över att kunna hålla mitt löfte, om än med en aldrig så liten fördröjning.

Vi lämnade murvelhuset tidigt imorse för färden norrut och förestående flytt från huset på ön.

Blodapelsinssol i höjd med Orange!

Förutom prinsar och lillasystertrollet får jag snart träffa Iben och Maj; barnbarnsflickorna som jag inte har träffat på ett bra tag och som båda har lärt sig så mycket sedan vi sågs senast. Båda två fyller ett år väldigt snart och med bara ett par veckors mellanrum. De födelsedagarna vill jag inte missa!

Det är alltid vemodigt att lämna Murviel men jag vill det ändå nu. Vi åker inte ”hem” den här gången. Hemmet på Tjörn är sålt och skall packas ihop och jag vet inte riktigt hur jag kommer att känna inför huset de kommande veckorna. Jag gissar att jag kommer att behöva vara så effektiv och välplanerad att jag inte kommer att hinna fundera så mycket.

Bilen upp är bara lätt packad. De kläder som behövs och några av familjen L:s saker är det enda som följer med norrut. Inga sedvanliga tvättmedelspaket, tvålar, vinlådor eller marknadskorgar har stuvats in och det känns ovant och märkligt. Istället skall våra två bilar stuvas fulla med prylar åt andra hållet i höst; till ett hemma som är franskt, ett murvelhus som för ett halvår kommer att vara vår enda fasta punkt, vårt enda hemma.

Vi har landat på vårt stamlokus i Luxembourg. Jag har simmat i en stojig bassäng, ljusår från den stillsamhet som rådde här förra sommaren, då covidrestriktionerna fortfarande hårt reglerade antal personer i poolen samtidigt och då middagen fick intas på rummet.

Så här stilla var inte poolen idag …

Trots platsbristen i poolen idag, är det otroligt skönt att få sträcka ut i vattnet efter många timmar i bil. Hund och husse sträcker ut de med. Fast i sängen …

Imorgon fortsätter vi genom Tyskland till Heiligenhafen och ännu en hotellnatt innan vi far vidare genom Danmark till Tjörn via Puttgarten-Rödby. Men först middag på den luxemburgska hotellterrassen

och sedan rejält med sömn innan vi är redo för autobahn och en och annan högst sannolik kö.

À demain!

Stina och jag på roadtrip

01 söndag Maj 2022

Posted by in Hunden Stina, huset på ön, resa med hund, Resor

≈ 3 kommentarer

Etiketter

, ,

Jag har dråsat ner i vår soffa i västerläge på terrassen, trött som tusan efter flera dagars röjande och städande. I morgon kommer en fotograf och en stylist för att göra i ordning och fota vårt älskade tjörnhus inför annonsering och visningar. Jag tänkte att det skulle underlätta för oss att ta hjälp med piffandet, men grovgörat landade förstås på oss. Och nu, medan första maj visar sig från sin allra ljuvligaste sida, gick luften ur mig. Kanske bidrog det faktum att vår gamla Kärcher gav upp när bara en tiondel av trätrallen hunnit rengöras?

Men vi har varit igång sedan frukost; jag iförd merylbrallor, comme d’habitude, för att liksom komma i stämning. Och trots att söndagen gjort sitt yttersta för att locka ut mig, har jag framhärdat. Sovrum, badrum, kök, tvättstuga, källare, trädäcket; vi har snurrat runt överallt och L har kört oräkneliga vändor till magasinet vi hyrt och till tippen.

Är vi alltså klara?

Näpp!
Men nu sitter jag ändå här med ett glas bubblig rosé från Limoux och får för mig att blogga.

Det är då jag inser att det ligger ett författat inlägg från bilresan upp från Murviel för en vecka sedan. Min reMarkable var lite vrång och lät mig inte skicka det vidare med ett okänt hotellnätverk, nämligen. Sedan jag kom hem har det därefter inte funnits tid.
Men idag, alltså, tar jag mig den tiden, så nu tänkte jag återge en tempusredigerad version av det kvar­glömda inlägget.

Min och hundens senaste roadtrip, därmed. Nu drar vi!

Andra resdagen var avklarad och dagen därpå väntade knappt tre timmars asfaltsnötande innan Stina och jag planerade att nå Kiel och färjan som skulle ta oss tillbaka till Sverige. Stina är formidabel som resesällskap. Ungefär varannan timme stannade vi för toalettpaus och för att sträcka på våra 6 ben. Stina var i höglöp och småskvätte mellan gräsätarvarven och hade hon tur(?), rastades någon stilig pälsherre samtidigt som hon själv. Då drogs det i koppel och svans veks undan men jag var hård och besynnerlig; här skulle varken halvfransoser eller dito -tyskar bli resultatet av min och doggens roadtrip genom Europa!

Första resbenet genom Frankrike var ingen lyckad historia. Långa och många köer ända från Béziers och hela vägen norrut förbi Lyon överraskade mig.

Minst tre timmars försening innebar det och jag kände mig en smula dum. För visst borde jag ha kunnat räkna ut att halva Europa skulle vara på väg hem från sina påsksemestrar?

Men hotellet vid första stoppet i Nancy var toppen;

ett nyrenoverat Novotel i Laxou utanför staden gav oss båda skön sömn, så vi kände oss redo för både autobahn och en och annan stau efter vägen.

Men jag hade inte behövt oroa mig. Söndagar genom Tyskland är smooth sailing. Fri fart långa sträckor, inga vägarbeten och med långtradarna tryggt placerade på parkeringar längs med autobahn, gjordes resan bekvämare än vad den varit de senaste gångerna den företagits.

Hunden och jag installerade oss efter andra resdagen på ett ganska trist hotel utanför Hannover. Skillnaden mellan detta och hotellet i Nancy var tämligen stor.

Baksidan av hotellet glömde de visst bort att piffa …

Det spelade dock inte så stor roll – vi skulle bara sova.

Sista resbenet tog oss till Kiel och färjan till Göteborg. Men kvällen innan på vårt trista hotell och medan jag satt och skrev om mina och hundens vindlingar genom Europa, började Macron hålla sitt segertal nedanför Eiffeltornet. Jag kände en enorm lättnad. Ännu ett land med en högerextremist vid makten hade nog varit mer än vad jag klarat av. En öde ö hade känts som det enda raka, om resultatet blivit ett annat.

För just det här, att sätta den lilla doggen i en hundbilstol och nöta mil på franska autorouter, tanka billigare bensin i Luxemburg och fortsätta färden vidare på tyska autobahn; ja, det har vi lärt oss är ingen självklarhet. Pandemin satte villkoren i nästan två år, Putin skrämmer oss bortom vad åtminstone jag trodde var möjligt och en Marine Le Pen vid rodret i Frankrike hade gjort läget ännu mer instabilt för oss och hela Europa.

Det är ändå speciellt att färdas genom Europa nu. Vägskyltar till välkända namn från första och andra världs­krigen påminner om att ett fritt Europa, är en nymodighet. Att bo i Sverige och äga ett hus i Frankrike förutsätter det Europa som min och senare generationer vant sig vid att ta för givet. Jag fortsätter gärna att göra det.

Jag vill fortsätta att flaxa fram och tillbaka mellan murvelhuset och älsklingarna i Sverige inom överskådlig tid.

Kan jag det?

Får jag? Får vi?

Resultatet i det franska presidentvalet är en aldrig så liten ljusglimt. Jag tänker hålla fast vid den.

God natt tout le monde, tänkte jag där i Hannover, släckte lampan och visste inte att sista biten till Kiel dagen därpå skulle bli en tämligen behaglig och lagom sträcka, också den utan köer.

Vi kom fram till Kiel i god tid, åt en habil lunch invid hamnen och strosade runt en stund vid den lilla hamnbassängen.

Stina, det lilla charmtrollet, väcker uppmärksamhet varhelst hon går och jag är alldeles lycklig över att hon kom till just oss.